Helga Zepp-LaRouche på Mandelainstitutet: En mänsklig lösning på flyktingkrisen – Afrika kan bli det nya Kina

Schillerinstitutets ordförande Helga Zepp-LaRouche var den 6 juli inbjuden att tala på Mandelainstitutet i Paris i samband med institutets "Afrikanska ekonomiska och konsulära dagar". Zepp-LaRouche bjöds in att
tala över temat "Partnerskap, inkluderande tillväxt och infrastruktur i
Afrika" efter att hon gått ut med sin uppmaning till EU att använda Singaporemötet mellan president Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-un som en modell för att få till stånd en europeisk satsning på Afrikas ekonomiska utveckling (1).

Hennes tal återges här.

Det finns stor anledning att vara optimistisk angående Afrika, eftersom världen har förändrats otroligt snabbt, särskilt de senaste fem åren, tack vara Kinas uppgång och det nya paradigm som hänger ihop med Bälte & väginitiativet. Kina har, med detta nya Sidenvägsprojekt, utvecklat en ny modell för förbindelserna mellan länder, ett vinn-vinn-samarbete som står öppet för alla länder att delta i.

Den nya Sidenvägsandan har entusiasmerat många länder i Afrika, i Asien, i Latinamerika, som nu för första gången ser en möjlighet att ta sig ur fattigdom och underutveckling inom överskådlig tid. Efter århundraden av kolonialism och årtionden av IMF-villkor, som skulle hålla tillbaka Afrika och hela den s.k. tredje världen, har Kina de senaste tio åren, och i synnerhet de senaste fem åren, arbetat med att skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling.

I och med detta förändrade strategiska läge finns alla möjligheter att Afrika kan utvecklas till ett globalt kraftcentrum.

Kina har hittills medverkat i skapandet av mer än 100 industrizoner i Afrika, varav 40 redan är i drift. Man har hjälpt till att bygga 5.756 km järnvägsräls, 4.335 km motorvägar, nio hamnar, 14 flygplatser, 34 kraftverk, tio stora och 1.000 mindre vattenkraftverk. I september håller Kina och Afrikanska unionen ett stort toppmöte, som helt säkert kommer att ta dessa förbindelser till nya höjder.

Detta är verkligen en dramatisk förändring, eftersom västländerna hela tiden vägrade att göra några riktiga investeringar i Afrika. De afrikanska länderna har nu fått chansen att ta rygg på Kina i sin utveckling av infrastruktur och industri – ett Kina som på bara 40 år genomgått en helt fantastisk utveckling, från att ha varit ett mycket underutvecklat land till att nu ha en helt hisnande dynamisk ekonomi. De afrikanska länderna kan följa den kinesiska utvecklingsmodellen, var och en på sitt eget afrikanska vis.

Detta är den positiva sidan. På den andra sidan finns stora utmaningar: terrorism, finansiell oro och migration – en stor andel av de 68,5 miljoner människor som är på flykt i världen är på flykt från Afrika. De försöker ta sig genom Sahara, många dör av törst, eller drunknar i Medelhavet, där tusentals, kanske tiotusentals människor mist livet de senaste åren.

Singaporemodellen: En mänsklig lösning på flyktingkrisen

När flyktingkrisen i Sydvästasien och Afrika förvärrades 2015 blev det tydligt hur djupt splittrat EU är. Det fanns ingen enighet, ingen solidaritet, ett spänt förhållande mellan Frankrike och Italien, djup oenighet mellan Östeuropa och Västeuropa. Och man har inte kunnat komma fram till någon lösning. Det enda man kunde föreslå vid det senaste EU-toppmötet var en total brutalisering av flyktingfrågan: man vill militarisera Frontex, ett slags gränspolis till havs, i ett försök att hindra flyktingarna från att komma in i EU. Det fanns till och med förslag om att använda den tyska armén eller till och med Nato för att sätta flyktingarna i vad som kallas "landstigningsläger", antingen i Europa eller i länderna i Nordafrika, som alla redan har vägrat att upplåta plats för sådana läger – läger som påve Franciskus har liknat vid nazitidens koncentrationsläger.

Vart tog de "västerländska värderingarna" vägen? Mänskliga rättigheter? Demokrati? Detta är barbariska förslag, och de är inte bara omänskliga, de kommer inte att fungera. Man pratar hela tiden om att man måste titta på orsakerna till flyktingkrisen, men man gör det aldrig. Jag har ett förslag för hur man kan ändra på detta. Jag kallar det "Singaporemodellen".

Vi har alla bevittnat det historiska toppmötet mellan president Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-un i Singapore. Och det är helt klart att det var den nya Sidenvägsandan som gjorde detta toppmöte möjligt på det sätt det skedde. Och det är också ett exempel på hur man, på bara några månader, kan förändra ett fientligt förhållande och risk för ett förödande kärnvapenkrig, vilket var förhållandet mellan USA och Nordkorea, och vända det till samarbete. Det finns nu en överenskommelse om avveckling av Nordkoreas kärnvapen i utbyte mot ett löfte från USA, Kina och Ryssland att hjälpa Nordkorea att utvecklas ekonomiskt, och göra det till ett blomstrande land.

