Hur det mänskliga tänkandet fungerar (Vetenskapens ljud och bild)

I den vanliga brådskan hamnade det allra viktigaste inslaget i tisdagskvällens [7 okt.] briefingmöte, den mänskliga kreativiteten, mellan stolarna. Orsaken till min rapport till det mötet var att både Chris Landry och Sky Shields hade gjort vetenskapliga upptäckter av avgörande betydelse, gällande den mänskliga vetenskapliga och politiska kreativitetens unika natur, som sådan. Chris och Sky och deras närmaste medarbetare håller på att färdigställa sina egna rapporter om detta. Mina uttalanden i den följande texten är enbart ämnade att belysa det större sammanhang som deras kommande rapporter hör hemma i.

Avsaknaden av detta större sammanhang, i fråga om sådana ämnen, är en typisk effekt, speciellt hos den så kallade "68-generationen", av den elakartade, pågående förstörelsen av arbetets vetenskapsberoende produktionsförmåga, under decennierna sedan våren 1968. Detta har relevans för det faktum att en oavbruten kollaps av USA:s fysiska ekonomi, per capita och per kvadratkilometer territorium, skett sedan redovisningsåret 1967-68. Varje synsätt i strid med detta bygger antingen på okunskap eller är avsiktligt vilseledande.

I detta avseende skall den rapport som gavs i onsdags av Dennis Small [se artikel] godtas så långt som den sträcker sig; men den följande behandlingen av detta ämne skall läsas som ett tillägg till hans rapport.

Den mest avgörande frågan som väcks av det nuvarande penning- och finanssystemets nu pågående globala, fysiska sammanbrottskris, är hur man har lyckats undertrycka förståelsen av den roll som den mänskliga kreativiteten har i att bestämma arbetets relativa fysiska produktivitet i ekonomierna, med fysikaliska mått mätt, per capita och per kvadratkilometer.

Så gott som ingen som avslutat sina gymnasie- eller universitetsstudier efter, uppskattningsvis, 1968, har något som helst begrepp om vad vetenskaplig och därmed sammanhängande kreativitet egentligen är i praktiken. Detta problem är tydligast hos de studenter som tror att matematik-vid-svarta-tavlan är fysik. Att den verkliga kreativitetens roll dyker upp i LYM:s arbete, främst i "källararbetet" [se box], är därför av den allra största betydelse för behandlingen av den kris som just nu hotar hela mänskligheten.

I detta sammanhang är det således högst relevant att påpeka att liberalismens föreställning att ekonomiska mått och prognoser ska bestämmas statistiskt, vilket är det vanliga i dag, exkluderar varje kompetent föreställning om mänsklig kreativitet på det mest genomgripande, elakartade sätt. Detta är förklaringen till den totala inkompetensen ifråga om långsiktiga prognoser hos alla mina kända rivaler, inklusive eventuella rivaler i min egen organisation.

Dessa villfarelser, som jag om och om igen varit tvungen att motarbeta hos mina egna medarbetare, är ofta en konsekvens av deras försök att blidka åsikter som de stöter på hos olika befolkningsskikt, speciellt från de moraliskt ruttna Washington Post och New York Times.

Det finns också ett ideologiskt tryck på mina medarbetare både från vetenskapsfientligheten i 68-generationens inflytande på kongressen, och på andra ställen, och ett grupptryck från befolkningen i stort. Den här kombinationen av moraliskt och intellektuellt korrumperande inflytande på vår organisations arbete måste betraktas som en aspekt av en större, systematiskt tragisk faktor som präglar och kontrollerar nationernas och befolkningarnas beteende en masse, än så länge.

Det är dessa korrumperande åsikters inflytande som har varit den mest väsentliga politiska kraften som har orsakat den nuvarande, globala sammanbrottskrisen.

Den röta som kallas liberalism

Det som måste understrykas i den här typen av diskussion är att orsaken, generellt sett, till den här tendensen till sammanbrottskriser i den europeiska kulturens och dess närmaste föregångares historia, så vitt vi känner dem, är det som historikern och dramatikern Aischylos identifierar i sin Den fjättrade Prometheus: Den mytiske Zeus' förbud mot kunskap om den ekonomisk-vetenskapliga kreativitetens principer (till exempel "elden"). I alla imperier som vi känner till, inklusive Rom och dess efterföljare, liksom Babylontraditionen tidigare, är det det allmänna förtrycket av kreativitet hos befolkningens stora flertal som är roten till att det som en gång var en mäktig kultur blir fördärvbringande, och till slut går under.

