Det har tagit lång tid för Sverige att erkänna Franz Berwald som en av sina stora söner. I samband med förra årets firande av 200-årsminnet av hans födelse fick han dock inta sin rättmätiga plats som en av landets genom tiderna främsta kompositörer. Berwalds musik är inte alltid lättillgänglig, den söker inte underhålla. Berwald strävade medvetet att med musikens kraft utveckla människor moraliskt och tankemässigt i syfte att berika nationens alla områden. Berwalds strävan att bygga nationen och hans polemiska uppgörelser med den dåvarande tidsandan är samtidigt den bästa vägen att börja lära känna och uppskatta hans sköna tonkonst.

Det var endast ett fåtal av Berwalds samtida som insåg storheten i hans skapande. Tack vare bl.a. violinisten och dirigenten Tor Aulin, som verkade i början av 1900-talet, har Berwalds verk numera införlivats som en viktig del i det svenska musiklivet.

Men fortfarande ligger glömda delar av Berwalds pennas verk kvar i bokhyllorna och väntar. Inte kan det ha varit Berwalds vilja när han året före sin död, 1867, skrev en kompositionslära, tyvärr ofullbordad, men ändå omfattande 49 musikexempel, att den 130 år senare skulle ligga som handskrift i Statens musiksamlingar i Stockholm. Kan det måhända vara Berwalds skarpa kritik av romantikens kompositörer, Meyerbeer, och framför allt Wagner, som gjort den obehaglig för våra dagars musikkännare?

Glädjande är dock att Berwaldkommittén, knuten till Musikaliska akademien, under de senaste ca 30 åren tagit på sig uppgiften att sammanställa Berwalds alla kompositioner, inklusive kompositionsläran, för att fullborda en samlingsutgåva på Bährenreiters Verlag i Tyskland. Det kommer dock att dröja ytterligare 2-3 år innan kompositionsläran publiceras.

Musikpubliken har tagit lång tid på sig att uppskatta Berwalds verk. Först nu börjar man kalla honom Sveriges nationalkompositör och det med rätta. Det är sant att hans musik inte är så lättillgänglig, och alls inte insmickrande. Men ju mer man lyssnar till hans verk, desto mer förstår man med vilken rigorös och genomtänkt skärpa han skapade sina verk.

Franz Berwald såg som sin livsuppgift att höja den allmänna bildningsnivån. Eftersom hans far utbildade honom till violinist, såg han sitt arbetsfält främst ligga inom det musikaliska området. Redan som 20-åring hade han visat utomordentlig begåvning för komposition, bl.a. genom sin g-moll-kvartett och B-dur-septett. Men något stipendium från kungligt håll för att få möjlighet att vidareutveckla kunskaperna erhöll han ej. Han reste i stället för egna pengar till Berlin.

Framgången uteblev dock och han blev tvungen att söka nya vägar för sin försörjning. Han startade under 1830- talet ett ortopediskt institut i Berlin, och blev mycket uppskattad för sina egenhändigt konstruerade ortopediska behandlingsapparater. Senare, när han blev disponent för Sandö glasbruk i Ångermanland, kom hans ingenjörsbegåvning till sin rätt. Där utvecklade han glasproduktionen, startade en ångsåg och tog strid för bättre arbetarbostäder. Berwald stod i direkt förbindelse med gruppen runt ångmaskinspionjären Samuel Owen, som drog i gång den svenska industrialiseringen.

Men Berwald såg sig framför allt som en utbildare av en ny musikgeneration. Han var bl.a. lärare för sångerskan Christina Nilsson och pianisten Hilda Tegerström. Men Berwald var, enligt hans son Hjalmar, motarbetad av en junta inom det svenska musiketablissemanget. Juntan leddes av operachefen, som under denna tid tillika ledde kungens spion- och propagandaapparat. Därför lyckades Berwald aldrig erhålla någon högre befattning inom musiklivet. Först några år före sin död anställdes han som kompositionslärare vid Kungl. musikaliska akademien, men endast efter det att akademiens elever vägrat att infinna sig om inte Berwald anställdes.

Republikanismens födelse

Det var en historisk brytningstid Berwald levde i. Utvecklingen inom vetenskapen, som Berwald så entusiastiskt anammade, hade lett till ett mer rigoröst och analytiskt tänkande. Detta ledde till en revolution inom samhället - industrialismen stod för dörren. Framväxandet av denna vetenskapliga och moraliska anda satte sina spår inom musikens område. Framför allt J. Haydn, W.A. Mozart och L. van Beethoven inledde ett nytt sätt att komponera, Motivführung (motivisk genomföring). Även Berwald komponerade i denna wienklassicistiska tradition.