Mitt förslag (1) var att EU på sitt senaste toppmöte skulle lägga om dagordningen, bjuda in Kinas president Xi Jinping och de afrikanska statschefer som redan har ett framgångsrikt samarbete med Kina, och sedan lägga fram ett förslag om stora infrastruktursatsningar i Afrika. Xi Jinpings närvaro skulle ge trovärdighet åt det hela, eftersom Kina har levererat ifråga om ekonomisk utveckling. Man skulle presentera en plan för ett sammanhängande transportnät som skulle täcka hela Afrika, den plan som utrikesminister Wang Yi föreslog 2014, och återigen 2016.

Om dessa ledare, i Europa, Afrika och Kina, skulle förklara att de tänker göra en sådan storsatsning, då skulle det skicka en signal till de unga människor som nu ger sig iväg, med risk för att drunkna i Medelhavet eller hamna i ett koncentrationsläger, att de kan stanna och vara med om att bygga upp sitt eget land ekonomiskt.

När Frankrikes president Macron besökte Ghana nyligen, så sa Ghanas president Nana Addo Dankwa Akufo-Addo i princip åt Macron att vi behöver inte era biståndssmulor, vi behöver riktiga investeringar. Och han uppmanade ungdomarna att inte försöka ta sig till Europa, för deras energi behövs för att bygga upp landet. Detta innebär givetvis en stor utbildningssatsning, i stil med vad Franklin D. Roosevelt gjorde i sin New Deal, där särskilt unga människor utbildades i CCC, Civilian Conservation Corps.

Om det hölls ett sådant toppmöte, som deklarerade en sådan avsikt, så skulle det vara en likadan helomvändning som toppmötet i Singapore var.

Hållbar utveckling = industrialisering

Jag tror också att vi behöver använda begreppet hållbar utveckling i den mening som Xi Jinping lägger i det. Inte "anpassad teknologi", som i själva verket betyder ingen teknologi, och inte hållbarhet i meningen "gröna" energikällor som sol och vind – utan infrastruktur och industrialisering som den nya innebörden av en hållbar utveckling.

De afrikanska länderna behöver inte heller gå igenom alla faser i industrialiseringen som västländerna gjorde, utan precis som Kina kan de hoppa över flera steg och gå direkt till den mest moderna tekniken. De kan satsa på höghastighetståg, på magnetsvävande tåg, på fjärde generationens kärnkraft.

I den här planen ingår, för det första, en regional bank för infrastrukturinvesteringar, en AIIB fast för Afrika, som kan heta Afrikanska infrastrukturinvesteringsbanken, kompletterat med nationella kreditgivningsmekanismer, eller nationalbanker, som sörjer för den inhemska finansieringen av infrastrukturen.

För det andra innehåller planen ett sammanhängande nätverk av höghastighetståg, vattenleder mellan floder och sjöar, vattenkraftverk, fjärde generationens kärnkraftverk och avsaltning av stora mänger havsvatten för bevattningsändamål. Tyngdpunkten ska inte heller, som Ghanas ambassadör poängterade tidigare i dag, enbart ligga på export av råvaror, utan på en uppgradering av värdekedjan i ekonomin, med mer och mer halvfärdiga och färdiga petrokemiska och metallurgiska produkter.

Dessutom behövs en grön revolution – och då tänker jag inte på den gröna politiken i Europa, utan på Jawaharlal Nehrus gröna revolution, som totalt förändrade jordbruket i Indien. Det behövs grödor som är torktåliga och resistenta mot sjukdomar, och en modern livsmedelsproduktion.

Det behövs också vissa storskaliga projekt, som till exempel tunneln under Gibraltarsundet; där finns det redan ett avtal mellan Spanien och Marocko, så den skulle kunna börja byggas omgående. Man kan också bygga en bro eller tunnel mellan Sicilien och Tunisien, och på så vis integrera Europas utveckling med Afrikas. Självklart ska också en högtemperaturreaktor i Sydafrika uppmuntras.

Rädda Tchadsjön med Transaqua

Det största infrastrukturprojektet av alla, det största någonsin i Afrikas historia, är Transaqua. I februari i år träffades presidenterna i alla länderna kring Tchadsjön på en stor konferens i Abuja, och kom fram till att det enda sättet att rädda Tchadsjön, som nu har torkat ut till bara 10 procent av sin ursprungliga storlek, är Transaquaprojektet. Sjön skulle fyllas på med vatten från några av Kongoflodens tillflöden, på 500 meters höjd. Med hjälp av tyngdkraften kan detta vatten ledas hela vägen till Tchadsjön. Man skulle därmed inte bara fylla på Tchadsjön igen, utan alla de angränsande länderna skulle också få en vattenfarled för varutransporter, man skulle kunna ta ut vattenkraft och man skulle få stora mängder vatten för bevattningsändamål. Uppemot hundra miljarder kubikmeter vatten skulle transporteras årligen, och Tchadsjön skulle åter bli 25 kvadratkilometer stor.

