Global kraftmätning på FAO-toppmötet

Den som trodde att toppmötet för FN:s organisation för mat och jordbruk, FAO, som ägde rum i Rom den 3-5 juni, skulle resultera i ett snabbt och tydligt handlingsprogram, med konkreta och direkta åtgärder för att lösa hungerkrisen i världen, misstog sig. Precis som Helga Zepp-LaRouche misstänkt, och upprepade gånger varnat för, utvecklade sig toppmötet till en veritabel kraftmätning mellan krafterna för nationell suveränitet, å ena sidan, och de brittiska imperieintressen som kontrollerar globaliseringen, å den andra.

Detta blev tydligt under konferensens sista timmar, när samlingskommittén, till och med efter timmar av debatt, förblev oförmögen att nå en överenskommelse om en slutgiltig kommuniké för konferensen. För detta står vi i tacksamhetsskuld till de stolta delegationerna från Argentina och Venezuela, och många andra länder i Södern, som inte tänkte böja sig för pressen och underkasta sig en deklaration som innehöll språk som fördömde "restriktiva handelshinder". Från denna skenbart formella invändning mot frihandelsformuleringar uppstod en revolt från de iberoamerikanska länderna, som förklarade sin solidaritet med de hungrande i världen och attackerade dubbelmoralen i debatten. Hur kan man försöka förbättra situationen för de 900 miljoner desperat hungriga personerna på denna planet, samtidigt som man driver på eller ger efter för en frihandelspolitik som går tillbaka till det brittiska imperiets storhetstid?

Venezuelas representant använde sitt avslutande yttrande till att påpeka det faktum att en stor möjlighet tragiskt hade ödslats bort på toppmötet. "De 900 miljoner personer som lider av svält kan inte vänta", kungjorde hon i sitt tal, som stödde den argentinska delegationens beslutsamhet att inte ge efter för "konsensus". Den enda saken som kvarstod att tilläggas, var att detta tillfälle tragiskt nog gick förlorat på grund av det medvetna sabotage av all konstruktiv debatt som företogs av delegationerna från Storbritannien, USA och andra länder som står under de brittiska imperieinstitutionernas kontroll.

Säkrad livsmedelsförsörjning kontra 'marknaden'

Redan från början av mötet kom det tydliga tecken på att den världsomspännande matkrisen hade fått åtminstone några högt uppsatta tjänstemän att inse nödvändigheten av att röra vid de "förbjuda" ämnena. Roms borgmästare Gianni Alemanno, f.d. jordbruksminister, gjorde exempelvis några eftertryckliga uttalanden angående marknadens instabilitet för att säkra livsmedelsförsörjningen. Italiens president Giorgio Napolitano sade: "Vi kan inte förlita oss på marknadens balanserande krafter för att övervinna livsmedelskrisen och skapa ett perspektiv för riktig livsmedelstrygghet!"

Under toppmötets tre dagar försåg EIR:s representanter deltagarna med en tydlig definition för hur linjerna dragits. Det var inte en enda presskonferens som ägde rum under hela toppmötet utan att det var minst en EIR-talesman där som pekade på oförenligheten mellan målet att öka jordbruksproduktionen, å ena sidan, och de ideologiskt motiverade initiativen för ytterligare liberalisering av handeln och det "snabba avslutandet av [världshandelsorganisationen] WTO:s Doha-runda", å andra sidan.

Under den första presskonferensen riktade en EIR-reporter en fråga till FAO:s generalsekreterare Jacques Diouf:

"Jag är Andrew Spannaus från Executive Intelligence Review, Lyndon LaRouches tidskrift", inledde han med att säga. "Det är mycket diskussion om betydelsen av en samordnad intervention för att ta itu med krisen. Hursomhelst föreligger det en motsägelse: på samma gång drivs handelsliberaliseringen på genom WTO:s Doha-runda."

"Många av delegationerna från utvecklingsländer, som jag talat med, ser denna politik för att liberalisera handeln som en fortsättning på IMF-politiken och kolonialismen, att endast exportera till rika marknader. I Europa försvaras även Common Agricultural Policy [den gemensamma jordbrukspolitiken] livligt."

"Skulle det inte vara bättre att arbeta tillsammans för en politik som garanterar investeringar och självförsörjning i livsmedel, och överge marknadspolitiken, som är föremål för finansspekulation och förvridningar, i stället för att efteråt vara tvungen att städa upp den röra som skapats av marknadspolitiken?" föreslog Spannaus.

Diouf påbörjade ett passionerat svar på problemen i låginkomstländerna. Han sade att det råder brist på investeringar, teknologi, input och infrastruktur, vilket inte tillåter dessa länder att producera på ett effektivt sätt. Vissa länder är i stånd att producera och exportera, med endast 2-4% av sin befolkning; andra, där 60-80% är sysselsatta inom jordbruket, lyckas producera tillräckligt. Utsäde och gödningsmedel behövs. Investeringarna måste ökas. Detta är svaret om tillgångar.

Han misslyckades däremot med att utmana de "spelregler" som satts av konferensens organisatörer, när han lade till: "Men, det finns även ett svar om efterfrågan. Vissa framsteg har gjorts. Frågan är hur tillgång och efterfrågan sammanträffar. Det finns problem, som representeras av subventioner, tullar och äganderätt på utsäde, som förhindrar tillgång och efterfrågan att mötas på ett vederbörligt sätt. Så det är en komplex fråga; vi måste titta på alla problem."

Diouf lade slutligen fram en prioritetsordning, att man först måste vidta omedelbara åtgärder för plantering, för att göra det möjligt för länder att ta itu med den omedelbara krisen.

Bakom lyckta dörrar

På nästa presskonferens ställde en EIR-journalist en liknande fråga till FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan. Presskonferensen hade kallats samman för att skriva under ett avtal om samförstånd mellan World Food Programme, FAO, International Fund for Agricultural Development (IFAD), med Alliance for a Green Revolution in Africa, ett initiativ som Annan är ordförande för och som sponsras av Rockefeller- och Gates-stiftelserna. EIR pekade på behovet av en industriell revolution som grunden för en Grön Revolution i Afrika, givet den kraftigt bristfälliga infrastrukturutvecklingen. Som Lyndon LaRouche har betonat, är mängden mat som förstörs efter skörden, av skadedjur eller röta, en stor del av problemet.

EIR-reportern sade: "När man betraktar detta måste man komma att tänka på minnet av den store amerikanske presidenten Franklin Roosevelt, som ledde ett sådant industrialiseringsprogram i USA. Men utvecklingen av infrastruktur och industri kräver långsiktiga investeringar, som, i sin tur, kräver långsiktig finansiell stabilitet. Detta har diskuterats mycket nyligen i ljuset av kollapsen av den amerikanska fastighetsbubblan och den besläktade värdepapperssektorn. Till exempel har ett brev undertecknat av 14 f.d. premiär- och finansministrar nyligen cirkulerats i Europa, som manar till en reform av finanssystemet. Min fråga till dig är därför, huruvida det finns en vilja att överväga och diskutera en Grön Revolution i Afrika från ståndpunkten av en systemreform."

Den före detta generalsekreteraren svarade: "Du har rätt!" Men sedan gjorde han klart att han inte var villig att öppet ta ställning för den ena eller andra sidan i klyftan mellan nationell suveränitet och utveckling å enda sidan, och frihandel och imperiepolitik å den andra.

I bakgrunden av konferensen, och i de följande presskonferenserna, var ett av de viktigaste diskussionsämnena bland delegaterna LaRouche PAC:s memorandum om livsmedelspolitiken (se EIR, 6 juni 2008), som EIR cirkulerade där inne, och som hjälpte till att skapa en miljö i vilken särskilt delegationerna från de mindre länderna fann ett stöd för att stå emot pressen från G8-nationerna och EU.

En ny agenda

Många delegater uttryckte stor glädje över närvaron av medarbetare till Lyndon LaRouche, eftersom de själva, i egenskap av diplomater och regeringsrepresentanter, inte hade friheten att öppet och offentligt yttra sig om den ekonomiska politikens mer fundamentala aspekter, vilket EIR är känt för att inte ha några betänkligheter om att ta upp.

Ordföranden för African Development Bank Group (AfDB), Donald Kaberuka, fick frågan av en EIR-reporter, om huruvida han såg villigheten hos internationella institutioner, såsom denna konferens, att betrakta livsmedelskrisen från en systemisk synvinkel och från perspektivet av en nödvändig systemisk reform av det finansiella och ekonomiska systemet. På detta svarade han: "Jag tror att den här matkrisen har haft effekten av en väckarklocka för hela världen, och jag tror att detta uppvaknande betyder att vi måste omtolka, omtänka, sättet att stödja jordbruket. I de utvecklade länderna, såväl som i utvecklingsländerna, måste man tänka om sättet vi sköter våra affärer på."

Följande diskussion utspelade sig mellan en representant för EIR och Emilia Harahap, statsråd med ansvar för institutionella relationer och internationellt samarbete på det indonesiska jordbruksdepartementet:

EIR: "Vad är din syn på resultatet av denna konferens, fru Harahap?"

Harahap: "Jag tror att det som kommit ut av denna konferens åtminstone är att alla parter kommer att förnya sitt engagemang för jordbrukets betydelse. Det är den viktigaste punkten."

EIR: "Jag har haft diskussioner med många delegationer, särskilt från u-länderna, som sade att å ena sidan talar folk om investeringar, å andra sidan är det också tal om att liberalisera handeln och slutföra WTO:s Doharunda. Fanns det spänningar kring dessa frågor här?"

