Den 31 januari [1997] fyller Franz Schubert, den tyska liedertraditionens store mästare, 200 år. Den musik han komponerade tillhör det som vi behöver tillägna oss för att kunna bli verkligt vuxna människor. Schuberts musik stimulerar nämligen vår reflektionsförmåga, till skillnad från att förstöra den, som det infantiliserande dunkandet från rock- och popindustrin gör. Schuberts livsverk och den "tidsanda" som hjälpte honom fram, ger oss mycket att tänka på.

Schubert var inte ett "rikemansbarn" som fick allt serverat på silverfat. Han var ett av fjorton barn som föddes i ett fattigt borgerligt hem i närheten av Wien i Österrike. Pappan var lärare, mamman hade arbetat som kokerska. I hemmet musicerades det en hel del. Schubert lärde sig tidigt spela piano. När han var åtta år gammal lärde pappan honom att spela fiol, och kort därefter skickades han till sångundervisning hos en skicklig kyrkomusiker, Michael Holzer.

Schuberts musikaliska tänkande utvecklades snabbt, och Holzer lär med tårar i ögonen ha sagt att han aldrig haft en sådan elev i harmonilära tidigare: "När jag ville lära honom något nytt", sade Holzer, "kunde han det redan." Schubert hade förmågan att tillägna sig musikens språk och lagbundenheter genom att helt enkelt lyssna på det och utöva det! Mycket snart skulle han också komma att utveckla detta underbara språk. Utan att här gå närmare in på alla öden och äventyr som drabbade Schubert i ett samhälle som slets mellan utveckling (den amerikanska revolutionens budskap) och förtryck (den process som ledde till besluten på Wienkongressen 1815), hamnade han så småningom, fattig som en kyrkråtta, hos en grupp människor som förstod och uppmuntrade hans geni. De älskade att sjunga hans sånger och höra hans övriga kompositioner. I denna krets odlades tidens stora frihetsälskande diktare och kompositörer: Schiller, Goethe, Heine, Beethoven och många andra.

Frihet och skönhet

Frihetens poet, Friedrich von Schiller, speglar kanske bäst denna tidsanda i sina filosofiska uppsatser och dramer, men han skrev även många dikter. Av de 600 dikter som Schubert hann med att tonsätta under sitt korta liv (han dog innan han fyllt 32 år) var över 40 hämtade från Schiller. De frihets- och skönhetsideal som drev fram den fantastiska kulturella blomstringsperiod i vilken Schubert levde, byggde på antikens förståelse av människans olika utvecklingsperioder. Den erkänner människans olika förmåga till intellektuell och känslomässig mognad som barn, som tonåring och som vuxen.

I uppsatsen "Om det upphöjda" skriver Schiller: "Men fastän den (skönheten) är vår första kärlek och vår förmåga att förnimma den utvecklar sig allra först, så har naturen likväl sörjt för att den mognar långsammare och för sin fulla utveckling inväntar förståndets och hjärtats utbildning. Om smaken skulle nå sin fulla mognad innan sanning och sedlighet på ett bättre sätt inplanterats i våra hjärtan än det kan göras av smaken, så skulle sinnevärlden evigt sätta en gräns för vår strävan."

Utvecklingen av människans minne (reflektionsförmåga) inom musiken kanske kan illustrera vad Schiller menar. Ett litet barn har svårt att uppfatta polyfoni (flerstämmig musik) som ett koncept. Det kan känna igen sin del, det kan sjunga eller spela sin melodi t.o.m. mot en annan melodi, och det tar intryck av skönheten. Plötsligt en dag upptäcker barnet polyfonin! Det inte så lilla barnet hör då flera stämmor samtidigt i minnet, det har befriat sig från det rent sinnliga. Det kan börja komponera "i huvudet" och sinnevärlden sätter inte längre gränser.

Något hemlighetsfullt

Verklig frihet kan människan bara uppnå om hon, med Schillers ord, utvecklar "känslan av det upphöjda", som är lika med en frihet som lyfter oss över naturen. I ett brev till C. v. Wolzogen skrev Schiller: "Det finns något hemlighetsfullt i musikens verkan som påverkar vårt inre så att det blir en förbindelselänk mellan två världar. Vi känner oss större, upphöjda och andäktiga. Vad annat kan det vara än det som generellt gäller för naturen, att vi dras till Gud?" Schubert, liksom Beethoven, uppfattade sin skaparkraft som en "gudagnista".

Schuberts verk spreds inte lika snabbt utanför kretsen i Wien som Beethovens, men hans plats i dag som en av mänsklighetens största kompositörer är obestridd. I ett av sina sista verk, pianotrion i B-dur, opus 100, använde sig Schubert, enligt sin samtid, av en svensk folkmelodi som han hörde på en konsert i Wien 1827. Lyssna på den och låt Schuberts verk leva vidare!

(Ur Ny Solidaritet nr. 1 1997)