Som jag återigen underströk häromkvällen har den moderna europeiska naturvetenskapens och ekonomins systematiska tillkortakommanden främst varit en konsekvens av införandet av det som blev känt som anglo-holländsk "liberalism", som Paolo Sarpi baserade på den medeltida William av Ockhams dåraktiga metod.

Framför allt är det René Descartes och hans oäkting till avkomma, den till stor del mytologiska Isaac Newton, som har varit de mest elakartade destruktiva krafterna inom den moderna vetenskapens praktik och utlärning, tillsammans med den axiomatiska roten till den människofientliga syn på nationalekonomi som är förknippad med imperialisten Lord Shelburnes lakej Adam Smith. Det finns ingen vetenskap värd namnet i någon som helst aspekt av de ekonomiska begrepp som härstammar från David Humes och Adam Smiths syfilitiska inflytande, och solkiga kiltar.

För att kunna spåra den oanständiga perversion som betecknas modern, europeisk anglo-holländsk liberalism, måste vi betrakta det venetianska pervot Paolo Sarpi mot bakgrund av de tidigare handlingar som kretsen kring Venedigs Francesco Zorzi (alias "Giorgi") begick i egenskap av den engelske kungen Henrik VIII:s äktenskapsrådgivare.

Väsentligen handlar det om följande.

Det medeltida system som styrdes av det normandiska ridderskapet, som i sin tur kontrollerades av den venetianska finansoligarkins lombardiska investmentbanksystem, bröt ihop i och med att Europa på 1300-talet gick in i en ny mörk tid [senmedeltiden]. Det som senare visade sig vara den europeiska krisens lyckosamma utgång, var grundandet av den moderna europeiska civilisationen, genom de händelser som strålade samman i det ekumeniska kyrkomötet i Florens.1 Venedigs reaktion på denna storartade renässans kom främst till uttryck i det händelseförlopp som startade med Konstantinopels iscensatta fall. Det venetianska styre som blev konsekvensen av Konstantinopels fall, ledde till 1492-1648 års omfattande religionskrig, som inleddes med att judarna utvisades från Spanien.

Venetianarnas och deras habsburgsmarionetters försök att göra sig av med renässansens effekter sprang in i den moderna nationsstatens växande styrka, en tillväxt som de båda konkreta uttrycken för renässansens verk, Ludvig XI:s Frankrike och Henrik VII:s England, var exempel på. Denna konflikt mellan det av Venedig kontrollerade Habsburglägret och det moderna nationsstatssystemets renässansprincip drev den venetianska sidan till att försöka dela Europa i två stridande läger. Delningen byggdes upp genom att Venedig, genom Zorzi, kardinal Pole, Thomas Cromwell m.fl., korrumperade och kontrollerade den bevisligen sinnessjuke Henrik VIII. Henrik VIII:s avfall har än till denna dag delat Europa i en till namnet katolsk, habsburgsk, del och en protestantisk del. Härav de religiösa krig mellan 1492 och 1648 som historikern Friedrich Schiller beskrev som "människor som strider mot varandra, inte som människor, utan som djur".

Under den här perioden resulterade kyrkomötet i Trient 1542-1563 i det ömsesidiga beroendet mellan själva detta kyrkomöte och Sarpis venetianska fraktion. Sarpi förde vidare trenden som satts i gång genom Zorzis roll som äktenskapsrådgivare till Henrik VIII, som under hans inflytande blev Englands galna slaktare.

Effekterna av denna nya delning av Europa, mot sig självt, vidmakthölls genom en från Venedig styrd religiös krigföring, som varade ända fram till 1648 års antagande av den Westfaliska freden, som åter möjliggjorde en europeisk civilisation med ett visst mått av anständighet, men som fortfarande innebar en delning i en protestantisk och en katolsk del, något som Gottfried Leibniz underströk det problematiska i.

Segern år 1648 över orsaken till religionskrigen slog tillbaka habsburgarnas strävan, men lämnade de framväxande, överlägsna sjömakterna i norra Europa i händerna på Paolo Sarpis i grunden ondskefulla, liberala anhängare.

