Hur Kreuger ingrep i världshistorien

Världen befinner sig i dag i en situation som liknar den vid 1930-talets början. Den ekonomiska åtstramningen driver USA och Europa mot samma håll som då: fascism, krig och diktatur. Det ”amerikanska systemets” ekonomiska metoder, som användes 1927-33 av Ivar Kreuger och hans allierade i USA, Frankrike, Tyskland, Sverige och andra länder, hade kunnat stoppa Hitler och andra världskriget. Samma ”amerikanska ekonomiska system” användes sedan av F.D. Roosevelt för att mobilisera de nödvändiga resurserna för att rädda världen från en fascistisk världsdiktatur.

Det ”amerikanska systemet” i svensk tappning

Händelserna som utspelade sig mellan 1927 och 1933 var världshistoriskt avgörande, inte bara därför att Hitlers maktövertagande i Tyskland hade kunnat förhindras, utan också därför att det som var alternativet till fascism i Europa då, fortfarande är alternativet till hotet om ständigt nya, världsomfattande asymmetriska krig med risk för användning av kärnvapen, som hänger över Europa och världen, särskilt om Bushadministrationen blir omvald i valet den 2 november.

Den roll som Ivar Kreuger, ingenjör och finansman, spelade i dessa händelser saknar motstycke i modern tid. Kreuger stod för det amerikanska systemets entreprenörsanda, i motsats till det brittiska systemets ”frihandel”. Det är förklaringen till hans historiska betydelse, och det är också där som lösningen på gåtan kring hans död i Paris den 12 mars 1932 kan hittas.

Men för att verkligen förstå Ivar Kreugers, och den s.k. Kreugerkraschens, betydelse i världshistorien, måste man betrakta dem i det längre historiska perspektivet av försöken att införa den amerikanska revolutionens politiska filosofi i Europa, i ett slags ”andra Amerikansk revolution”.

Tanken bakom den amerikanska revolutionen var att konstitutionen som antogs 1789 skulle bli en modell, som skulle sprida sig, i första hand till Europa, och leda till grundandet av suveräna nationalstatsrepubliker, i vilka alla människors välfärd alltid skulle gå före privatpersoners, inklusive imperiers, förment heliga finansintressen. Alla försök att införa amerikanska republikanska principer i Europa har hittills slagits ned, ibland med mord och våld, ibland med mer lömska intrigspel av venetiansk modell.

Utan en sådan djupare insikt i den strid mellan idéer som formar historien, på det som den tyske skalden Friedrich Schiller kallar ”världshistoriens arena”, går det inte att till fullo värdera det tragiska i Ivar Kreugers död. Många intressanta och värdefulla böcker har skrivits om Kreuger, men ingen av dem har lyft fram denna avgörande idéstrid. Det är min avsikt att bidra till att göra världshistorien till kriteriet som till slut ska döma Ivar Kreuger och hans gärning, och att föra upp diskussionen om Kreuger på en högre nivå än som hittills varit fallet.

”Amerikanen” Kreuger

Amerikaner kännetecknas av sin obändiga tro på individens frihet, en tro som grundar sig på Oavhängighetsförklaringens idé att alla människor är lika mycket värda. Alla människor är skapade till Guds avbild och har en suverän tankeförmåga. Ingen människa behöver därför underkasta sig en annan människa på grund av härkomst, familjetillhörighet, titel eller rikedom. Det enda människor behöver lyda är förnuftet, d.v.s. naturrätten. För att ge en antydan om Ivar Kreugers ”amerikanska” sätt att vara, citerar jag ur Gunnar Cederschiölds bok ”13 år med Ivar Kreuger”:

"Ivar Kreuger bidrog mer än någon annan till att befria oss från vår blyghet och vårt underlägsenhetskomplex och skapa det moderna Sverige, eggat av amerikanskt självförtroende till hänfört och planmässigt arbete."

Var och en som studerar Kreuger slås av den skriande kontrasten mellan den bild som de flesta människor hade av honom medan han levde, och de s.k. fakta som dök upp omedelbart efter hans död. En av Kreugers första levnadstecknare, psykiatrikern Poul Bjerre, skrev 1932, i boken ”Kreuger”:

