Ibykos’ tranor

Till sång, till brottningskamp i gräset,
en kamp som på korinthska näset
förente Hellas’ stammar än,
drog Ibykos, en gudars vän.
Den lyra, varfrån sången strömmar,
till skänks han av Apollo fick;
vid lätta staven, sänkt i drömmar,
han hänförd ut från Rhegium gick.

Re’n från det höga berget nickar
Akrokorinth mot vandrarns blickar;
in i Poseidons furuskog
med helig rysning re’n han drog.
Så stilla, tyst är allt. Sig närmar
en skock av tranor blott hans stig;
han följs av deras gråa svärmar,
som emot södern draga sig.

”Jag hälsar er – en vänlig skara –
på havet re’n jag såg er vara
mitt sällskap. I mig båden gott
och lik min egen är er lott.
Som jag, från fjärran land I tågen
och bedjen om ett gästfritt tak.
Zeus Xenios vare oss bevågen,
att gäster skydda är hans sak.”

Glatt skyndar han, sin vana trogen,
och ser sig snart mitt uti skogen,
då plötsligt, spärrande hans stig,
två mördare nu ställa sig.
Till strids han måste handen styra;
men ack! – ej förr det honom hänt;
han strängen på sin veka lyra,
men aldrig bågens senor spänt.

Han människor och gudar kallar
till hjälp, men fåfängt ropet skallar;
hur långt än eko ljudet för
ej någon levande det hör.
”Skall jag då, skild från fosterjorden
och obegråten, falla här,
ett rov för fräcka bovar vorden,
där ingen hämnare är när!”

Ett slag till marken honom bringar,
då hörs ett gny av tranors vingar.
Han hör dem kraxa, men han ser
ej sina trogna vänner mer:
”I tranor där, som molnen plöjen,
er röst jag likväl höra fick!
O, min dödsklagans toner höjen
och hämnens mig!” Här brast hans blick.

Det nakna liket fanns bland snåren,
och snart, fast vanställt utav såren,
blev det igenkänt i Korinth,
där sig en vän dess drag påmint.
”Skall jag väl så dig återfinna?
Jag hoppades att sångens krans
du skulle åt din tinning vinna,
bestrålad utav segerns glans.”

Med sorg det höra alla gäster,
som samlats till Poseidons fester,
och Grekland ifrån kust till kust
djupt kände sångarens förlust.
Man stormar till Korinths Prytaner,
och folket, i sitt vilda mod,
vill hämnas strängt den slagnes maner
och blidka dem med mördarns blod.

Dock – i folkträngselns vilda bölja
var finns väl något spår att följa?
Bland detta vimmel – huru kan
väl röjas skaldens baneman?
Föll han för fega bovars händer?
Har hemlig ovän stämplat mord?
Det vet blott Helios, som sänder
sin blick till varje vrå av jord.

Ja, mördarn kanske, lugn för faran,
gåt mitt ibland hellenerskaran,
och, då ej hämnden honom når,
han brottets frukter njuta får.
Han kanske trotsa djärvs en himmel
på själva templets trappor fräckt,
och blanda sig uti det vimmel,
som kosan till teatern sträckt.

På bänk vid bänk sig massan tränger,
amphiteaterns rund hon stänger;
från fjärran strömmande och när,
hellenerfolket samlas här.
Dovt brusar – likt ett hav, som vågar –
teaterns rund, vars säten nå,
i ständigt mera vida bågar,
allt högre upp emot det blå.

Vem kan väl i sitt minne gömma,
vem räkna upp de folk, som strömma
tillsammans här? – Från Aulis’ strand,
från Phocis och spartanerland,
från Asiens fjärrbelägna dalar
och från dess öar kommen I,
att lyssna till den röst, som talar
i körens dystra melodi.

Med sed, som ärvts från forna tider,
sträng och allvarlig, kören skrider,
med avmätt gång, från scenens grund
kringvandrande teaterns rund.
Så aldrig jordens kvinnor röjas,
ej dödlighetens land dem bär.
Och deras jättelemmar höjas
långt över allt vad mänskligt är.

Med svarta mantlar sina länder
de skylde och i magra händer
de svängde facklans dystra glans;
ej blod i deras kinder fanns.
Där hårets vågor yppigt välla
från mänskopanna sakta ner,
huggormar blott, som giftigt svälla,
med långsträckt hals man hota ser.

I fasansfulla kretsar vända
de sig och hymner upp de sända,
som fjättra syndarn först och se’n
djupt tränga genom märg och ben.
Erinnyernas sång berövar
besinningen den lugna ron;
den söndersliter, den bedövar
och tål ej lyrans veka ton:

”Säll den, som, fri från brottets fara,
sin själ vet barnsligt ren bevara!
Ej honom nalkas våga vi;
sin levnads ban han vandrar fri.
Men ve, – ve den, som hemligt gjuter
en likes blod, – som mord begår!
Till den sig nattens dotter sluter,
förföljande, varthän han går!

Vill han med flykt ifrån oss fara,
vi taga vingar på. En snara
vi kasta kring hans fötter då,
att han till jorden falla må.
Och jaga se’n – vi aldrig vike,
av ingen ånger blidkas vi –
vårt offer ned till skuggors rike,
och lämna honom där ej fri.”

Till dans den dystra skaran ilar;
en tystnad, djup som gravens, vilar
kring allt. Man knappast andan drar;
det känns, som om en gud här var.
Högtidligt, som i forna tider,
kringvandrar kören scenens rund,
och avmätt se’n dess skara skrider
tillbaka i den djupa grund.

Och mellan dikt och sanning svävar
än tvekande vart bröst och bävar.
Man vördar denna dystra makt,
som ger på det fördolda akt,
som, outgrundlig, ingen spanar,
som ödets dunkla slända styr,
som väg till hjärtats djup sig banar,
men dagars gyllne stråle flyr.

Från högsta bänken nu man störes
utav ett rop. En stämma höres:
”Nå se, Thimotheus! Se där!
Ibykos’ tranor äro här!”
Mörk blev i hast den öppna himmel
och ovanom teatern såg
man just i samma stund ett vimmel
av tranor, styrande sitt tåg.

”Vad? Ibykos?” Hans namn hos alla
ett smärtsamt minne återkalla
nu syns. – Som våg av vågen förs,
så ifrån mun till mun det hörs:
”Den Ibykos, som vi förena
oss att begråta? Han som låg
i skogen fälld? Vad kan man mena?
Vad rör det dessa tranors tåg?”

Allt mera högljutt nu de fråga.
En aning flög, som blixtens låga,
uti vart hjärta: ”Given akt!
Det är erinnyernas makt.
Den fromma skaldens död de hämna,
och mördarn själv sig upptäckt har.
Grip den, som hördes namnet nämna,
och den, till vilken ställt det var!”

Men mördarn knappast orden sade,
förr’n han dem gärna hejdat hade.
För sent! Hans ångestbleka mund
det grymma mordet röjt på stund.
Dem hämndgudinnans facklor bränna;
de fängslas, och teaterns sal
förvandlas till en tribunal,
där bovarna sitt brott bekänna.

Översättning: Herman Bjursten 1863