Hur LaRouche kunde förutse krisen

Den amerikanske ekonomen och politikern Lyndon LaRouche har länge varnat för det finansiella sammanbrott som vi nu befinner oss mitt uppe i. Hur kunde han förutse det, till och med långt innan de högtflygande finansiella instrumenten, de s.k. derivaten, ens var uppfunna? Den frågan fick han på sin webcast den 22 januari 2009, och han svarade så här:

– Jag förstår mig på ekonomi helt enkelt. 1953 hade jag fattat att man inte kan behandla eller förstå ekonomiska processer som något annat än, för det första, fysiska ekonomiska processer, till skillnad från monetära eller finansiella processer.

– Och för det andra, att man då måste lämna det vanliga kartesiska sättet att se på ekonomi bakom sig, och i stället tillämpa begreppet dynamik, så som det återinfördes i den moderna civilisationen på 1690-talet av Gottfried Leibniz, och sedan vidareutvecklades av Bernhard Riemann. Riemanns synsätt är nyckeln till en förståelse av alla typer av fysikaliska processer, och ekonomiska fysikaliska processer kan bara förstås som riemannska system. Och variabeln man tittar på i riemannska system är dynamiken – definitionen på detta finns i Leibniz' Specimen Dynamicum från 1695 .

– Leibniz var en lärjunge till Johannes Kepler – all kompetent modern naturvetenskap kommer från Kepler.

Solsystemets harmoniska uppbyggnad

I sin bok om Sfärernas musik beskrev Kepler sin upptäckt att solsystemets harmoniska uppbyggnad inte kunde förklaras med begrepp som hänförde sig till varken syn- eller hörselintryck, utan att man måste ta hjälp av ett begrepp från musiken, nämligen harmoniläran.

– Leibniz insåg att infinitesimalen i differentialkalkylen, som han hade upptäckt tack vare sin förståelse av Keplers arbete, hängde ihop med ett infinitesimalbegrepp under antiken, som benämndes dynamik. Och kreativitet tar sig alltid – när det handlar om fysikaliska principer – uttryck i den här typen av dynamik, den här typen av infinitesimal, som inte är finit till sin natur, utan helt enkelt en princip som visar sig som en diskontinuitet i ett system i rörelse.

– Människan skiljer sig alltså från djuren genom att hon kan upptäcka nya fysikaliska principer och att hon, genom att tillämpa dem i produktionen, kan öka människosläktets förmåga att skapa fysiska värden, det vill säga öka sin förmåga att producera saker. Detta är grunden för all kompetent vetenskap, all kompetent ekonomi. Alla nutida ekonomer, som har utbildats på universiteten, är ovetande om detta, och därför har de ett vinstbegrepp som utgår från ett finansiellt system; de försöker räkna ut den marginella inkomsten utifrån ett finansiellt system, inte ett fysiskt system.

Ett exempel på den vanliga idiotin bland dagens typiska s.k. miljövänner är tron att en kalori solljus är lika mycket som en kalori kärnkraft.

– Om man tar solljuset och använder det på växter så skapar man välstånd. Solljuset är ett slags livsprincip – växternas klorofyll är en livsprincip – som faktiskt ökar människans makt i och över universum, medan samma antal kalorier, om de används i ett solkraftverk, är helt bortkastade. Med tillräckligt många solreflektorer skapar man en öken. Med klorofyll får man en skog.

– Det är alltså människans kreativitet – den enskilda mänskliga individens förmåga att upptäcka nya fysikaliska principer, som sedan kan tillämpas i produktionen – som är det som gör att människan kan öka sin förmåga att fortleva på den här planeten.

– Alla dessa finansiella system i ekonomin – de är helt värdelösa! De tar inte hänsyn till det viktigaste: Hur man kan öka arbetets produktivitet per kvadratkilometer och per capita, i en värld där den främsta motverkande faktorn är resursförbrukning. Om man bara gör samma sak om och om igen, samtidigt som folkmängden ökar, så förbrukar man planetens resurser. Men om man i stället använder kreativa metoder, som hänger ihop med det som Leibniz definierade som differentialen, infinitesimalen, och tillämpar det i form av till exempel kärnkraft, så får man en effekt som är tusen gånger större än av samma mängd kalorier i form av solljus som träffar Jorden.

– Alla framgångsrika samhällen tar naturresurserna och ökar deras omvandlingskraft med hjälp av den här metoden som kallas upptäckter, som återspeglar samma slags princip som Kepler såg i solsystemets uppbyggnad, och som Einstein och andra såg i hur världen är uppbyggd.

