Imperiet då och nu

Som bekant varnar Lyndon LaRouche och EAP sedan en tid för globalt kärnvapenkrig och krigshotets ekonomisk-politiska ursprung. Detta avfärdas av många som skrämselpropagande för att få uppmärksamhet och konspirationsteorier. Sådana reaktioner beror på missuppfattningar rörande hur imperier historiskt opererat och än gör.

Vårt arbete syftar till att råda bot på detta. Att hävda att LaRoucherörelsen leder den globala kampen mot kärnvapenkriget och för en ny renässans framstår efter närmare efterforskningar som varken överdrift eller slagord.

Ett imperium går ut på att upprätthålla ett för en självutnämnd elit gynnsamt världsläge, även kallat världsordning eller världssamfundet. Då detta uppenbarligen är oförenligt med en värld som ständigt förändras och får nya förutsättningar beror ett imperiums överlevnad på dess förmåga att hålla potentiella rivaler (eller tillfälliga bundsförvanter) och stora omvälvningar i allmänhet i schack. I synnerhet bör världsbefolkningens antal av "miljöskäl" hållas på hanterbar nivå.

Att egen militärmakt, förutom i undantagsfall, är otillräckligt för detta ändamål är ett matematiskt faktum. Imperiets ledning, oligarkin, hyser därför i olika grad illusioner om dess förmåga att kontrollera världen genom manipulation.

Störst illusioner tenderar det nominella ledarskapet, exemplelvis monarkier och deras regeringar, hysa. Tron på den egna av gud givna (exempelvis genetiska) överlägsenheten gentemot potentiella rivaler (dvs alla) får dem att blint lita till sina manipulativa färdigheter. De har alls inget intresse att skada sina potentiella rivaler, utan tvärtom av säkerhetsskäl hålla åtminstone deras utländska överklasskolleger så pass nöjda och belåtna, att de förlikar sig med tanken på världspolitisk åskådarroll. Världsordningen får inte rubbas.

Britterna

Sådana var drottningen av Englands farfars farmor, äktenskapsmäklerskan Viktoria och hennes ärkekonspiratör till son, prins Albert av Wales, sedermera kung Edvard VII. Imperiets omedelbara rivaler var grannarna Tyskland och Ryssland, som liksom brittiska imperiet båda avgått med segern i napoleonkrigen. Det var aldrig fråga om tysk- eller rysshat. Drottningen var själv halvtyska och gift med prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha, vars dröm alltid varit ett förenat Tyskland - ett parlamentariskt, världspolitiskt handlingsförlamat Tyskland, där samma ljusskygga självutnämnda globala ordningsväktare som hemma i imperiet åtnjuter den egentliga makten. En ödmjuk juniorpartner till brittiska imperiet.

Kungaparet hade exempelvis alltid stått bakom Preussens anspråk på gränsprovinserna Schleswig och Holstein mot Danmark. Deras dotter prinsessan Viktoria utsågs 1855 vid fjorton års ålder till preussiske kronprinsen Fredriks gemål. Av maktpolitiska skäl förmälde drottningen sedan 1863 imperiets arvtagare prinsen av Wales med prinsessan Alexandra av Danmark och hennes syster prinsessan Dagmar lovades 1864 bort till den ryske kronprinsen Alexander, sedermera tsar Alexander III. Samma år erövrade Preussen och Österrike Schleswig-Holstein från Danmark. Brittiske kronprinsens svåger var nu ett-tu-tre rivalimperiet Preussens blivande kejsare och hans svägerska rivalimperiet Rysslands blivande tsaritsa. Som bonus blev Danmark försvagat, probrittiskt och mycket antityskt.

Skada sina potentiella rivaler blir i imperiets ögon först ett nödvändigt ont när dessa höjer anspråk på att utöva inflytande internationellt, vilket imperiet som självutnämnd, global ordningsvakt av säkerhetsskäl håller för sin exklusiva, oinskränkta födslorätt. Det är på detta plan imperiets ljusskyggare, egentliga ledning i regel hyser färre illussioner om manipulativa trollkonsters underverk. De föredrar naturligtvs ren kontroll men vet historiskt att motsvarande i regel först uppnås genom det smutsiga och blodiga kaos de i sitt kontrollbehov aldrig menar sig vilja eftersträva men nästan alltid envist verkar uppstå. Det kaos de de facto skapar kan enligt födslorättslogiken alltid skyllas på de potentiella rivaler som vägrat förbli potentiella sådana.