Harahap: "Jag tror att det naturligtvis finns två frågor: vi behöver ett nära samarbete; å andra sidan är frågan: hur kan vi skapa en säker livsmedelsförsörjning? Inte bara globalt, men börja på den regionala, den inhemska nivån, hushållsnivån, på nationsbasis. Sedan kommer vi till den större och större skalan. Naturligtvis, genom att vi haft denna erfarenhet av matkrisen, inser vi nu att varje land är väldigt avhängigt från andra länder, vilket betyder att vi borde skapa rättvis handel för detta och för de utvecklade länderna -- jag tycker inte om att säga 'de utvecklade länderna'..."

EIR: "Du menar G8-länderna?"

Harahap: "Det jag vill säga är att ett land inte kan tvinga på sin makt och sin politik på andra länder, för mat är ett väsentligt grundläggande behov. Jag tycker att ett land, även om det må vara ett rikt land, inte kan låta andra folk dö på grund av brist på mat. Så den väsentliga saken är mänsklighetens intresse! Det är därför jag tycker att Doha-rundan också måste tänka på förändringar nu; jag vet inte, de sitter fortfarande fast med olika frågor på dagordningen, särskilt jordbruket. De måste tänka om hela situationen och handskas med den på ett visare sätt. Vi bör inte låta en grupp försöka bestämma politiken. Det skulle vara bättre om vi kunde arbeta tillsammans hand i hand, kämpa för den bästa lösningen för hur vi kan uppfylla livsmedelstryggheten för att förbättra våra medborgares liv och skydda vår planet. Jag tycker att det, återigen, är det grundläggande intresset för mänskligheten."

EIR: "Tack så mycket, Mrs Harahap."

Vad kommer härnäst?

Hursomhelst kommer resultatet av detta toppmöte att betraktas som helt otillräckligt i ljuset av den globala krisens fortsatta upptrappning, eftersom inga betydande åtgärder vidtogs som behandlar situationen som den borde behandlas, som en nödsituation för hela mänskligheten. Deklarationen som slutligen antogs av konferensen består huvudsakligen av åtaganden av ett alldeles för allmänt slag, och satsningen på biobränslen kvarstår, vilket markerades av den amerikanska delegationen i det slutgiltiga uttalandet i plenumet.

Detta är ett huvudstupa fall in i en självmordspolitik, som även stött på motstånd av en grupp nationer ledda av Egyptens president Hosni Mubarak. Den fortsatta förstörelsen av mat för att framställa bränsle säljs till utvecklingsländer som ett underbart sätt att få ekonomin att blomstra genom att gå med i denna vanvettiga yra. Särskilt Brasilien har fallit offer för denna fälla, då man har en utvecklad sockerrörsindustri från kolonialtiden, som fortfarande fungerar på samma sätt som den gjorde då, och man hoppas därför på att tjäna storkovan i etanolbranschen. Men med matförsörjningens fortsatta förfall, kommer denna fråga snabbt att åter komma högt upp på världens dagordning.

En specialgrupp på hög nivå bildades för att fortsätta koordineringen av FN:s reaktion på livsmedelskrisen. Denna specialgrupp har inget representativt värde, eftersom den är relaterad till IMF och Världsbanken, inom vilka den utvecklats; här har ju de rika länderna ordet, medan FAO fortfarande tillämpar principen "ett land, en röst". Alla dessa saker framstår som stora besvikelser, givet förhoppningarna om verkliga förändringar som många som kom till Rom hade, och även många i hela världen som följde händelseutvecklingen i Rom.

FAO:s generalsekreterare Dr Diouf kommenterade detta i den avslutande presskonferensen: att med 181 länder representerade, är det aldrig lätt att uppnå samstämmighet, och man bör inte förvänta sig universella lösningar i detta sammanhang.

Detta kommer naturligtvis inte att bli fallet tills viljan finns att erkänna systemets totala och ohjälpliga konkurs, som Lyndon LaRouche konsistent och korrekt har prognosticerat. Effektiva strukturella, systemiska reformer måste utarbetas från denna ståndpunkt.

Grunden har helt klart lagts för att detta ska kunna inträffa, genom den strategiska alliansen mellan de mäktiga nationerna Ryssland, Kina och Indien, som slutit sig samman för att motverka de planer som smitts av företrädare för den brittiska imperiepolitiken, allt medan krisen breder ut sig.

Se EIR-reportrarna i aktion

Ett videoarkiv från FAO-konferensen finns tillgängligt på

http://www.fao.org/webcast/

På presskonferensen med Ban Ki-Moon ställer Andrew Spannaus en fråga (42 minuter in i sändningen). Alexander Pusch intervenerar på presskonferensen med Kofi Annan (tid 30:30).