Kreativitetsfaktorn

– Problemet med ekonomer rent generellt är att de inte tittar på den här kreativitetsfaktorn – hur människan upptäcker och använder nyupptäckta principer som ökar hennes makt i och över universum, och hur dessa upptäckter organiseras i form av produktion eller andra former för att öka människans förmåga att fortleva, och att fortleva på ett bättre sätt. Alltså ska ekonomi inte studeras som primärt finansiell ekonomi eller monetär ekonomi, utan som en fysikalisk process, en naturvetenskaplig process, där man, som Vernadskij gjorde, tittar på saker som liv och noosfärbegreppet.

– Vi måste alltså ha ett system som inte handlar om att räkna dollar, eller räkna stenkulor, utan om att räkna ut den ökade produktiviteten per capita och per kvadratkilometer i USA, och i andra länder. Det betyder investeringar, kapitalintensiva investeringar i teknik och produktionsmetoder som mångfaldigar den producerande individens faktiska produktivitet. Fokusera på grundläggande ekonomisk infrastruktur: vatten, kraft, masstransporter m.m. Se till att de blir mer effektiva. Då kommer produktiviteten att öka även i enkla former av arbeten, eftersom man har skapat ett ekonomiskt klimat som gör att varje produktionshandling blir mer effektiv.

– Ett kärnkraftverk är en investering över 40, kanske 50 år. Det är en kapitalinvestering, och det viktiga är inte hur mycket pengar den har kostat utan den ökade avkastning per verkansmoment som man får med en sådan kraftkälla, som är så krafttät. Det är en rent naturvetenskaplig fråga. Om man ökar energiflödestätheten i en process, så ökar man den processens potentiella produktivitet. Om man har tillräckliga kunskaper i fysik och andra saker så vet man hur man ska få det att fungera. Så enkelt är det.

– Därför var det en lätt sak för mig att göra prognoser. Prognosen för bilindustrin som jag gjorde på 1950-talet var lätt. Om jag ser att någon har en bil som kan gå i två år till, och att den säljs på premissen att den ska gå i tre år till, med en värdepappersballong när de tre åren är till ända, då kan jag titta på kapitalfaktorerna och räkna ut när det kommer att spricka. Det är inte svårare än så. Det är den här typen av faktorer som jag har tittat på hela tiden.

Bubblan fortsätter växa, ekonomin krymper

Under Trumanåren och sedan under Vietnamkriget urholkades den amerikanska ekonomin. Och det skulle fortsätta när Kennedys politik stoppades och London och Wall Street tog över. 1968 hade det kommit dithän. Under 1970-talet lyckades Trilaterala kommissionen tillfoga USA:s ekonomi den största skadan någonsin i landets historia. Tills kejsar George Bush I kom och ställde till det riktigt ordentligt.

– Dessutom fick vi effekterna av den gröna politiken, motståndet mot industri och kärnkraft. Och återigen, det som vi räknade med som produktion var inte på riktigt. Förhållandet mellan det som produktionen kostade den amerikanska befolkningen och det som man fick ut av den var sådant att vi gick back.

– Sedan kom Alan Greenspan, efter börskraschen i oktober 1987, och sa att det här fungerar inte. (Och det gjorde det inte heller. Jag hade förutsett den kraschen.) Det som Greenspan gjorde var att han satsade på finansiella derivat, låtsaspengar som inflaterar sitt eget värde. Och nu dignar världsekonomin under 1.400 miljoner miljarder dollar i rena låtsaspengar, och under de förhållanden som nu råder växer dessa låtsaspengar, som en cancer, samtidigt som världsekonomin krymper räknat i sysselsättning och produktion.

– Det som måste göras nu är att man måste ta cancern och skära bort den! Hela finansderivatbubblan som Alan Greenspan skapade måste tas ut på bakgården och skjutas! Och sedan begravas! Det är det som är lösningen.

– Det är inget konstigt med detta. Kollapsfunktionen tog jag fram 1995 för en konferens i Vatikanen, som handlade om sjukvård, och jag använde den sedan i min presidentvalskampanj det året. Det var helt enkelt en beskrivning av vad jag vet om hur systemet fungerar, och hur systemet har fungerat ända sedan jag började befatta mig med det här 1953, som en läraktig elev till Bernhard Riemanns behandling av kreativitetsprincipen.

Dokumentet tillhör dossiern: