Kollapsar Europa innan USA?

Alltmedan civilisations själva beståndsdelar bryter samman under vikten av den globala finansdisintegrationen och det politiska ledarskapets misslyckas med att adressera krisen på ett ens uppskattningsvis kompetent vis, ställs frågan till världens befolkningar: Kommer ni att ingripa för att sätta era regeringar på rätt kurs innan världen kollapsar in i en ny mörk tid?

Västvärldens ledande kretsar har drabbats av politisk förlamning medan finanseliten försöker att stöpa verkligheten i enlighet med deras vilja, men de finner att det finns krafter i universum som är långt mer formidabla än parasitiska oligarker och deras lakejer. Oligarkerna, som förstört världsekonomin genom sina galna försök att kontrollera världen, konfronteras nu med det förstörda systemets oförmåga att rädda dem från deras handlingars konsekvenser.

Washington är så gott som förlamat, då finansiärerna kräver att bli utlösta [bailed out] och de båda partiernas politiska eunucker tar rygg på dem, med mössan i handen, i hopp om att få äta resterna från deras herrars bord. De fortsätter att driva en politik som inte kommer att leda någonstans, i bästa fall, och i värsta fall kommer att driva på kollapsen, väl medvetna om att det inte fungerar vägrar de att slå mot herrarna som håller i deras trådar.

"Det här är ett totalt sammanbrott, regeringen saknar förtroende - Helt!" sa ekonomen Lyndon LaRouche. "De har inga lösningar, de har ingen jävla aning om vad de ska göra. De har inte ens hoppet kvar."

LaRouche talade förvisso specifikt om regeringen Bush, men hans kommentarer stämmer även in på merparten av Europas ledarskap, där Maastricht-fördraget agerar tvångströja för att hindra nationerna från att agera suveränt för att skydda sig.

Det djupare problemet i Europa är det ingrodda klass-systemet, med kreatur såsom kungar och drottningar, prinsar och baroner, fortfarande runtdrivandes i landskapet, insyltade med ett än mer dominerande skikt av finansoligarker, av venetianska snitt. I USA, alla våra problem till trots, har vi fortfarande de ideal som kodifierats i Oavhängighetsförklaringen och Konstitutionen, en djuprotad övertygelse att alla människor skapats som jämlikar. Dessa idéer kom ifrån Europa, men kunde inte genomföras där, där finansiär-aristokrat-alliansens makt var för stark, och där alltför många av den vanliga befolkningen anammat en statares mentala inställning - hårt hållen av en urtida klassdoktrin.

Euro-piskad

USA har, på grund av sin mer utvecklade republikanska regeringsform, möjligheten att använda sina suveräna befogenheter och suveräna krediter till att bryta sig loss från den här illvilliga globala dödsspiralen, och minnet av männen som lett republiken till seger i dess mörkaste stunder, män som Franklin Roosevelt och Abraham Lincoln, lever än i vårt folk och i våra institutioner. Det finns där, till största delen sovandes och väntandes på att släppas lös. Ett sådant arv existerar inte i Europa, med dess monarkier, hertigdömen, och parlamentariska demokratier och pseudodemokratier. Under den Europeiska unionen och Maastricht har Europas nationer gett upp sin suveränitet till en EU- byråkrati, och [i en del fall] gett upp sina egna valutor till förmån för euro.

Detta system sjösattes av finansoligarkin, genom dess anglo-holländska liberala finanssystemet, som ett medel för att kontrollera nationer, som ett medel för att hindra dem från att politiskt och ekonomiskt bryta med den sparpolitik som nu tvingas på dem. Hur vidrig den här operationen är tydliggörs av det fascistiska Lissabonfördraget, och av kampanjen för att genomdriva det. Fördraget kräver ett enhälligt samtycke av alla nationer för att gå igenom, vilket betyder att den irländska folkomröstningen den 12 juni skulle ha dödat det. Direkt efter att Irlands "Nej" noterats, började emellertid fördragets förespråkare intrigerandet för att hitta ett sätt att tvinga igenom det i alla fall. I det moderna Europa uppmuntras befolkningen att delta (i styrelseskicket), så till vida de är införstådda med att deras röster inte betyder något.

Den här suveränitetsförlusten har berövat Europas nationer dess förmåga att verkningsfullt ingripa i den värsta finanskraschen som kontinenten skådat sedan digerdödens 1300-tal.