Ett avtal om Transaqua har tecknats mellan PowerChina – ett stort kinesiskt ingenjörsföretag, som byggde den jättelika Treraviners damm i Kina – och den italienska ingenjörsfirman Bonifica. På konferensen i Abuja meddelade den italienska regeringen att man skjuter till 1,5 miljoner euro för att en utredning om de tekniska förutsättningarna för projektet ska vara klar inom ett år. Detta är också ett utmärkt exempel på ett trepartssamarbete mellan afrikanska länder, Kina och, i detta fall, ett europeiskt land, Italien.

Detta ska inte bli ett långdraget projekt. En representant för PowerChina förklarade på Abujakonferensen att man beräknar att projektet kan stå klart om cirka tolv år. Det blir en industriell utveckling mitt i hjärtat av Afrika, som kan bli helt omvälvande för hela kontinenten.

LaRoucherörelsens arbete bär frukt

Att ett avtal nu har tecknats om att förverkliga Transaquaprojektet är ett resultat av LaRoucherörelsens arbete under många decennier för att få till stånd en industrialisering av Afrika. Vi gav ut en bok 1976 med en omfattande plan för Afrikas industrialisering, och en annan bok 1978. Detta är alltså inte något som bara fallit ner från himlen, utan denna rörelse, grundad på min man Lyndon LaRouches idéer, har från första början kämpat för en industrialisering av det södra halvklotet, helt enkelt för att det är det enda sättet att avhjälpa fattigdomen och ge alla människor en god levnadsstandard.

1980, när Lagos Plan of Action publicerades, skrev Lyndon LaRouche en kommentar till den, som redan då var ett mycket betydande begreppsligt bidrag till hur man kan komma åt problemet med underutveckling, genom att dra upp en utvecklingsplan för hela kontinenten, bygga nya städer, bygga vetenskapsstäder, och framför allt utbilda ungdomarna. Och vi drev kampanjer för detta, i faktiskt mer än fyra decennier. Allt detta arbete gick in i sammanställandet av "The New Silk Road Becomes the World Land-Bridge", som vi gav ut 2014, när Xi Jinping hade lanserat den nya Sidenvägen. Och för bara drygt en vecka sedan gav vi ut den andra uppdaterade utgåvan av Världslandbro-rapporten.

I Europa har vi drivit flera kampanjer med parollen "Europas framtid ligger i Afrika".

Afrika kan bli det nya Kina

Jag tror att en tillämpning av Singaporemodellen är fullt möjlig. Den nye förbundskanslern i Österrike, Sebastian Kurz, som under detta halvår innehar ordförandeposten i EU:s europeiska råd, har sagt att han vill genomföra ett toppmöte mellan EU och Afrika före årets slut. Österrike driver visserligen en hård linje i frågan om flyktingarna, men å andra sidan finns det ett helt kapitel i regeringsöverenskommelsen mellan de två koalitionspartierna om att Österrike vill bli en knutpunkt för den nya Sidenvägen. Många andra länder i Central- och Östeuropa, på Balkan och i Sydeuropa vill också bli knutpunkter – Spanien och Portugal vill till exempel inte bara bli slutstationen i väst för Sidenvägen genom Eurasien; de vill också bli knutpunkten för portugisisk- och spanskspråkiga länder runt om i världen.

Om alla samarbetar kring den nya Sidenvägen så kommer detta att lyckas, och eftersom flyktingkrisen inte kommer att försvinna förrän man ändrar politiken i grunden, och börjar stödja Afrikas industrialisering, så menar jag att krisen kan förvandlas till en möjlighet. Schillerinstitutet försöker nu mobilisera alla länder i Europa och Afrika som är beredda att trycka på för detta framtidsperspektiv, och jag vill uppmuntra alla som kan att hjälpa till med det.

Vi har beskrivit de projekt som kan bli aktuella i de båda rapporter som jag nämnde – vi har också sammanställt en rapport med titeln "Extending the New Silk Road to West Asia and Africa" (2) som innehåller flera av dessa projekt.

Jag tror att Afrika på detta sätt kan förvandlas till en modern, välmående kontinent, där alla medborgare kan leva ett tryggt och lyckligt och långt liv. Om vi alla agerar tillsammans i den andan, så kommer Afrika att bli det nya Kina med afrikanska karakteristiska.

(1) Läs Helga Zepp-LaRouches upprop för att använda Singapooremodellen för Afrikas utveckling: http://www.larouche.se/artikel/nu-skrivs-historia-i-asien-eu-toppmotet-maste-folja-singapore-exemplet

(2) Läs och skaffa Schillerinstitutets specialrapport om massiv utveckling av Afrika ihop med Kinas Bälte & väginititativ: http://www.larouche.se/artikel/den-nya-sidenvagens-forlangning-till-vastasien-afrika-en-vision-om-ekonomisk-panyttfodelse Beställ rapporten för 500 kr + porto 72 kr från redaktionen!