George och Dick, ensamma hemma, gör upp desperata krigsplaner

Alberto Gonzales plötsliga avgång från regeringen tog kanske några i Washington på sängen, men beslutet att kasta den grundligt misskrediterade justitieministern överbord fattades för en dryg månad sedan, efter hans klumpiga, lögnaktiga framträdanden inför justitieutskotten i representanthuset och senaten. Dröjsmålet med att tillkännage hans avgång var ren och skär politisk beräkning. Genom att vänta till semesterstiltjen i slutet av augusti, och få kongressutfrågningarna som faktiskt fällde justitieministern på längre avstånd, hoppades Vita husets strateger, med den nyligen avhoppade Karl Rove i spetsen, kunna minimera de politiska skadeverkningarna.

Men de bedrog sig. Källor med inblick i det kaos som råder i Vita huset under Bush och Cheney säger att Gonzales' avgång lämnar efter sig ett farligt vakuum i ledningen av justitiedepartementet, där det nu bedrivs mer än ett dussin utredningar av åtalbara brott begångna av presidenten och vicepresidenten.

En av utredningarna, gällande mutor som den brittiska vapentillverkaren BAE Systems betalade till Saudiarabiens f.d. USA-ambassadör prins Bandar bin Sultan, skulle kunna torpedera hela det anglo-amerikanska partnerskap som har lett den nuvarande administrationen mot undergången de senaste sju åren. Mer om BAE-följetongens följdverkningar nedan.

Enligt flera av EIR:s källor i Washington är man i Vita huset desperat angelägen om att återskapa det livgarde av lögner som Gonzales lojalt levererade, som chef för justitiedepartementet. Huvudkandidat till att efterträda Gonzales är, enligt dessa källor, terroristrådgivaren i Vita huset Fran Townsend. Townsend, som jobbade i justitiedepartementet och Vita huset under Clintons tid som president, har under de senaste sju åren gjort om sig till en Bush-Cheney-anhängare och är nu en av vicepresidentens mest betrodda medarbetare. Som Cheneys främsta kontakt med den saudiska kungafamiljen har Townsend i tysthet rest fram och tillbaka till Riad och lojakt företrätt Cheneys planer på att skapa en permanent sunni-shia-konflikt i den muslimska världen. Townsend hör också till kretsen av president Bushs kvinnliga kompisar, en status som väger mycket tyngre än hennes formella position som medhjälpare till presidenten i frågor som rör terroristbekämpning och inrikes säkerhet.

Townsends allra viktigaste kvalifikation för justitieministerposten: hennes totala lojalitet mot Cheney och Bush, och hennes förtrolighet med saudierna, vilket borgar för att hon kommer att vända på varenda sten för att få tyst på BAE-utredningen.

BAE-utredningen kan bli explosiv

Högt uppsatta källor i Washington och arabvärlden menar bestämt att en seriöst utförd utredning av BAE:s förbindelser med prins Bandar bin Sultan, särskilt hans roll i den s.k. Al-Yamamah-affären, skulle öppna dörren till de allra svartaste hemligheterna under de senaste decennierna, från den anglo-amerikanska och saudiska finansieringen av mujaheddin i Afghanistan och den kokainlangande contras-gerillan på 1980-talet till sanningen bakom al-Qaida och 11 september-attentaten.

Ingen annan utredning som justitiedepartementet genomfört så långt tillbaka man kan komma ihåg har potentiellt haft lika vittgående konsekvenser som Bandar-BAE-saken, om man verkligen går till botten med den. Än så länge har man bara behandlat brott mot Foreign Corrupt Practices Law, en lag som förbjuder bestickning av andra länders företrädare i USA. I samband med Al-Yamamah-affären ska prins Bandar ha tagit emot två miljarder dollar. Pengarna kom från det saudiska försvarsdepartementet, som slussade dem via BAE:s och det brittiska försvarsdepartementets konton i Bank of England till den saudiska ambassadens konton i Riggs National Bank i Washington.

Om det amerikanska justitiedepartementets utredning utvidgas till att också omfatta brott mot 1997 års amerikanska penningtvättlagstiftning menar EIR:s källor att det kommer att öppna en pandoras ask.

Moskva vid Potomac

I Vita huset har man blivit så desperat och isolerad att erfarna Washingtonbedömare drar paralleller mellan Sovjetunionens kollaps och Huset Bush-Cheneys fall.

Den omsorgsfullt odlade bilden av sovjetisk stabilitet rasade ihop efter den misslyckade KGB-kuppen 1991 mot den siste sovjetpresidenten Michail Gorbatjov. Några veckor senare fanns inte Sovjetunionen mer. På samma sätt är Bushs förut ogenomträngliga Vita huset invecklat i inbördes strider, massavhopp och en total brist på kontroll över den politiska agendan för sina kommande, sista sexton månader vid makten.

Den listiga planen, signerad Karl Rove, att toffla till demokraterna i kongressen i Irakfrågan med hjälp av general David Petraeus "vittnesmål", som Vita huset skrivit manuskriptet till, om hur väl den senaste truppförstärkningen fallit ut, dödades i slutet av augusti, när den republikanske senatorn John Warner, senatens "Mr Military", just hemkommen från en fyra dagar lång rundresa i Irak, "föreslog" att president Bush skulle kungöra början på hemtagningen av trupperna från Irak i talet till nationen som han ska hålla den 15 september.

Warners kvalfulla avhopp från Team Bush, som han gått och grunnat på länge, skadade Vita huset i grunden, enligt källor inom det republikanska partiet, precis när man försökte hitta ett snyggt sätt att dumpa Alberto Gonzales och snabbt ersätta honom med en annan regeringstrogen "brandvägg"-person.

Cheney som en brittisk marionett

President Bush är kanske så fast i sin fantasivärld att han inte fattar att hans största problem är den internationella finanskraschen och, på hemmaplan, en akut bolåne- och bankkris, men andra i och runt administrationen är inte lika blinda.

De senaste veckorna har finansministern Henry Paulson och centralbankschefen Ben Bernanke varit i ständig kontakt med centralbankerna och de stora privatbankerna i Europa, Japan, Kina och andra stora långivarländer, för att försöka hitta sätt att skjuta upp det oundvikliga sammanbrottet av hela det internationella finanssystemet. Enligt en bankchef som varit med på ett hörn i samtalen har särskilt Paulson förtvivlat letat efter tecken på att krisen kan skjutas upp eller begränsas, fast han och de andra egentligen vet bättre.

Tanken på att det är det av Bush och Cheney styrda Vita huset som kommer att tvingas ta itu med den största finanskraschen i modern tid är utan tvivel det mest skrämmande med hela det internationella läget just nu. Ironiskt nog kommer finansminister Paulson med en unik erfarenhetsbank till den här krisen. 1972-73 var Paulson anställd hos John Ehrlichman, som var president Richard Nixons stabschef och spelade en central roll i Watergateskandalen som bröt ut i samma veva som Paulson fick rådet att säga "sayonara" till politiken i Vita huset och söka ett förment hederligare arbete - på Wall Street.

Det är ironiskt att Paulson skulle återkomma till Washington bara för att än en gång finna sig stå mitt uppe i en skandal som har beskrivits som "mycket större än Watergate" av just John Dean, Nixons chefsjurist och en av dem som slog larm om Watergateskandalen.

Om historien ska vara till någon vägledning för att förstå nutiden så står Bush-Cheney-administrationen inför ett existentiellt val - under de närmast följande dagarna och veckorna: Antingen gå tillbaka till Franklin D. Roosevelts tradition, eller satsa på en Hitler-Mussolini-lösning, vilket betyder krig.

Vad gäller vicepresidenten råder det inget tvivel om att han styr rakt mot ett krig mot Iran, som den enklaste "utvägen" ur finanskatastrofen som redan är i full gång. Det är Cheney som har drivit på för en kraftmätning med Iran, i tanken att den ska utlösa ett "permanent krig" mellan sunni- och shiamuslimer. Det var Cheney som ställde sig i vägen för försöken att få president Bush att anamma den ryske presidenten Vladimir Putins erbjudande i Kennebunkport om ett strategiskt partnerskap mellan USA och Ryssland, som skulle börja med att man satte upp en gemensam robotförsvarssköld som skulle täcka hela Eurasien. Som en centralt placerad strateg i Washington uttryckte det:

- Ett sådant strategiskt partnerskap mellan USA och Ryssland är Londons värsta mardröm. Om Washington och Moskva skulle komma överens om ett långsiktigt samarbete, med fokus på Eurasiens ekonomiska utveckling, skulle de få med sig de stora kontinentaleuropeiska nationerna med Tyskland i spetsen. Storbritannien skulle bli isolerat och maktlöst.

Imperiepolitiken att få till stånd ett krig mellan USA och Iran - ett krig som skulle föra med sig decennier av kaos i området runt den oljerika Persiska viken, och ställa USA mot alla civiliserade länder, inklusive både Ryssland och Kina - har således högsta prioritet för britterna. Dick Cheney är "siste man på skansen" i den brittiska planen, och så länge Cheney sitter kvar på taburetten väntar krig runt nästa hörn.

Med alla kriser i den verkliga världen som tornar upp sig när kongressen återsamlas efter sommaruppehållet måste den första prioriteten således vara att sparka Dick Cheney. Allt snack om ett dubbelt riksrättsförfarande mot både Bush och Cheney skulle, varnade Lyndon LaRouche den 31 augusti, vara rena dårskapen. Med Cheney borta skulle man kunna hantera Bush, med de rätta rådgivarna och en vicepresident som inte är ett redskap för det brittiska krigspartiet. Att fälla både presidenten och vicepresidenten i ett läge när hela världen är drabbad av en finanskris, som inte kan få någon hållbar lösning utan USA:s ledarskap, vore ett katastrofalt, irreparabelt misstag, slog LaRouche fast. Det skulle betyda självmord för civilisationen för flera generationer framåt.

Avsätt Cheney nu, och problemet går att lösa, med hjälp av de åtgärder som LaRouche har föreslagit, till att börja med hans Homeowners and Bank Protection Act of 2007. "Bordlägg" riksrättskampanjen mot Cheney och det finns ingen botten i sikte.