Den enda lösningen på den här dödsspiralen är den plan som LaRouche lagt fram, den som innefattar en återgång till det amerikanska ekonomiska systemet. Det första steget är att använda de (amerikanska) konstitutionella befogenheterna till att föra finanssystemet genom något som motsvarar ett konkursförfarande, frysandet av skuldbergen och skyddandet av nationen och dess befolkning -- genom att säkerställa att väsentliga varor och tjänster fortsätter sin gång, att folk kan behålla sina jobb och sina hem, och att återuppbyggnaden av ekonomins produktiva sektor omedelbart blir högsta prioritet.

Regeringen måste, å folkets vägnar, hävda sin makt över bankerna, bolagen, och marknaderna, och måste samarbeta internationellt tillsammans med likasinnade nationer för att återerövra planeten från parasiterna. Vi har visserligen politiska hinder att övervinna för att kunna genomföra sådana åtgärder, men de hävstänger som krävs för att göra det är inbyggda i vår regeringsform, medan dessa hävstänger saknas i Europa.

Motstånd

Det betyder inte på något sätt att det inte förekommer motstånd mot dessa oligarker och deras policys i Europa, för det förekommer.

I Italien för Giulio Tremonti, ekonomi- och finansministern, en tapper kamp mot de finansiella diktatorerna och deras spekulativa plundring av befolkningen.

Tremonti har föreslagit restriktioner för derivatshandel, och spekulation i mat och olja. Hans stridsvilja har gjort honom till den populäraste figuren i Italiens regering, med opinionsundersökningar som visar att 75% av befolkningen stöder hans föreslagna "Robin Hood-skatt" på spekulativa transaktioner, och ett 56-procentigt stöd för hans plan för matkuponger till de fattiga.

De siffrorna antyder att i Europa, liksom i USA och på andra ställen, hungrar befolkningen efter ledare som riktar in sig på de verkliga problem som de möter, och att de är trötta på de andefattiga banaliteter som genomsyrar de flesta politiska kampanjer.

Tremonti har naturligtvis attackerats från banklakejernas sida, exempelvis av Mario Draghi, den italienska riksbankens guvernör och chef för den internationella regleringsbankens (BIS) finansstabilitetsforum. Draghi protesterade att Tremontis förslag för en "fallfruktsskatt" på spekulativa vinster skulle skada marknaderna och öka kostnaderna, vilka i slutändan hamnar hos konsumenterna. Tremonti gensvarade att Draghi och hans gelikar alltid föredrar att beskatta arbetarna eftersom de inte kan skicka vidare kostnaden.

Tremonti har också kommit under attack från Italiens förre detta premiärminister Giuliano Amato, en av arkitekterna bakom Lissabonfördraget, som konfronterades av LaRouches ungdomsrörelse i Berlin, då han talade om "Europa efter Irlands Nej". Amato bekände färg genom att försvara fördraget, speciellt polis(stats)- och militärpolitiken, och han hävdade att det ska genomföras trots Irlands veto. Mänskligheten behöver inga nationalstater, förklarade eunucken.

Det finns också en växande förståelse i Europa att kärnkraft, som länge varit stigmatiserat, och näst intill eliminerat i de flesta västländer, är en väsentlig del av all nationell elektrisk kraftframställningsstrategi. En studie av Tysklands RWI (Institutet för ekonomisk forskning) visade att kärnkraft är den överlägset billigaste energiformen, som framställer elektricitet för 2 cent per kilowattimme, att jämföra med 40 cent för solkraft.

Det är nu jämnt skägg bland yskarna mellan kärnkraftsförespråkarna och motståndarna, då de gröna pseudomiljövärnarna ger efter för den nyktrande realiteten av ett hotande ragnarök, och stödet för byggandet av nya kärnkraftverk växer.

Den italienska regeringen har planer på att skapa en fjärdedel av sin elektricitet från kärnkraft, något som källor inom industrin säger skulle ta ett dussin 1-gigawatt reaktorer. Italien stängde alla sina kärnkraftverk efter hysterin kring Tjernobyl. I Frankrike, som hårdnackat behöll sitt kärnkraftssystem, har oljejätten Total gjort ett partnerskap med Areva och Suez om att bygga två kärnkraftverk i Förenade Arabemiraten, i utbyte mot olja. Liknande avtal diskuteras på fler ställen i regionen.

Frankrike har även varit ett fäste av motstånd mot WTO:s (Världshandelsorganisationens) folkmordiska politik. President Nicholas Sarkozy har sagt att Frankrike kommer att vägra skriva på WTO-överenskommelsen i Genève den 21 juli, och stödds i det ställningstagandet av de ledande franska jordbrukarorganisationerna, som ser WTO som "farligt för jordbrukare."

