Glass-Steagall-regler för Europa: Straffbelägg valutaspekulation!

Tänk dig att en bankdirektör bjuder in ett gäng tjuvar och ger dem nycklarna och säkerhetskoderna till bankens filialer. Tjuvarna plundrar filialerna. Bankdirektören kräver då att de drabbade bankkunderna inte bara ska acceptera förlusterna och ersätta banken för sveda och värk, utan också att de ska bestrida tjuvarnas utgifter, samtidigt som han ger tjuvarna ytterligare tips om hur de kan slå vad om kundernas väntade konkurser och med tanke på deras förtidiga död komma i åtnjutande av deras livförsäkringar.

Herrarna som 2004 bjöd in hedgefonderna till Tyskland, likaväl som de som nu passivt ser på hur dessa fonder inte bara spekulerar mot Grekland utan i en eurokollaps och sedan kräver att skattebetalarna ska stå för fiolerna och befolkningen dra åt svångremmen, har en slående likhet med denne bankdirektör. Tyskland är verkligen ett offer för tjuvar!

Om ett kaotiskt sammanbrott för euron med katastrofala konsekvenser för den reala ekonomin och befolkningens levnadsstandard ska kunna förhindras, då måste regeringarna i Europa omgående införa Glass-Steagall-regler, d.v.s. man måste resa upp en strikt brandvägg mellan affärsbanker och finansbolag. Spekulationen som bedrivs av holdingbolag, hedgefonder, riskkapitalbolag m.m. måste separeras helt och hållet från affärsbankernas insättningar och långivning. Finansbolag som går omkull på grund av sina högriskaffärer måste själva få stå för konsekvenserna. Skattebetalarna ska inte behöva gå in och betala professionella spelares spelskulder.

Om det på kort sikt inte är möjligt att införa fasta växelkurser så måste valutaspekulation omgående förbjudas i lag. Det är helt oacceptabelt att de högsta cheferna för de största hedgefonderna kan sitta på en middag på Manhattan och gemensamt besluta sig för att spekulera ner euron till paritetsnivå med dollarn, och därmed radera ut en fjärdedel eller en tredjedel av den nationella förmögenheten för den befolkning som har oturen att bo i eurozonen.

Den tyska regeringen är akut anmodad att genom införandet av Glass-Steagall-regler och ett förbud mot valutaspekulation se till att det tyska folket inte kommer till skada, vilket den är skyldig att göra enligt ämbetseden den svurit! Om förbundskansler Merkel, som tydligen för första gången upplever att euron är illa ute, menar allvar med sitt tal om en uthållig budget, så är det här som problemet ligger som måste "angripas vid roten".

En middag på Manhattan

Enligt Wall Street Journal träffades cheferna för några av de största hedgefonderna den 8 februari på en privat middag på Manhattan och kom där överens om att göra en spekulationsattack mot euron. Eftersom euron skulle falla och snart vara i paritet med dollarn fanns det "stora pengar" att tjäna, enligt Hans Hufschmid, f.d. styrelseledamot i Salomon Brothers och nu chef för hedgefonden GlobeOp Financial Services SA.

Värd för denna "idémiddag" var investment- och mäklarfirman Monness, Crespi, Hardt & Co. David Einhorn, grundare av Greenlight Capital, ska också ha deltagit, liksom Aaron Cowen, chef för SAC Capital, vilka alla har bedömt att ingripanden för att hjälpa Grekland skulle inverka negativt på euron. Soros Fund Management och Brigade Capital var också representerade.

Enligt Financial Times Deutschland sammanföll middagen på Manhattan med att säljoptionerna i euro snabbt klättrade uppåt på terminsmarknaderna. Samma vecka steg antalet kontrakt där handlare på Chicago Mercantile Exchange (CME) satsade på en fallande eurokurs till 60.000, det största antalet sedan euron infördes enligt en rapport från valutastrategerna på Morgan Stanley. Tre dagar efter middagen på Manhattan föll eurokursen under 1,36 dollar – i december låg den fortfarande på 1,51 dollar.

Internationellt slog transaktionerna rekord i januari med 820.000 kontrakt per dag till ett nominellt värde av 108 miljarder euro – en ökning med 78 procent jämfört med för ett år sedan. Det fanns en tydligt ökande tendens hos marknadsaktörerna att spekulera i en försvagning av eurokursen.

Grekland – ett villospår

Samtidigt förvärrade hedgefonderna den grekiska skuldkrisen genom att använda marknaden för s.k. Credit Default Swaps (CDS, kreditförsäkringar) för att angripa landet – en omständighet som enligt uppgifter i grekisk press utreds av den grekiska säkerhetspolisen EYP. Vid det här laget har många fonder klivit ur sina grekiska CDS och hämtat hem sina vinster. De fokuserar nu på andra länder – först och främst Spanien.

EU, ECB och den tyska regeringen (särskilt herr "True Sale International" Asmussen; se historien om tjuvarna i början) pressar nu den grekiska regeringen till att genomföra ett drakoniskt åtstramningspaket. Man kräver kraftiga nedskärningar inom vården, minskade pensionsutbetalningar, lönesänkningar inom den offentliga sektorn med upp till 3.000 kr, höjd moms och bensinskatt, högre priser på el, vatten, gas, transporter. 40.000 jobb ska bort inom den offentliga sektorn, försämringar i a-kassa och socialförsäkringssystem, sjukhuskostnaderna ska minskas med 30 procent! Tyska storbanker nekar samtidigt Grekland fortsatt kredit. Inte konstigt då om den grekiska befolkningens vrede mot EU och Tyskland växer och att det uppmanas till bojkott mot tyska varor.