Detaljerna, som följde och de försvars- och angreppspakter som ömsesidigt slöts och beredde vägen till Första världskriget för på året ett sekel sedan, har dokumenterats i tusental och utgör inte det relevanta. Ej heller anade nog de uppblåsta maktmäklarna i London vad de lämnade i knät på deras globala schackpjäser till barn och barnbarn. Det gjorde däremot ljusskyggare, mäktigare element som lord Bertrand Russell, H. G. Wells, underrättelsetjänsterna, den svarta adeln och finansvärlden i City. Relevant är, att det konkursmässiga brittiska imperiets fyra rivalimperier - Ryssland, Tyskland, Österrike-Ungern och Ottomanska riket - alla oskadliggjordes genom första världskriget och den historiska ärkerivalen USA blev probrittisk. Om genom underkastelse eller kaos, beseglat i blod eller Champagne, morot eller piska, blev följden den från första början brittiska avsikten: Orubbad världsordning med åter tillfälliga lydstater till potentiella rivaler i väntan på nästa oundvikliga krig.

Hotet och hoppet i dag

Risken att imperiets ständiga, klåfingriga maktbalansbyggen nästan alltid slutar med storkrig tar de med argumentet, att "konflikten skadar alla men våra potentiella rivaler mer än oss" och att "imperiet således går relativt stärkt ur krisen". Detta må ha stämt för första och andra världskrigen. Med tusentals atomvapen inblandade går meningarna år 2014 emellertid isär huruvida någon part kommer kunna gå stärkt, eller gå alls, ur en presumtiv, global, assymetrisk maktuppgörelse i dag. Då kaoset inte är imperiets mål, utan ett i deras ögon enbart ofta uppträdande nödvändigt ont i det globala maktmäkleriet, ligger det överhängande hotet om kärnvapenkrig idag i brittiska monarkins och dess nuvarande bundsförvanters och marionetters internationella maktpolitik.

Imperiets farligaste marionett är USA:s president Barack Obama. Han utgör hela pokerhanden i egenskap av den döende brittiska monarkikrakens tentakel till världens största kärnvapenarsenal. Maktpolitiken ser vi redan över hela världen, tydligast i Mellanöstern. Det är samma ödesdigra brittiska schackspel som under viktorianska eran.

Den sista världsordning man febrilt patetiskt vill upprätthålla är Londons och dess bundsförvanters (Wall Street, IMF, EU) dominans över världens finanser (kredit- och handelsvillkor) och därigenom kontrollen över länders potentiella storlek, styrka och inflytande i världen. Den hanterbara nivån för världsbefolkningen har av den av imperiet grundade globala miljörörelsen bestämts till ungefär en miljard människor.

Priset vi hittills betalar och motståndslöst förväntas betala, tills imperiets mål uppnåtts, är tilltagande svält, fattigdom, skjukdom, sjunkande levnadsstandard, religiös och politisk extremism, organiserad och oorganiserad brottslighet, regionala krig, flyktingvågor och handfallna, maktlösa regeringar. Att imperiets potentiella rivaler i dag - Ryssland, Kina, Indien och USA - på relativt kort sikt drabbas och dras in i en större konflikt är i princip oundvikligt under rådande brittisk maktpolitik. Det pågår redan. En sådan konflikt kommer innefatta kärnvapen och är därför inget alternativ att ens överväga.

Det alternativ vi har är att en gång för alla bryta med det döende imperiet. Förvägra dem tillgång till den amerikanska kärnvapenarsenalen genom att ställa Obama inför rätta (åtalspunkter saknas inte), förklara våra respektive nationella finanssystem självständiga från imperiet genom bankdelning (Glass-Steagall), avskaffa euron och den globala miljörörelsen och använda egen offentliga kredit till vår ekonomiska återhämtning och vårt samhällsbygge.

Hela filosofiska grunden till imperiet är idén om de begränsade resurserna (miljörörelsen) och vem som har rätt till dem (potentiella rivaler/marknadsekonomi). Sätter vi därför bara igång att av egen kraft skapa mervärde rämnar allt och vår nästa (dvs alla) blir plötsligt en potentiell vän och medkämpe i vårt uppdrag att förädla de delar av skapelsen vi tilltagande införlivar i människans ekonomiska sfär (noosfären).

***