Men vetenskapen betydde också något annat för samhället. Människor med vetenskaplig bildning blev en utmaning för dem som satt vid makten och hade ärvt sin position, som aristokrater och kungar. Den politiska friheten kom som en följd av vetenskapen. De amerikanska nordstaternas självständighetsförklaring 1776 hävdade alla människors oförytterliga rättigheter utan hänsyn till börd, förmögenhet etc, och blev ett dödligt hot mot den gamla världen. Även en kung kunde fångas av kraften i dessa idéer. Gustaf III började sitt nationsbygge med en satsning på vetenskap, konst och en utbildning av bredare lager av befolkningen.

I Europa misslyckades man att efterskapa den amerikanska revolutionen, i och med den franska revolutionens jakobinska terrorvälde. Dess avrättningar av kända vetenskapsmän och mobbvälde ledde till den mänskliga frihetens motsats. Napoleons maktövertagande och slutligen Wienkongressen (1814-15), då aristokratin med den heliga alliansen tog makten, blev slutet på en hoppingivande början till tankens vetenskapliga frihet. Den ekonomiska utvecklingen avstannade och efter 1814 gick Europa in i en efterkrigsdepression. Den aristokratiska principen, makt är rätt, återupprättades och romantiken tog över kulturen. Nu sågs kulturen mer som förströelse och tidsfördriv i guldglänsande salonger än som en moraliskt utvecklande kraft för nationen. Beethoven, som verkade i Wien till sin död 1827, fick efter 1814 genom Metternichs kontrollapparat allt svårare att nå sin publik och isolerades alltmer. Väldigt få i hans samtid förstod genialiteten i hans sista stråkkvartetter och i många kretsar kom Beethoven att betraktas som galen, just p.g.a. kvartetternas komplicerade innehåll.

För Franz Berwald, som föddes efter adelns brutala mord på Gustaf III, var höjdpunkten av Gustaf III:s regeringsår ännu levande. Hans far, Christian Berwald, hade invandrat från Berlin efter Gustaf III:s statsvälvning och anställdes som konsertmästare i 1773 års hovkapell. Han upprättade också en liten musikskola för barn och innehade även ett kopieringskontor för avskrifter av musiknoter. Berwald fångar på ålderns höst, 1864, Gustaf III:s betydelse i en skrivelse till Musikaliska akademien: "När konung Gustaf den tredje framkallade till liv nästan alla de akademier, som ännu idag existerar och vilka mer eller mindre har utgjort hävstången för utvecklingen av svensk bildning, var stiftarens upphöjda avsikt just den att inhemsk intelligens skulle ädelt tävla med utlandets om högsta prisets vinnande inom vetandets och konstens område. Fasthållande vid denna fosterländska avsikt gör man sig ovillkorligt den frågan hur det har blivit så, att denna akademis halva lärarpersonal för närvarande utgörs av utländska förmågor? Ära för utlandet och dess snillen, men i första rummet ära för Sverige och dess egna krafter! Och detta så mycket mer som ett av huvudvillkoren för en framåtskridande inhemsk bildning även på de sköna konsternas område är en kraftfullt uppväckt nationalanda, denna trollmakt som aldrig utan men får åsidosättas men ärofullt framkallad alstrar lika betydelsefulla prestationer som inom politik, vetenskap och konst."

Romantikens intåg

Den tyske skalden Heinrich Heine, som myntade begreppet den romantiska skolan, polemiserar i skriften "Den nyare sköna litteraturen i Tyskland" (1837) mot de romantiska tankegångar som bröderna Schlegel efter Wienkongressen ivrade för.

"Nöd lär bön", skrev Heine, när bedrövelsen över Napoleons maktfullkomlighet var som störst i Tyskland. Eftersom de ständiga krigen medförde fattiga förhållanden, vände sig många till religionen. Mozarts, Schillers och Beethovens idealism och världsmedborgarskap förbyttes i snäv patriotism och inskränkt chauvinism. Den romantiska skolan, med bröderna Schlegel i spetsen och understödd av madame de Staèl och andra ärkereaktionära kretsar, ville förhindra spridandet av frihetsidéerna. Sveriges nya kung, Carl XIV Johan (Bernadotte), var en stor beundrare av madame de Staèl och fungerade som den heliga alliansens främsta agent i Norden.