Den överdrivna mediala fokuseringen på Grekland är dessutom ett medvetet villospår, som ska styra bort uppmärksamheten från att den grekiska statsskulden är förhållandevis liten och att det mycket större problemet är Storbritanniens bankruttmässiga tillstånd och den därmed sammanhängande spanska skuldsituationen. Jim Rogers, en tidigare kompanjon till George Soros, har faktiskt för The Guardian beskrivit det brittiska pundet som ett "hopplöst fall", den relativt svagaste valutan, som har förlorat massivt i värde mot alla valutor med undantag av den zimbabwiska dollarn. Daily Telegraph påpekade för flera veckor sedan att Storbritannien är mycket värre däran än Grekland.

Nollränta ger dollar-carry-trade

Men den som tar USA-dollarns relativa uppgång gentemot euron och pundet som tecken på den valutans styrka, den misstar sig grundligt. Fed-chefen Bernankes beslut att låta räntan ligga kvar på nära noll är naturligtvis motiverat av den amerikanska ekonomins bedrövliga tillstånd. Med Vermont som enda undantag är alla de andra 49 delstaterna genombankrutta, arbetslösheten är inte officiella 10 procent, utan i realiteten runt 30 procent! Utmätningarna av villor och bostadsrätter räknas även nu i miljoner, tältstäderna växer, befolkningens ilska mot presidenten som inte har hållit ett enda löfte, och mot kongressen som man tycker har svikit, växer också.

Nollräntan har i sin tur lett till att det har uppstått en ny, omfattande dollar-carry-trade: spekulanter lånar pengar i USA mot nästan noll procents ränta, för att sedan placera dem på andra marknader i papper som uppbär högre ränta, exempelvis i aktier, lån eller råvaror i s.k. tillväxtländer. Bortsett från att denna carry-trade sker på bekostnad av t.ex. befolkningen i dessa tillväxtländer, så har placerarna nu genom dollarns relativa uppgång med 8 procent sedan årsskiftet börjat avveckla sina positioner i dessa lån eller råvaror, vilket hotar att utlösa en nedåtgående spiral på kapitalmarknaderna. Vicechefen i den kinesiska centralbanken, Zhu Min, sa i Davos att han ser denna dollar-carry-trade som den största risken under 2010. Kombinationen av blankningspositioner i euro och avvecklingen av säljpositioner i dollar kan lätt utvecklas till panik.

Såväl Bernankes fasthållande vid en extrem lågräntepolitik i USA som överläggningarna om att skjuta upp statskonkurserna i eurozonen med euro-obligationer eller liknande instrument spär på inflationen till hyperinflation precis som 1923, fast nu i hela världen. Och självklart är penningvärdeförsämringen ännu ett – sista – försök att vältra över problemet på befolkningen, som därmed blir bestulen på sina besparingar, pensioner, intjänade livsinkomster. Man kan vara säker på att megaspekulanterna även här för länge sedan har sett till att de har sitt på det torra, i form av reala värden.

Inget lärt av Brüning?

Fram till helt nyligen löpte euroskeptikerna risk att bli brända på den fria marknadsekonomins bål, men nu går det inte längre att undertrycka debatten om att euron var en felkonstruktion. Till och med Frankfurter Allgemeine Zeitung skrev i sin söndagsutgåva den 21 februari under rubriken "Kasta euron i soporna!" om en diskussion för och emot på redaktionen. "Grekland skulle också klara sig bättre i dag utan euron", hette det där, och: "Nu har det visat sig att införandet av euron var ett stort misstag. Det som ingen av kritikerna trodde har nu blivit tydligt i verkligheten: En valutaunion utan (ekonomisk-) politisk integration är av ondo. Den centrala punkten: I och med eurons införande försvann möjligheten att dämpa ekonomisk-politiska problem med fluktuerande växelkurser" etc.

Bland tjuvarna går trenden nu i riktning mot en europeisk ekonomiregering (varför skulle finansministrarna eller regeringscheferna plötsligt vara klokare kollektivt, än individuellt?), eller mot att låta IMF styra världen, så att man kan driva igen en riktigt brutal åtstramningspolitik. Har dessa dilettanter verkligen ingenting lärt av Brünings misstag?

Det enda förnuftiga alternativet är att skyndsamt driva igenom Glass-Steagall-regler i Europa och internationellt med så många partnerstater som möjligt. Nästa steg måste vara att erbjuda statliga krediter till industri och jordbruk för att hålla resp. sätta i gång produktionen av reala varor. Spelskulder som uppkommit genom ren spekulation är inte skattebetalarnas problem. En uthållig budget får man genom att hindra den organiserade brottsligheten (läs: middagen på Manhattan) från att stjäla pensionärens fattiga slantar.

Det är hoppingivande att fru Merkel äntligen bryr sig om euron. Men då borde hon avskeda herr Asmussen, tillåta en öppen debatt om motiven bakom klimatsvindeln och låta experter förklara hur Tyskland som industrination skulle se ut med sol- och vindenergi. Var hon fysiker, eller?