Häxorna och vädret: Nåns fel måste det ju vara

Är den moderna klimatforskningen baserad på vidskepelse? En jämförelse mellan den "av människan orsakade" globala uppvärmningen och den lilla istiden under senmedeltiden med sina häxförföljelser tyder på det.

En klimatkatastrof liknande den som sägs hota oss i dag har redan inträffat en gång, under senmedeltiden. Då handlade det om ihållande kyla, nu talas det om uppvärmning. Men i båda fallen - den fyrahundra år långa köldknäppen med enstaka varmare perioder, och den nuvarande uppvärmningen - är orsakerna omstridda.

Det finns i alla fall likheter. Det kalla klimat som började under senmedeltiden, omkring 1430, och varade fram till omkring 1860, betecknades 1939 av F.E. Matthes som den "lilla istiden". Människor pekades ut som ansvariga för den, genom det som den dåvarande vetenskapen stämplade som "häxeri". Brottet i dag påstås vara en för stor användning av s.k. fossila bränslen, som ökar koldioxidhalten i atmosfären.

Denna förklaring har visat sig så övertygande att de röd-gröna har lyckats med konststycket att sitta kvar vid makten, trots en ekonomisk katastrof som de till stor del själva bär skulden till.

Det var inte annorlunda förr: I kampen för att behålla makten tog vacklande adelsherrar och svaga rådsförsamlingar till precis samma åtgärder under den lilla istiden.

De som i dag pekar ut klimatbrottslingarna blir, precis som sina föregångare under den lilla istiden, svaret skyldiga på väsentliga punkter. Men till skillnad från då handlar det i dag inte om abstrakta teologiska frågor, utan om faktiska förhållanden som går att mäta. För att bara ta tre paradoxer i den nuvarande "klimatdebatten":

  • Varför skedde klimatuppvärmningen till större delen under åren omedelbart efter den lilla istiden, från 1860 till 1940, alltså långt innan koldioxidutsläppen hade kommit i gång på riktigt?
  • Varför sammanföll klimatuppvärmningens kulmen under 1940-talet med en ensartad, men tydlig minskning av koldioxidhalten i luften?
  • Varför slog klimatuppvärmningen om till en nedkylning mellan 1940- och 1970-talet, när det var just vid den tiden som ' koldioxidutsläppen var som störst?

Då ska man komma ihåg att koldioxidens uppvärmande effekt på klimatet, om den ska ha någon sådan, enligt växthuseffekthypotesen måste visa sig omedelbart och utan någon som helst fördröjning.

Oväder som Guds straff?

Hur kan vi tänka oss att det var att leva under den lilla istiden? Vi tittar först på en typisk händelse. Den 3 augusti 1562 drog enligt ögonvittnesuppgifter en åskfront in över Centraleuropa. Vid middagstid förmörkades himlen och häftiga stormvindar slet bort tak och krossade fönster, därefter piskade haglet ända fram till midnatt. Inte bara skördarna förstördes och skogarna ödelades, utan fåglar, vilda djur och till och med betande boskap dödades också, även hästar och kor. Resande berättade att samma skador kunde ses överallt mellan Wien och Bryssel. Åskfronten måste ha dragit fram över ett flera hundra kilometer brett bälte. Enligt den dåvarande kunskapen kunde ovädret bara vara ett tecken på Guds vrede, på djävulens ohämmade raseri eller så var det ett verk av människor - alltså framkallat genom häxkonster.

I och med klimatförändringen som inträdde på 1430-talet, med kalla regniga somrar, stränga vintrar, dåliga skördar och hungersnöder, spred sig också för andra gången på relativt kort tid omfattande häxförföljelser. En första våg av pogromer av detta slag hade inträffat i samband med samhällsomvandlingen på 1300-talet efter påtagliga framsteg inom jordbrukstekniken och oro bland de "friställda" bönderna.

Övergreppen bärjade i de dalgångar i norra Italien och södra Frankrike som hade drabbats hårdast av omslaget i väderleken. I andra landsändar lyckades kyrkan och teologerna hålla stånd mot den mobb som ville kasta skulden fär katastrofen på häxor. Inte förrän 1480 böjde sig kyrkan för den folkliga opinionen. 1484 förklarade påve Innocentius VIII, på begäran av dominikanermunken Heinrich Kramer, i bullan Summis desiderantes, att människor (häxor) faktiskt kunde ha ett katastrofalt inflytande på vädret. Kramer själv skrev sedan sin beryktade Häxhammare, vilken tillsammans med det påvliga fribrevet satte fart på häxförföljelserna i de av oväder och missväxt värst drabbade områdena.