I operahusen såväl på kontinenten som i Sverige anpassade sig många till tidsandan. Operorna på modet var de franska tillsammans med populärkompositören Meyerbeer, vars opera Hugenotterna var en ren underhållningsopera fylld med delikata effektsökerier eftertraktade av folk med längtan efter att drömma sig bort en stund. Richard Wagner började komponera sina romantiska operor, i vilka musiken offrades på ledmotivens altare. Mysticism och effektsökeri gick hand i hand med en mer utstuderad och brutal människosyn. På 1930-talet skulle Wagner bli än mer aktuell, när nazisterna upphöjde hans musik och gjorde den till sin.

Trots allt mörker levde fortfarande fickor kvar av klassisk bildning som kämpade mot den romantiska skolans anstormning. Robert Schumann och Johannes Brahms insåg faran och knöt ett vänskapsförbund i syfte att motverka denna inriktning. I Sverige försökte den berwaldska familjen upprätthålla den klassiska inriktningen. Som ung hade Franz Berwald givit ut en Musikalisk journal. Till skillnad från många adliga kretsar, som strävade efter att behålla "finkulturen" för sig själva, ville Berwald sprida den kulturella bildningen till en allt bredare del av befolkningen. Med anledning av Mozarts 100:e födelsedag 1856 skrev han en insändare:

"Slutligen torde här vara på sin plats att bedja Kongl. teaterdirektionen icke så frikostigt utrusta de Mozartska operorna, att en förhöjning av entrépriset blir nödvändig. Dessa tonverk är klassiska bildningsmedel för en större musikälskande publik och bör följaktligen göras så lätt tillgängliga som möjligt. På kanske mer än hundra teatrar har jag sett dessa operor givas uti den mest enkla utrustning och ändå var salongen fylld med åhörare. Mozarts förtjusande värld behöver inga utomordentliga sceniska arrangemang för att locka publiken till sig - men desto mera sakkunnig vård i musikaliskt hänseende."

Den romantiska musiken var inskränkt, menade Berwald, och han skrev många insändare till Stockholmstidningarna:

"Önskligt vore om [Beethovens opera] ’Fidelio’ ... till förmån för orkesterns pensionskassa - äntligen upptoges på repertoaren. Ett enda stycke av denna opera innehåller ju mera verklig musik än hela luntor av Bellini, Donizetti, Flotow o.s.v. - eller vad menar den lika så musikaliskt som lika så estetiskt bildade Kongl. teaterdirektionen."

Musik var för Berwald något annat än en stapling av melodislingor och romantiska känslouttryck på varandra. Ludvig Norman, också han kompositör och dirigent, skrev om Berwald att han i sina kompositioner helt och fullt strävade att skriva flerstämmig (polyfon) musik. De olika stämmorna skulle vara helt självständiga och han undvek ackompanjerande. Norman ansåg ibland att Berwald därför åstadkom svårfattliga och ibland rapsodiska intryck, även om han vid ett mer ingående studium av kompositionerna fann ett helt riktigt vetenskapligt tillvägagångssätt. I sin kompositionslära skriver Berwald att "idé-sammanbindningskonsten" i musiken är av stor vikt, eftersom den är ett sätt att förena kompositionen till ett helt. Detta kompositionssätt liknar den metod som Haydn introducerade i sina stråkvartetter, nämligen Motivführung.

Berwalds intresse och kunskap riktade sig även utanför den kulturella sfären. Hans öppenhet och optimism inför framåtskridandet i samhället är inspirerande. Det är därför inte märkligt att han dedicerade två av sina stråkkvartetter dels till zoologen Sven Lovén, lärjunge till A. von Humboldts kollega Ehrenberg i Berlin, dels till John Ericson, den kände uppfinnaren och skaparen av krigsfartyget Monitor, som på 1860-talet bidrog till nordstaternas seger över sydstaternas slavsystem i det amerikanska inbördeskriget. Tänk om en klassisk kompositör i dag dedicerade ett verk till de svenska kärnkraftspionjärerna!

----------

Fotnot: Berwalds mest kända verk är: Sinfonie sérieuse, Sinfonie singulière, stråkkvartett i g-moll och operan Estrella de Soria. Samtliga finns tillgängliga på CD utgivna av Musica Sveciae.