"Man kan lugnt säga att aldrig en människa under veckorna efter sin död blivit så fullständigt omvärderad som Kreuger. Icke nog med att både han och hans verk avkläddes all glans och storhet; – hans verk blev till en förbannelse och själv sjönk han ned i den lägsta och smutsigaste kriminalitet. … Man hade i åratal vant sig vid att betrakta Kreuger som en världsekonomiens barometer, och då denna nu sjönk ned till 0, varslade det jordbävning. Det var som om en avgrund öppnat sig och som om allt råkat i glidning utför, ständigt utför – ingen kunde stoppa det och ingen såg någon botten. Hand i hand med verkets sammanbrott gick destruktionen av personligheten. Denna bidrog att förmörka sinnena mer än något annat. … Innan den döda kroppen förvandlats till aska, började sammanstörtandet av denna koncernstat, som sedan ett årtionde betraktats som den starkaste ekonomiska byggnad i världen, nära nog oåtkomlig för faror. Den 12 mars omsattes 600 tusen Kreugerpapper i New York, och den 14 föllo Tändstickor i Berlin från 81 till 40. Under de första fem dagarna efter dödsfallet skedde i Stockholm ett kursfall på 856 miljoner och en vecka senare såldes debentures i New York för 16 kr. Detaljer äro av föga intresse. Den 24 maj gick Kreuger & Toll i konkurs och kort därefter delade Ivar Kreugers dödsbo firmans öde."

”Oklarhetens vånda”

Det faktiska underlaget för denna dramatiska omvärdering var magert. Vilket framgår av Bjerres fortsatta återgivande av utredningsmännens kryptiska formuleringar:

"Först den 5 april kom den första riktiga skrällen genom utredningsmännens kommuniké, där det bland annat hette: ’… Det är givetvis omöjligt att nu fastställa, hur ställningen i verkligheten var den 31 dec. 1930, men hittills föreliggande fakta ge anledning antaga, att i balansräkningen visats en mycket bättre ställning än den verkliga. Ovannämnda bokmanipulationer synas ha utsträckts även till de olika bolagens vinst- och förlustkonton. Genom fiktiva poster har åstadkommits en avsevärd höjning av vinsten för år 1930.’ Det dröjde något mer än en vecka, innan den andra stora skrällen kom, mångdubbelt värre än den första: – bland handlingarna hade påträffats ’förfalskade italienska skattkammarväxlar’ till svindlande belopp. … Det hat, det förakt och den förbittring, som dessa avslöjanden löste ut i folkmedvetandet, skulle kunna kallas en masspsykos; – men låt oss i stället tala om en massuggestion."

Bjerre avslutar: "För mig personligen löste skottet framför allt ut ett behov att komma till klarhet i det dunkel, som alltid varit hopat kring Ivar Kreugers namn och som genom hans död tycktes bli ogenomträngligt. Jag måste bli fri från oklarhetens vånda."

De rätta frågorna

De enda faktiska anklagelserna som riktades mot Kreuger var: 1) tvivelaktig bokföring, och 2) förfalskning av italienska skattkammarväxlar. Båda dessa anklagelser, som t.o.m. Bjerre ironiserade över, redan 1932, har därefter visat sig vila på mycket bräcklig grund, eller mera troligt ha varit helt påhittade. (Se Anders Byttner; ”Vem tog Kreugerkoncernen?”, Robert Kristensson; ”Ivar Kreugers italienska affärer”, Torsten Kreuger; ”Sanningen om Ivar Kreuger”.) Men trots alla böcker som skrivits finns det fortfarande, 72 år efter Kreugers död, ingen klarhet! Ingen i hela världen har kunnat hjälpa Poul Bjerre: ”Jag måste bli fri från oklarhetens vånda!”

Varför? Hur kan dessa omskakande händelser, denna historiska jordbävning, kunna fortsätta vara en gåta, som fortfarande sysselsätter så många svenskars tankar? För att hitta svaren måste man ställa de rätta frågorna, i stället för att fortsätta grubbla över saker som kanske aldrig kommer att redas ut. Till exempel: blev Ivar Kreuger mördad eller begick han självmord? Att leka med olika teorier i denna fråga kan vara tankeväckande och intressant, men det löser inte problemet. Det leder snarare till en konstgjord debatt där den ena sidan lutar åt att romantisera Ivar Kreuger som person, för att ge honom upprättelse, medan den andra sidan hävdar att han var en gåtfull person som korrumperats av för mycket makt och pengar, och att han helt enkelt var girig. Den relevanta frågan är: Hur ingrep Ivar Kreuger i världshistorien?

Om man betraktar världshistorien på det sättet, som ett klassiskt drama, kan individers och politiska och finansiella krafters osynliga, motstridiga avsikter blottläggas. Empirister, som stirrar sig blinda på fakta, missar de underliggande krafter som driver på det skeende som är synligt på ytan, krafter som faktiskt är mera verkliga och mera mäktigt verkande.