Vårt amerikanska arv

För att identifiera betydelsen av skapandet av vårt eget USA, måste vi gå tillbaka till dess ursprung, och rikta uppmärksamheten på det som Christofer Columbus gjorde.

Columbus, en genovesisk sjöfarare i portugisisk tjänst, fick omkring år 1480 höra talas om den då avlidne kardinal Nicolaus Cusanus' avsikt. Detta var samme Cusanus som hade anbefallt den moderna nationsstatens grundande, i sin Concordantia Catholica [universell endräkt], och som inte bara hade grundat den moderna europeiska vetenskapen, utan på nytt hade definierat den enda kompetenta vetenskapsmetoden, genom sin De docta ignorantia, och genom sina uttalade anhängare såsom Leonardo da Vinci och Johannes Kepler. Samme Cusanus insåg, när Konstantinopel föll och den ekumeniska enigheten på kyrkomötet i Florens revs upp, att den europeiska civilisationen åter var på nedgång. För sina medarbetare och anhängare framhöll Cusanus betydelsen av att segla över de stora oceanerna med avsikten att förnya den europeiska civilisationen utifrån. Christofer Columbus' resa till Amerika var en direkt följd av att han tog till sig Cusanus' råd.

Som en konsekvens av Columbus' upptäcktsresor med detta syfte uppstod det som skulle bli vårt USA, med början, främst, i etablerandet av de engelska Plymouth- och senare Massachusettskolonierna i New England 1620-88. Den här processen i själva Nordamerika assimilerade någonting mer än bara strömmen av invandrare från skilda delar av Europa: de bästa bland dessa nybyggare tog med sig en hängivenhet till den europeiska civilisationens största bedrifter, nu till stor del befriade från det oligarkiska arvets grepp om det gamla Europas nationer och kultur.

På så vis grundades vår republik som en konstitutionell nationsstat med ett presidentsystem, snarare än den handikappande formen av självstyre som kommer till uttryck i de för Väst- och Centraleuropa fram till i dag typiska parlamentariska systemen. Vad vetenskapliga ämnen och därmed besläktade former av kreativitet anbelangar, är det mest avgörande draget hos vår specifikt amerikanska republikanska kultur, till skillnad från det brittiska Ostindiska kompaniets anhängare, som t.ex. domaren Lowell, tonvikten på främjandet av vetenskaplig och därmed besläktad kreativitet hos den vanliga medborgaren i det som skulle bli vår nya republik.

Sedan dess - speciellt sedan freden i Paris 1763, som gjorde det brittiska Ostindiska kompaniet till ett privatstyrt anglo-holländskt liberalt finansimperium - har vi i vårt USA varit kluvna, till och med inom vår vetenskapskultur, mellan den patriotiska traditionen, som är förknippad med Leibniz, och den bedrägliga, anglofila Paolo Sarpi-formen av liberal tradition, så som den kommer till uttryck i arvet från René Descartes och bluffen Isaac Newton.

Sarpis bluff

Låt oss nu, efter denna allmänt hållna inledning, föra diskussionen till pudelns kärna.

Den strategiska svårigheten, som specificerades i Paolo Sarpis kulturpolitik, var att försöka neutralisera effekten av den kreativitet som hade främjats av det strategiska synsättet hos sådana Cusanus-anhängare som Luca Pacioli, Leonardo da Vinci, Niccolo Machiavelli och Johannes Kepler, genom att tillåta ett visst mått av teknisk uppfinningsrikedom, men utan att för den skull tillåta något som ens liknade den kreativa princip som hade tagit sådana former som Cusanus', Paciolis, Leonardos och Keplers upptäckter.

För att uppnå detta satte Sarpi, som hade kullkastat Aristoteles' auktoritet, en spritt språngande galen empirism, lånad från den medeltida William av Ockham, i Aristoteles' ställe.

På den här punkten är det viktigt att vi bringar reda i både likheterna och skillnaderna mellan Aristoteles' och Ockhams filosofi. Båda två tänkte sig, precis som Aristotelesanhängaren Euklides, kunskapen som begränsad till en blind tilltro till sinnesförnimmelser, precis som Sarpis försvarare René Descartes gjorde.