Kramer och dominikanerna stötte på häftig kritik från humanister som Erasmus av Rotterdam, Andrea Alciat och Agrippa av Nettesheim. Och när reformationen började avstannade till en början häxförföljelserna. Enligt Karl V:s lagkodex från 1532, Constitutio criminalis Carolina, var traditionell trolldom fortfarande straffbar, men processkraven var så stränga att häxeri och väderpåverkan helt enkelt inte kunde bevisas. Många trodde att häxförföljelserna definitivt var över - men så kom 1560-talet med sina dramatiska väderleksfenomen och fortsatta klimatförsämringar (som det finns många samtida skildringar av) med ty åtföljande hungersnöder och dyrtider.

De flesta lärda vid den tiden, såväl romerska katoliker som lutheraner och kalvinister, betraktade dessa händelser som Guds straff fär människornas syndiga leverne. I städer och större territorier med mer ordnade förhållanden bevarades lugnet, men på landsbygden där läget var mer osäkert tog häxförföljelserna snart ny fart. Några kvinnor utpekades som häxor, greps och dömdes som skyldiga. De genom tortyr framtvingade bekännelserna sörjde för att dessa häxprocesser skulle sprida sig. De värsta förföljelserna ska enligt samtida skildringar ha skett i den sydtyska byn Wiesensteig, som löd under den lutherske greven Helfenstein. Där brändes 63 kvinnor som häxor.

Med tilltagande klimatförsämring bredde häxprocesserna ut sig. Enligt samtida berättelser var de alltid direkt relaterade till väderbetingade katastrofer och deras följdverkningar: missväxter, dyrtider och hungersnöder. Fram till 1620 mördades på detta sätt 2 700 personer i alla delar av Europa, men mest i det av klimatförsämringen värst drabbade Centraleuropa, "i laga ordning" och på grundval av vetenskapliga utlåtanden, som svarade mot den då rådande folkliga opinionen.

Inte ens så viktiga företrädare fär den andliga eliten som Jean Bodin, Peter Binsfeld (biskop i Trier), Nicolas Rémy eller Jakob VI av Skottland, fär att bara nämna några, kunde undgå att påverkas av den allmänna meningen och argumenterade för att häxorna genom sina förbindelser med djävulen på något sätt kunde påverka vädret och därmed måste förföljas.

På så vis fortgick häxförföljelserna i Europa i takt med att den "lilla istiden" förstärktes, med tusentals nya offer som följd. Påfallande är att det framför allt var landsbygdsområden och mindre territorialstater med svagt rättsväsen som drabbades, men även ärkebiskopsdömen som Köln, som vid den tiden mot betalning hade privatiserat sin rättsskipning till lokala adelsmän. Storstäder som Amsterdam, Hamburg, Nürnberg (där bl.a. Willi Pirkheimer, Albrecht Dürer och Hans Sachs gjorde narr av vidskepelsen), Wien och hårt styrda territorialstater som Württemberg, Bayern, Sachsen och Österrike, förskonades däremot från mer omfattande förföljelseorgier.

Riktig klimatforskning

Det överväldigande materialet gär det omöjligt att bestrida att klimatförändringen under den s.k. lilla istiden hade ett direkt samband med häxförföljelsernas uppkomst och spridning - ett samband som uppenbarligen består, med tanke på vad vi ser hända i dag, i en lite annorlunda form.

Men också ett annat, mer glädjande samband började kunna skönjas. Väderlekens betydelse för människans ekonomiska förhållanden ledde så småningom till mer systematiska väderleksobservationer och till slut till meteorologin (t.ex. W. Herschel och hans solfläcksteori 1740). Den visade sig kunna leverera ett mer pålitligt underlag för bedömning av klimatförändringar och deras konsekvenser för människornas försörjning, än den då gängse vetenskapen, teologin, som mer och mer hade blivit ett verktyg för politiska makthavare.

Men även på den tiden fanns det modiga teologer som Ulrich Molitoris, som gick emot den rådande uppfattningen att häxor med trolldom kunde påverka vädret. Även teologen Martin Plantsch gjorde i sin Opusculum de sagis maleficis åtskillnad mellan väderleksfenomen och demonologi, och slutligen bör nämnas en Leonhard Reynmann, som i "Lilla väderleksboken" (med undertiteln "om den sanna kunskapen om väderleken", utgiven i München 1510, Augsburg 1510, Nürnberg 1517) för första gången angav enbart observerbara orsaker till oväder, främst hagel och stormvindar.

Efter hand anammades dessa insikter också av teologer som Diher 1652, Ganshorn 1672, Stoelzin 1692 och andra - tills, ja tills dagens kraftfulla datorer och deras programmerare och modellmakare i samspel med medierna slog upp portarna på vid gavel för demonologin i ny gestalt.

Artikel första gången publicerad i Ny Solidaritet 14 mars 2003