Det speciella med Kreuger

Kreuger byggde upp sin världsomspännande koncern i amerikansk entreprenörsanda. Så fort han fick sin examen från Kungliga Tekniska Högskolan år 1900 gav han sig i väg till USA för att söka sin lycka där och förverkliga sina drömmar. Efter många motgångar lyckades han till slut slå sig fram som byggingenjör. Han tillägnade sig tekniken att bygga med armerad betong, en teknik som hade gjort det möjligt att bygga skyskrapor. Han inledde samarbete med den amerikanske ingenjören och uppfinnaren Julius Kahn och fick Kahns tillstånd att införa den av Kahn patenterade tekniken i Sverige. Tillsammans med Paul Toll grundade han 1912 byggföretaget Kreuger & Toll. Företaget växte snabbt och hade redan före första världskriget expanderat till kontinenten. Ivar Kreuger var en framgångsrik företagare.

Men det var något speciellt med Kreuger. Det han förde med sig till Europa var inte bara ett amerikanskt patent; det var en amerikansk mentalitet, ett pionjärtänkande som var kännetecknande för det amerikanska nationalekonomiska systemet. Det handlade inte bara om att bli rik, utan om att skapa bättre villkor för andra människor, att lyfta upp de många i Europa som trycktes ned av det gamla tänkandet, där börd och blodsband bestämde individens möjligheter.

Denna framåtanda, som premierade uppfinningsrikedom och egna initiativ, var det som Kreuger framför allt förknippades med. Han kallades ”amerikanen”, föraktfullt i en del kretsar, i andra med beundran. För den europeiska finanseliten var Kreuger och hans sort uppkomlingar som störde ordningen; de kunde möjligtvis tolereras, om de kunde hjälpa till att skaffa amerikanskt kapital till Europa efter första världskriget, men inte mer.

Här blir Kreuger plötsligt intressant. Han blir en av de största överförarna av amerikanskt kapital till Europa. Han gör det genom att köpa in sig i tändsticksindustrin och grunda Svenska Tändsticksaktiebolaget, STAB, 1917, under det första världskrigets sista år.

Mellankrigstidens Versaillessystem var ett system som aldrig var tänkt att fungera. Tyskland var knäckt och fick ensamt bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA. Storbritannien och Frankrike var båda också i praktiken bankrutta, förutom de eventuella blodspengar de lyckades pressa ut ur Tyskland.

Krigsskulderna kunde inte betalas, det stod klart redan innan bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget. Men Europas finansiella makthavare, de venetianska bankerna och deras anglo-holländska bankirvänner, hade redan bestämt sig för den fascistiska lösningen för Europa. 1922 fördes Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, som blev Mussolinis utrikesminister.

Kreugers stora plan

I detta till synes hopplösa läge, som uppfyllde alla villkor för fascism i Europa, började Ivar Kreuger tänka stort, som en amerikan. Vi vet inte om Kreuger faktiskt vid den tiden såg vidden av det annalkande fascisthotet, men han tänkte i alla fall ut en plan som gav uttryck för ett helt annat sätt att se på ekonomi och krediter.

Det skiljde sig helt från den brittiska s.k. kapitalismen, som gick ut på att utnyttja billig arbetskraft och låga produktionskostnader för att få fram produkter som kunde säljas på den ”fria marknaden” till högsta möjliga pris, oavsett kvalitet, och oavsett de nationalekonomiska konsekvenserna.

Kreuger tillämpade det amerikanska synsättet, att styra produktionsprocessen från början till slut, i vilken kvalitet och innovation var det centrala. Han byggde upp sin position med hjälp av säkerhetständstickan, som var en svensk uppfinning, och lika revolutionerande maskiner för att tillverka tändstickor. STAB började sitt segertåg över världen, till en början med inhemsk finansiering, från ett konsortium av svenska banker.

När kreditmöjligheterna försämrades i Europa i början på 1920-talet vände sig Kreuger till USA. Där grundade han ett amerikanskt dotterbolag, International Match Company, IMCO, med ett aktiekapital på hela 28 miljoner dollar. När Kreuger gick in på den amerikanska marknaden skedde det i allians med Lee, Higginson & Company, en inarbetad investeringsbank. Samarbetet mellan Kreuger och Lee, Higginson höll ända fram till slutet, trots hårda påtryckningar från de anglo-amerikanska bankintressen som senare försökte stoppa Kreugers krediter från Lee, Higginson. Samarbetet höll, därför att båda företrädde det amerikanska nationalekonomiska systemet.

 

Kreugers lån till stater:

Polen 1925 6 milj. dollar
Grekland 1926 1 miljon pund
Equador 1927 2 milj. dollar
Frankrike 1928 75 milj. dollar
Jugoslavien 1928 22 milj. dollar
Ungern 1928 36 milj. dollar
Equador 1929 1 miljon dollar
Lettland 1929 6 milj. dollar
Rumänien 1929 30 milj. dollar
Polen 1930 32,4 milj. dollar
Litauen 1930 6 milj. dollar
Danzig 1930 1 miljon dollar
Bolivia 1930 2 milj. dollar
Estland 1930 7,6 milj. kronor
Guatemala 1930 2,5 milj. dollar
Turkiet 1930 10 milj. dollar
Tyskland 1930 125 milj. dollar
Younglånet 1930 56 milj. kronor
Grekland 1931 1 miljon pund

Totalt: 387 milj. dollar

Under åren 1925-26 växte Kreuger & Toll till att bli ett av världens största holdingbolag. Som mest omfattade STAB:s internationella verksamhet 250 fabriker i 43 länder; STAB stod för runt tre fjärdedelar av världens tändsticksproduktion. Tändstickskoncernen var Kreugers främsta inkörsport till den internationella finansieringsverksamheten, men Kreuger var på väg att göra det även med andra verksamheter. Under 1920-talets krisår rekonstruerade, utvidgade och skapade han företag som SCA, Boliden, Grängesbergsbolaget, SKF och LM Ericsson.

Det som gjorde Kreuger till mer än bara en framgångsrik företagsledare, var hans idé att använda tändsticksmonopolen för att förmedla lån till stater. Han kunde ge stora lån till låga räntor, eftersom lånen garanterades av intäkterna från real produktion.

Krugers långivning blev så omfattande att han kom på kollisionskurs med världens mäktigaste finansintressen. Statslånet till Frankrike 1927, på 75 miljoner dollar, gavs t.ex. vid en tidpunkt då Frankrike var i en djup kris. Galopperande inflation och bristande förtroende för den franska ekonomin gjorde att ingen ville ge Frankrike nya lån. Frankrike hade redan ett lån från Morganbanken i USA med en hög ränta, på cirka 8 procent, och Morgan krävde återbetalning av det lånet, innan några nya lån kunde ges. Men Kreuger var beredd att låna till en lägre ränta, 5 procent, något som den franska regeringen tacksamt tog emot.

Kreuger kunde erbjuda lägre ränta, eftersom lånet var knutet till tändstickstillverkningen. Det betydde emellertid också att Frankrike tack vare lånet från Kreuger kunde betala tillbaka det gamla lånet från Morgan tidigare än väntat, och Morgan förlorade därmed dubbelt mot Kreuger.

Idén att skapa ”ett verktyg för internationell finansieringsverksamhet”, säkrad med hans egen industriproduktion, kallades Kreugerplanen. Den var en plan för att få fram krediter och kapital i syfte att bygga upp världsekonomin. Kreuger & Toll blev verktyget för att styra krediter till låg ränta från USA:s småsparare till fattigare länder.

Kreugers lånekonstruktion gav goda möjligheter för industriell expansion, eftersom statslånen säkrades genom tändsticksmonopol. Om så behövdes kunde den lånande staten lätt få in statliga inkomster till skuldåterbetalningen, genom en mindre prisökning på tändsticksaskarna. Ändå var tändstickorna både säkrare och billigare än förut, tack vare de tekniskt avancerade fabriker som kunde byggas i skydd av monopolet.

Kreugers plan gjorde det möjligt för många länder att ordna upp sina ekonomiska problem och förankra lånesystemet i produktiva investeringar. Därmed överlastades inte deras budgetar av höga räntor, ungefär på samma sätt som Marshallplanen fungerade efter andra världskriget.

Striden om Tysklands framtid

Det dramatiska skeendet 1929-30 skildrades av Kerstin Tegin i Ny Solidaritet 1980. Hon visade på att det var då som de finansiella makthavarna insåg att de i Kreuger hade en motståndare som var dem överlägsen. Kreuger organiserade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet.

Kreugers plan att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, det största statslånet någonsin, offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var att lösa krisen kring krigsskulderna på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och stora nya investeringar i krigsproduktion, vilket var det fascistiska alternativet.

Problemet var att Kreugers plan motarbetades av de mäktiga finansintressen som ville ha Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst företrädda av den brittiske centralbankschefen Montagu Norman, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht. När det gick upp för dem att de höll på att förlora kontrollen över Tyskland till Kreuger, skred de till verket. De bestämde att all utlåning skulle upphöra. Det skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av kapital från den amerikanska aktiemarknaden, samtidigt som räntan höjdes. Resultatet blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Kreuger planerat sin stora emission för att få in kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften jämfört med andra aktier. Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet. Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts. Därigenom skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montagu Norman hade sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag lades en plan fram för hur detta skulle ske. En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika centralbankerna. Med den brittiska kontrollen över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, var Norman säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Vid Haagkonferensen 1930 beslutades att BIS skulle inrättas, men det blev ett stort streck i räkningen för England att Frankrike fick ordförandeskapet för banken, vilket gjorde att den inte kunde användas på det sätt som Norman tänkt sig. Frankrikes allians med Kreuger vid Haagkonferensen gav ytterligare ett resultat som Norman hade svårt att smälta. I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger från 1927, vilket gav Kreuger ett manöverutrymme som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det franska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet” begränsade. Han avgick som tysk riksbankschef, och började i stället propagera internationellt för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland. För att övertyga sig om att så verkligen var fallet, behöver man bara titta på vad Schacht gjorde efter sin avgång.

Schacht till USA

På hösten 1930 var Tyskland åter i behov av ett nytt lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna började den 1 oktober. Den 2 oktober anlände Schacht till New York.

Syftet med hans besök var att se till att Tyskland under inga omständigheter fick några krediter. Schacht stannade åtta veckor i USA och höll 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för hans föreläsningar var att Tyskland inte skulle komma att betala tillbaka sina lån, utan nu höll på att förbereda ett skuldmoratorium. Schacht hade också ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom att de aldrig skulle få igen sina pengar om de lånade ut till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade ut ett meddelande där den tog avstånd från Schacht och alla planer på ett moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle ges ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och gäckade därigenom återigen Schachts och Normans planer på en finansdiktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. Så hade Hitler – och andra världskriget – kunnat stoppas!Striden om Tyskland var inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin ekonomiminister.

Men ända fram till den 12 mars 1932 stod Kreuger och hans vänner i vägen för en sådan utveckling. I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk: Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Somary, som också gjort ett namn om sig som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin. På frågan om hur länge världskrisen skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man kunde tänka sig en vändning uppåt: bankväsendet i Wien och Berlin måste saneras genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet, svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman. Tidigt på sommaren 1931 kraschade bankerna, sent på sommaren nedvärderades pundet. När Somary ännu en gång kom till Berlin våren 1932 fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen. Somary tog ingenting tillbaka utan försäkrade snarare att Kreugerkoncernen inom kort tid skulle vara slut. Fyra veckor senare sköt sig Kreuger i Paris och hans världsomfattande koncern trädde i likvidation.

Hur kunde den schweiziske bankiren Felix Somary, även känd som Korpen i Zürich, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger? Och ännu viktigare: Hur kunde en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och efter bara några dagar förklara den jättelika koncernen i konkurs? Hur kunde Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg få utse sig själva att ingå i en Kunglig kommission som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning, när wallenbergarna var allierade med Kreugers fiender? Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller alla tre på en gång? Sådant händer inte utan att det finns en avsikt bakom.

Vad vi kan lära

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde hur långt hans ekonomiska motståndare var beredda att gå för att sätta sina planer i verket. Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa måste betala för att de privatägda oberoende centralbankerna skulle få bibehålla sin makt över världen.

Det som till slut skulle rädda världen från fascismens helvete var att Franklin D. Roosevelt, en företrädare för det ”amerikanska systemet”, valdes till USA:s president, och installerades i Vita huset den 4 mars 1933. Roosevelts politik för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen med en kreditpolitik som gick helt emot just de privata bankintressen, däribland Morgan, som hade varit på kollisionskurs med Kreuger, var vid den tiden det enda alternativet till Hitler och fascism. USA under president Roosevelts ledarskap var därmed den enda makten på Jorden som kunde stoppa Hitler och faktiskt gjorde det. Måtte vi dra lärdom av historien och stoppa den schachtianska åtstramningspolitik som framställs som nödvändig för att ”lösa” den nuvarande internationella skuldkrisen – sparpaket som det tyska Hartz-4, som stöds av Göran Persson.

Vi får inte än en gång underskatta beslutsamheten hos de schachtianska fascister som nu är i farten igen. Låt oss återuppliva andan i Franklin D. Roosevelts politik i Europa, tillsammans med LaRouches ungdomsrörelse, för att skona världen från en ny tragedi. En okuvlig vilja att vinna, i sann amerikansk anda, är utan tvivel det bästa sättet som vi kan hedra Ivar Kreugers minne på.

(Ny Solidaritet, oktober 2004)