Kan Sverige och EU överleva i den nya världen?

Tre händelser relaterade till Ukraina, Syrien och Iran de senaste veckorna kännetecknar en värld som har förändrats i grunden. Men eliten i EU (politiker, experter och massmedia och deras ekonomiska kontrollörer) vill inte erkänna den nya världen, och är i chock och förnekelse. De vill hellre leva i den gamla världen, där USA och EU (under ledning av britterna) var ensamma herrar på täppan efter Sovjetunionens fall 1991. I denna fantasivärld vill t.ex. lilla Sverige, som inte ens har en armé kvar, störta den ryska regeringen och Vladimir Putin! Men till den svenska och västeuropeiska elitens besvikelse blev invasionsstyrkan mot Ryssland avslöjad. Den hette Pussy Riot!

Nu har den ekonomiska och politiska makten i världen flyttat österut, till Eurasien! Kina, Ryssland, Indien och de länder som har allierat sig med dem i Asien och Östeuropa är nu de nya potentiella världsmakterna i världen. Men lugn! Detta behöver inte vara av ondo så länge vi är vänliga och öppna mot dem. En formell organisation som samlar dem är Shanghai Cooperation Organisation, till vilken flera nationer i Eurasien anslutit sig sedan grundandet 1996. Strategin som samlar dem är ekonomiskt samarbete på lika villkor mellan suveräna nationer omkring byggandet av den Euroasiatiska utvecklingskorridoren, som också kallas den Nya Sidenvägen. Redan i början av 1990-talet uppmanade LaRoucherörelsen och Schillerinstitutets ledare Helga Zepp-LaRouche Asien och i synnerhet Kina att anamma denna strategi för sin ekonomiska överlevnad. Zepp-LaRouche bjöds in till Kina 1996 för att delta i en internationell konferens där den kinesiska regeringen deklarerade att den Nya Sidenvägen var Kinas nya strategiska val.

Ironiskt nog är de metoder som några av dessa nationer, speciellt Kina, har använt för att få sina ekonomier att växa, samma metoder som vi i Väst använde under efterkrigstiden men nu har övergett. Statliga krediter och ett reglerat finans- och banksystem användes för att finansiera byggandet av den reala ekonomin (energi, infrastruktur, kommunikationer, vatten, utbildning, sjukvård och forskning) och på så vis öka arbetskraftens produktiva och kreativa förmåga. ”Pengar” och den s.k. fria marknaden var underordnade välfärden och det gemensamma bästa. Detta var varken kommunism eller socialism (även om arbetarrörelsen spelade en roll i dess genomförande här) utan dirigism, eller rättare sagt det amerikanska ekonomiska systemet, som hade utvecklats efter 1776 års revolution mot det brittiska imperiet och grundandet av den fria amerikanska republiken.

Nu är både USA och EU bankrutta: ekonomiskt, socialt och politiskt. Våra ledares fokus är enbart åtstramningar och bankräddningspaket; de försöker rädda ett hopplöst bankrutt bank- och finanssystem på bekostnad av både företagens och befolkningens överlevnad. Och om de inte hittar ett sätt att vända sin destruktiva inrikesekonomiska politik, och sin krigiska utrikespolitik, kommer vi att hamna i en global konflikt med resten av världen, alltså ett världskrig.

De tre händelser som kännetecknar rörelsen ”mot öst” i världspolitiken är:

1. Ukrainas beslut den 21 november att avbryta sitt försök att närma sig den bankrutta Europeiska unionen, och i stället utveckla samarbetet med Ryssland och det euroasiatiska samarbetet.

Den ukrainska regeringen avbröt försöket att sluta ett associationsavtal som skulle bana väg för landet att ingå i EU (Agreement on Association with the European Union). Ukrainas statsminister Mykola Azarov åberopade ”Ukrainas nationella säkerhetsintresse” och meddelade att regeringen kommer att ”utföra en grundlig undersökning angående de åtgärder som Ukraina måste vidta för att återuppbygga sin förlorade produktionskapacitet, och områden av handel och ekonomiskt samarbete med Ryssland och de nu självständiga f.d. sovjetiska republikerna (CIS).” Samtidigt skulle förhandlingarna med Ryssland, Vitryssland och Kazakstan om en tullunion återupptas.

Den centrala delen av avtalet med EU var ett frihandelsavtal (Deep and Comprehensive Free Trade Agreement, DCFTA). Det skulle ta bort allt skydd för det som finns kvar av Ukrainas industri efter privatiseringsvågen sedan 1991 och genom avtalen med världshandelsorganisationen WTO sedan 2008. EU viftade med moroten att Ukraina skulle få lån från internationella valutafonden IMF om Ryssland skulle svara med ekonomiska sanktioner mot Ukrainas beslut att ansluta till EU. Alla vet vad dessa IMF-lån har inneburit för Afrika, Sydamerika och senast Grekland. De villkor som är förenade med dessa lån är katastrofala för lånmottagaren. Ukrainas vice statsminister kommenterade: ”Vi räknar inte med några IMF-pengar i alla fall eftersom IMF:s erbjudande kräver att vi höjer hyrorna i offentligägda bostadsbolag med 40 procent.” Han tillade att Ukraina inte har råd att förlora sin nuvarande handel med Ryssland, och varken EU eller IMF har erbjudit sig att ersätta Ukraina för den.

Den ukrainska ekonomen Natalia Vitrenko, som leder Ukrainas Progressiva socialistparti, och som har framträtt på flera konferenser med LaRoucherörelsen, hade redan varnat för avtalet med EU. I en intervju med Eurasia-TV den 18 november slog hon fast att förhoppningarna om ”utländska investeringar” och ”europeisk levnadsstandard” i Ukraina bara var fantasier och propagandistiska rökridåer för att möjliggöra en plundring av Ukrainas råvaror och arbetskraft. EU har inget behov av 45 miljoner ukrainare, sade hon. EU vill bara ha ekonomisk dominans över Ukraina genom frihandel och skaffa sig en strategiskt fördelaktig position gentemot Ryssland genom att lura in Ukraina i Nato. Enligt Vitrenko har, sedan Ukraina anslöt sig till WTO, 60 procent av hela exporten bestått av råvaror till andras industrier. Ukrainas export till Ryssland och CIS-länderna består däremot till 60 procent av färdigtillverkade varor med tillfört förädlingsvärde. Bara 18 procent av exporten till EU utgörs av tillverkade varor, resten är råvaror. Hon varnade för att de 160 miljarder euro som frihandelsavtalet med EU beräknas kosta Ukraina kommer att betyda nedläggning av stora delar av landets industri, massarbetslöshet och till och med svält.

Som reaktion på det ukrainska beslutet att ”gå österut” har krafter i USA och EU startat en massiv propagandakampanj mot den ukrainska folkvalda regeringen och till stöd för oppositionens protester mot regeringen på Självständighetstorget i Kiev som försöker belägra regeringens kontor. USA och EU har haft många agenter i landet som stöds med pengar och propaganda sedan den Orangea revolutionen 2004-2005 och de utnyttjas för att destabilisera den ukrainska regeringen. Nu demonstrerar också regeringsanhängare mot oppositionen, och ett läge av inbördes strider kan utveckla sig i landet. Det handlar inte om demokrati eller frihet. Det handlar om att stoppa samarbetet med Ryssland och Rysslands inflytande.

Men för att ytterligare understryka Ukrainas strategiska val ”österut”, reste president Viktor Janukovitj mitt i denna turbulens till Kina den 5 december. Syftet med inbjudan var enligt den kinesiske statsministern Li Keqiang att ”främja ett ekonomiskt samarbetsprogram rörande jordbruk, infrastrukturbyggande och energi, och ett ökat samarbete på finans-, kredit- och flygindustriområdet.” I sin statliga överskottsfond har Kina 3.000 miljarder dollar till förfogande för investeringar utomlands!

2. Överenskommelsen mellan USA och Ryssland om att försöka förmå alla parter i konflikten i Syrien att medverka till en fredlig lösning. Efter attacken med kemiska vapen den 21 augusti i år i Damaskusförorten Al-Ghouta, som nu verkar ha varit en provokation från rebellerna för att få världen att attackera Syrien militärt och avsätta president Bashar Al-Assad, fördes världen nära en global konflikt. USA:s president Obama och Storbritanniens statsminister David Cameron uppmanade direkt till ett militärt angrepp mot Assad. Men båda tvingades backa när det brittiska parlamentet och den amerikanska kongressen vägrade ge krigstillstånd. När det stod klart att ett nytt krig liknande Natos krig mot Libyen skulle leda till en stormaktskonflikt grep vissa institutionella krafter i USA in, i militärledningen representerade av generalstabschefen Martin Dempsey och i utrikesdepartementet av John Kerry, och återuppbyggde broarna med Ryssland, de broar som Obama hade bränt vid G20-mötet i S:t Petersburg den 5-7 september. Fredskonferensen Genève-2 har aviserats äga rum i mitten av januari 2014. En bidragande faktor var kännedomen att de såkallade frihetskämpar som Väst stödde, och svenska massmedier och politikereliten hyllade i två år, i de flesta fall var terrorister med starka band till al-Qaida (något som LaRoucherörelsen hävdat ända från början). Den syriska oppositionen har accepterat att delta i Genève-2 trots påtryckningar från Saudiarabien, som öppet har hotat gå till krig mot Syrien på egen hand. Jihadister som saudierna stödjer och finansierar har redan förvandlat Syrien till en blodig mardröm. Överenskommelsen om Genève-2 är en vändpunkt i hela regionen och möjligtvis hela världen. Det kommer att krävas mycket mer än diplomati för att uppnå en varaktig fred, men detta är ett viktigt första steg.