Skillnaden ligger väsentligen i att Sarpi främjar uppfinningsrikedom så länge den inte leder till någon faktisk vetenskaplig kunskap och handling. Hos Sarpi - särskilt så som hans inflytande uttrycks hos Descartes och sådana 1700-talsanhängare till den cartesianska empirismen som de Moivre, d'Alembert, bedragaren Euler och Lagrange, eller, senare, bedragaren Augustin Cauchy - får algebraiska och därmed besläktade matematiska formler ersätta de universella naturvetenskapliga principer som kommer till direkt uttryck hos Kepler, Fermat, Leibniz, (indirekt) Gauss, Bernhard Riemann, Max Planck och Albert Einstein - till skillnad mot sådana skojare som mekanisten Ernst Mach eller den än värre hopen av anhängare till den rakt igenom onde Bertrand Russell.

I varje fall av sarpisk empirism och dess moderna positivistiska utskott bildar antagandet av blotta formers preexistens en samling godtyckliga trossatser som ersätter den enklare samlingen aprioriska definitioner, axiom och postulat som återfinns i en väsentligen aristotelisk euklidisk geometri.

Detta innebär, precis som Descartes explicit föreskrev för en "vetenskaplig" irrationalism av detta moderna empiristiska slag, att det inte finns något utrymme för faktiska upptäckter av faktiska universella principer, såsom Keplers unika nyskapande upptäckt av gravitationen i vårt universum.

Det som, enligt Albert Einstein, är utmärkande för Keplers originalitet, är Keplers nyskapande upptäckt av vittnesbörden som visade att hans universella gravitationsprincip bestäms genom den ironiska sammanställningen av den mänskliga sinnesapparatens sinnen för bilder respektive (harmoniskt ordnade) ljud, på samma sätt som Max Plancks upptäckt av kvantprincipen förblir det nödvändiga alternativet till både den mekanistiska och russellska formen av den sinnesrubbade så kallade kvantmekanikens mekanistiska bluff. Kepler utvecklar grunderna för denna helt centrala tankegång, som ligger till grund för hans allmängiltiga upptäckt, i den första delen av sitt verk om den universella harmonilärans principer.

Einstein underströk att det var genom att han betraktade Keplers verk som den praktiska vetenskapliga grunden för den moderna matematiska fysiken, som han leddes fram till att understryka att universum är självbegränsat, som till exempel genom Keplers harmoniskt ordnade universella gravitationsprincip, och därför är matematiskt ändligt, men saknar yttre gränser.

Den specifika genialiteten i Keplers upptäckt är, i det här avseendet, att han visar, i form av ett kritiskt experiment, att varken bild eller ljud ligger till grund för gravitationens universella princip. Gravitationen är snarare den primära upptäckten, inom vetenskapen överhuvudtaget, som visar för oss hur den individuella människan genom sin tankeförmåga kan upptäcka principerna som styr sinnenas vittnesbörd, liksom utifrån, från ovan.

Den här upptäckten, när den har förståtts, vilket är ett måste i varje kompetent vetenskapligt klassrum, leder oss till en allmän föreställning om något som vi kan kalla "vetenskaplig instrumentering". När vi inser att de ljud och bilder som människan förnimmer bara är instrument som vi fått, på köpet, med den förgängliga människokroppen, då är vi kapabla att nå vidare i vår förståelse av en allmän vetenskaplig instrumenteringsteori, som hjälper oss att förstå att universums verksamma kvalitativa existens inte är av den form som avgränsas av sinnena; utan att det som sinnena förnimmer är skuggor av verkligheten, antydningar snarare än de verkliga universella principerna. Vi utgår således från våra givna sinnen, och går därifrån vidare till den kompletterande apparatur som vi ser som instrument för att nå in på makrofysikens och astronomins områden.

Kepler lägger fram sin sak tillräckligt väl i de första delarna av sin Världsharmonin. Sky Shields och hans arbetsgrupp, som nu studerar Riemanns viktiga bidrag, har tagit detta i riktning mot studier av de ironier som utforskades av Max Planck i samklang med den Wolfgang Köhler som skrev Der Mentalität der Affen.

  1. Se vidare William F. Wertz jr., Toward a New Council of Florence (Washington D.C.: Schiller Institute, 1993), sidorna 1-55.