Britterna har förlåtit Zimbabwe för dess befrielsekrig och dess självständighet lika lite som de har förlåtit USA för den amerikanska revolutionen. Det som stod på spel på slutet av 1700-talet var deras käraste ägodel, juvelen i kronan på det brittiska imperiets verk, vilket senare blev det största hotet mot det brittiska kolonialväldet i allmänhet: Amerikas Förenta Stater under Abraham Lincoln, och senare Franklin Delano Roosevelt.

Idag bryter, hursomhelst, det brittiska "storartade spelet" för världsherravälde genom globalisering samman, i och med kollapsen av världsfinanssystemet. För imperiet ("the Empah") betyder det att man faller tillbaka på den gamla ohederliga traditionella metoden, att sprida kaos för att påskynda att suveräna nationalstater störtar i fördärvet.

Zimbabwe, under frihetskämpen Robert Mugabes tappra ledarskap, blev ett hatobjekt för britterna -- ett land som skoninglöst skulle tvingas på knä, ekonomiskt sett, för att tjäna som ett avskräckande exempel för alla afrikanska nationer som strävar efter fullständig självständighet från de förlamande villkor som folkmordsinstitutionen Internationella Valutafonden (IMF) hittat på.

Efter tio år i de internationella sanktionernas skruvstäd, som straff för en sedan länge behövd landreform för att vända tillbaka den koloniala tidens ojämna fördelning av land längs rasgränser, har Zimbabwes ekonomi skurit sig.

År 2000 hade IMF lyckats lura in Zimbabwe i en hopplös skuldfälla; då slog man av pengaflödet genom att frysa alla lån och kreditflöden in i landet. Ett år senare röstade den amerikanska kongressen, å britternas vägnar, för en lag som förbjöd alla internationella finansinstitutioner att överhuvudtaget befatta sig med Zimbabwe, förutom för att driva in sina skulder. Det stycket kolonial vedergällning gav man namnet "2001 års lag för demokrati och ekonomisk återhämtning för Zimbabwe" (Zimbabwe Democracy and Economic Recovery Act of 2001).

Den politikens verkningar innefattar en rekordhög inflation på mer än 100.000%, en omfattande brist på grundläggande bruksvaror och ett sammanbrott av infrastrukturen. Detta har tvingat ned medellivslängden från 48 år till 37 år på mindre än ett årtionde! Den rasistiska myten om den ineffektiva svarta jordbrukaren som fördärvar den en gång blommande ekonomin i afrikanska länder söder om Sahara, blottställs som en direkt lögn.

Men den brittiska strategin inför parlaments- och presidentvalen -- första gången i Zimbabwes historia som de ägde rum samtidigt -- den 29 mars var att tvinga fram proteströstning mot den sittande regeringen på grund av de fruktansvärda ekonomiska villkor som zimbabwierna ställs inför dag ut och dag in.

Mediapropagandamaskinen

Redan innan de första rösterna avgivits hade den brittiska mediapropagandamaskinen börjat spotta ut de mest spektakulära rykten. Rösträkningen hann knappt börja innan den brittiska regeringen, enligt The Telegraph, meddelade att oppositionspartiet MDC (Movement for Democratic Change - Rörelsen för demokratisk förändring) skulle vinna valet. Det brittiska utrikesdepartementets statssekreterare Lord Mark Malloch-Brown deklarerade att "det är ganska troligt att President Mugabe förlorat, trots massivt föregripande valfusk, innan valdagen." Det följdes upp med ett hot att om Mugabe trots allt¹ skulle vinna, så skulle oppositionen uppvigla upplopp, likt de som skett i Kenya nyligen.

I en flagrant provokation mot regeringen, förklarade sig sedan oppositionen som segrare, ett dygn efter valet, utan att några som helst resultat offentliggjorts av ZEC (Zimbabwe Electoral Commission - Zimbabwes valkommission.)

Under de följande dagarna började valresultatet droppa in i en smärtsamt långsam takt -- något som förutsetts och som berott på logistiska svårigheter som föranletts av den svåra ekonomiska krisen. Medierna högg tag i det, också, och tryckte dagligen artiklar med anklagelser mot regeringen, att de skulle ha riggat valet.

EU:s ministerråd med utrikesministrar, sugna på att kyssa britterna i röven, hoppade på det tåget och fördömde "fördröjningen" av valresultatet, då den slovenska representanten deklarerade att "om Mugabe fortsätter kommer det att bli statskupp." Detta trots att EU själv förnekar merparten av européerna rätten att folkomrösta om Lissabonfördraget, vilket skulle åsidosätta nationalstaternas demokratiska institutioner!

Vilda spekulationer dök upp i form av rubriker som "Mugabe kommer att avgå" (CNN). Enligt den historien hade Sydafrika förhandlat fram en överenskommelse som innebar att Morgan Tsvangirai, ledaren för det av britterna finansierade partiet MDC, skulle "byta plats med" president Mugabe.

Ganska snart ändrade TV-stationerna och tidningarna sig och sade att oppositionen nekade till att de deltagit i diskussioner med regeringen och att de skulle vänta med det till efter att valresultatet annonserats. Förnyade spekulationer kokades ihop, med rubriker som annonserade att det skulle bli en andra valomgång eftersom det nu helt plötsligt troligen inte fanns någon kandidat som nått de nödvändiga 51% för att vinna. Detta trots att MDC redan hade annonserat sina egna "resultat," som angav att Tsvangirai hade fått mer än 60% av rösterna.

Nu sade chefen för det brittiska underhuset att Storbritannien var "redo att trappa upp sitt stöd", tillsammans med det internationella samfundet, om "de [Zimbabwes folk] skulle få sitt val respekterat och erkänt", eller snarare, om MDC-oppositionens ledare skulle komma till makten.

Sedan uttrycktes det flagranta försöket att återkolonisera landet öppet av den brittiska utrikesministern David Miliband, som uttryckte sin förhoppning att Zimbabwe skulle återkomma i det brittiska imperiets famn. Han sade: "Jag hoppas verkligen för det första att Zimbabwe under en ny regering åter går med i Samväldet och för det andra att Samväldet ger dem ett varmt välkomnande."

Den brittiska premiärministern Gordon Brown har, tillsammans med IMF, förberett ett en miljard pund stort lockbete i fall att Mugabe slängs ut -- ett paket som kommer med villkor som Mugabe hade modet att säga nej till för nio år sedan, för att inte ge upp landets suveränitet.

Lösningen för Afrika

Suveränitet är det största hotet för varje imperium -- vare sig det gäller ett lands suveränitet eller det mänskliga sinnets suveränitet. Det är på grund av det som massmedia nu för tiden är ett ondskans verktyg i den internationella oligarkins händer. Dess attacker på Kina är ett annat fall som säger mycket i den här frågan, speciellt med tanke på det djupa hat som britterna visat gentemot Kina på grund av deras investeringar i infrastruktur i Afrika.

Lyndon LaRouche karaktäriserade det nyligen så här: "Britterna begår storskaligt bedrägeri internationellt. Inget stöd ska ges till dem i någon av de här frågorna, Kina eller Afrika, eftersom det är britterna som är förövarna i de här fallen. Därför förtjänar de inget erkännande i dessa frågor."

Britterna var så utflippade över möjligheten till ökad kinesisk inblandning, som skulle sabotera britternas utstuderade planer för folkmord i Afrika, att premiärminister Brown bojkottade toppmötet mellan EU och den Afrikanska Unionen i Lissabon i december 2007, i protest mot att de flesta afrikanska ledare insisterat på Mugabes rätt att närvara.

De flesta afrikanska patrioter inser att Zimbabwes öde är en central fråga i Afrikas tragedi, eftersom de förstår att landreformer är en het fråga, en tidsinställd bomb i färd med att explodera när som helst, när mat- och energibrist samt inflation leder till uppror över hela kontinenten.

Lidandet som det omoraliska IMF-systemet har åsamkat Afrika och Asien kommer tillbaka för att bita USA och Europa i arslet. Samma finansoligarki som våldtagit den tredje världen är fast besluten att eliminera alla suveräna nationalstaters inflytande, speciellt USA:s, som traditionellt reser sig mot den brittiska imperialismen i historiens kritiska skeden.

Således måste alla som bryr sig om Afrika, eller anser sig vara patrioter, försvara Zimbabwes sak genom att kämpa för president Roosevelts dröm om ett nytt rättvist världsfinanssystem, i vilket alla nationer samarbetar på basis av den westfaliska fredens princip -- den andres fördel.

Det betyder ett slut på teknologisk apartheid. Det betyder kärnkraft för Afrika. Det betyder en uppgradering av jordbruksproduktionen genom en massproduktion av fjärde generationens kärnreaktorer, "Pebble-bed"-reaktorerna, som redan byggs i Sydafrika. Det skulle förvandla den av hungersnöd härjade kontinenten till världens kornbod. Det är bara möjligt om britterna kastas ut ur Afrika!

---------------------------------------------

Den brittiske rasisten och imperialisten Cecil John Rhodes ville göra hela Afrika till sitt eget privata reservat