3. Överenskommelsen mellan Iran och 5+1-gruppen (de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland) angående det iranska kärnkraftsprogrammet den 24 november var ett annat viktigt genombrott och ett resultat av ett amerikansk-rysk-kinesiskt samarbete. Det preliminära avtalet som löper på sex månader innebär att Iran fryser vissa aktiviteter i sitt kärnprogram (däribland urananrikning över 5-procentsnivån, något som har bekymrat västvärlden som hävdar att Iran vill åstadkomma en atombomb) mot att de brutala ekonomiska sanktionerna mot Iran hävs. Samtalen mellan USA:s utrikesminister Kerry och Irans Mohammad Javad Zarif var de första direkta samtalen mellan dessa båda länder på mer än 30 år. Ryssland och Kina, som betraktas som Irans allierade, försäkrade de iranska förhandlarna om att Iran inte blir attackerat av USA och att sanktionerna hävs så länge Iran följer sin del av avtalet, något som inte lovats i tidigare förhandlingar.

Detta avtal har kullkastat hela det geopolitiska spelet som gick ut på att Iran och västvärlden och Västs allierade i regionen aldrig samarbetar och att regionen fortsätter att koka av etniska och religiösa krig. Detta är det tredje genombrottet som visar krigspolitikens meningslöshet och samarbetets stora fördelar.

Denna typ av dialog och samarbete mellan stormakterna och regionala makter kan föras ett steg vidare för att stabilisera andra områden, som t.ex. Afghanistan. När Nato som planerat lämnar Afghanistan 2014 kommer ett Taliban- och al-Qaida-övertagande där att betyda katastrof för en rad nationer som gränsar till landet: Kina, länderna i Centralasien samt Ryssland, Pakistan, Indien och Iran. En kontrollerad förstärkning av centralregeringen och militären kombinerat med stora ekonomiska och sociala investeringar kommer att vara nyckeln till att förvandla Afghanistan från en fabrik för terrorism, fanatism och opium, till en modern och stabil nation.

Vad vi skådar här är begynnandet av en potentiell ny världsordning med stora möjligheter. Men den är hotad av blindheten och arrogansen hos den anglo-amerikanska imperiefraktionen som hellre vill ta världen med sig ner i avgrunden än acceptera att deras imperium hör hemma på museum.

Här i Sverige måste vi lära oss av historien och se förändringen. I den nya världen bör vi skaffa en egen och självständig politik som bygger på samarbete med alla våra grannar inklusive Ryssland som likar. Vi bör arbeta internationellt för ”fred genom ekonomisk utveckling”. För att kunna göra detta behöver vi återuppliva våra produktiva krafter och känslan av att vårt land har en positiv uppgift i världen.

När de nationer i Asien som producerar våra kläder och andra konsumtionsvaror för slavlöner blir rikare genom sin anslutning till den Nya Sidenvägen, byggandet av modern infrastruktur och även kärnkraft, så kommer de att vägra sälja sina produkter till oss, åtminstone till så låga priser som nu. De kommer att vara fokuserade på att förse sina växande inre och regionala marknader med produkter. Då kommer vi att bli helt lämnade åt vårt öde. Det kommer inte att vara deras fel.

Det som vi är bra på här i Sverige är inte att välja regeringar åt andra folk, för vi har misslyckats med våra egna val här hemma. Det som vi är bra på är vår hängivenhet att utföra ett kompetent, produktivt och kreativt arbete. Vi tror också på rättvisa och välfärd för oss själva och andra. Vi kan bidra med våra kunskaper och vår teknik på det industriella området. Världen därute förväntar sig det av oss och behöver det. Men då måste vi först återuppbygga vårt eget land, för att kunna göra det på rätt sätt.

Tillbaka till Ny Solidaritet: http://www.larouche.se/artikel/pamflett-bygg-for-framtiden