Och sen är det ju utvecklingarna i Ryssland, där premiärminister Putin och president Dmitrij Medvedev har diskuterat kärnkraft, behovet att sluta upp med att förvandla matodling till biobränsleproduktion, och organiserandet av ett nytt, rubelbaserat finanssystem för att skapa finanserna för ekonomiska utvecklingsprojekt, till skillnad mot spekulation. Under G8-mötet i Japan mötte Medvedev upp med ledarna för Kina, Indien, och Brasilien, i det första BRIC-mötet (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) där de diskuterade ekonomisk samordning, finanskrisen och matkrisen.

Tiden rinner iväg

Dessa steg, oavsett hur mycket i rätt riktning de är, riskerar att överväldigas av hastigheten med vilken den ekonomiska kollapsen sprider sig över planeten. Förutom deras utsatthet jämte de amerikanska fastighetsbaserade "securites" har Europas nationer egna finansbubblor att handskas med. I Storbritannien, Spanien och Danmark har banker redan gått i konkurs eller behövt nödhjälp från centralbankerna, och vi har bara sett början på processen. Den Europeiska centralbanken (ECB) har hållit en del spanska banker, som den med Royal Bank of Scotland anknutna Banco Santander, vid liv med monetära respiratorer. Brittiska banker törstar efter liknande hjälp från Bank of England. Genom att stödja Banco Santander hjälper ECB redan britterna, eftersom Banco Santander äger U.K. Abbey National och köper upp Alliance & Leicester.

Lägenhetspriserna i Storbritannien har fallit 9% sedan höjdpunkten i augusti 2007, och i år har det byggts färre än 100 000 nya hem, en nedgång från 190 000 förra året. Värdet på kommersiella fastigheter har fallit med 15-20%, vilket orsakat förluster över hela spektrat, inklusive hos Her Majesty's Crown Estate, som äger stora landmassor i London och runt om i landet. I Spanien är det möjligtvis än värre; där har det ledande fastighetsbolaget Martinsa Fedesa försatts i konkurs. Det är bara början; nästan 700 000 hem kan inte säljas runt om i landet, och i Castilla La Mancha-regionen har nästan 70% av alla hem som byggts de senaste tre åren förblivit osålda. I Danmark förklarade Roskilde Bank, en medelstor regional bank, att de står inför konkurs på grund av sina dåliga lån, och den hölls öppen med hjälp av en nödkredit på 1 million euro från den danska nationalbanken; 30 av Danmarks 47 banker står under övervakning av den danska finansiella granskningsmyndigheten, på grund av deras fastighets- och kreditrisker.

Detta är talande för de problem som de europeiska finansinstitutionerna står inför, och bakgrunden till detta är den fysiska ekonomins problem, där bränslekostnaderna har krossat lastbilsförare och fiskare.

Istället för att ta sig an spekulanterna, råder den Europeiska kommissionen fiskarna att sluta jobba; de kommer till och med att betala dem för att göra det. Kommissionen envisas också med att polska hamnar, som är en hörnsten i den polska ekonomin, ska betala tillbaka subventioner de fått från regeringen. Kommissionen använder den här frågan till att försöka tvinga Polens president Lech Kaczynski att skriva under Lissabonfördraget.

Det handlar om suveränitet

Vi hävdar inte att den europeiska ekonomin är i sämre form än den amerikanska, eftersom de båda är fångade i det globala finanssystemets sammanbrott, och båda är bankrutt. USA:s fördel över Europa är det amerikanska konstitutionella systemets överlägsna karaktär, som ger USA:s kongress kontrollen över utgivandet av kredit. I de delar av Europa som historiskt sett dominerats av det venetianska och anglo-holländska liberala systemet, har privat kapital alltid triumferat över regeringarna. I det brittiska imperiet är det inte den brittiska regeringen, eller ens drottningen, som styr, utan City of London, och den finansiella slemsvamp som kontrollerar City.

USA, å andra sidan, har genom sin konstitution alla de befogenheter som det behöver för att styra och ställa bland dessa privata kapitalflöden, med dess mäktiga verktyg med vilka det kan hålla imperialistiska parasiter i schack. Franklin Roosevelt, till exempel, använde regeringsmakten till att knäcka bankirerna under den stora depressionen, vilket banade vägen för Den Nya Given. Förhören om anledningarna till bankkrisen och lagarna som följde därpå smockade till det brittisk-kontrollerade House of Morgan så pass att det aldrig riktigt återhämtat sig, och sände en signal världen över att USA inte bara kan, men var fast beslutet att försvara sig självt och dess folk.

Det är den andan som krävs idag om världen ska undvika att dyka in i en ny mörk tid. USA måste återgå till den, och Europa måste hitta den.