Leo Strauss betydelse för den nazistiska ideologin upptäcktes tidigt, av ingen mindre än nazisternas egen ”kronjurist” Carl Schmitt.

Ur en mängd olika källor – romersk rätt, Jean-Jacques Rousseau, Immanuel Kant, Hegel, Thomas Hobbes och spanjoren Donoso Cortes – kokade Carl Schmitt ihop en syntetisk rättsteori som perverterade Weimarrepublikens författning och gav ett sken av legitimitet åt Hitlers maktövertagande. När världsdepressionen slog till mot Tyskland 1929 vände sig regeringen Brüning och senare regeringen von Papen till Schmitt, för att få hjälp med att genomföra sin åtstramningspolitik med hjälp av undantagslagar.

Det var Schmitt som juridiskt rättfärdigade Hitlers maktövertagande, med sitt expertutlåtande med innebörden att Weimarförfattningens artikel 48 kunde ligga till grund för en tillfällig eller permanent diktatur. Den 28 februari 1933, dagen efter Riksdagshusbranden, infördes undantagstillstånd, och de allmänna fri- och rättigheterna upphävdes, genom rikspresidenten Hindenburgs ”Beslut till skydd för folket och staten” och regeringens s.k. ”Riksdagshusbrandbeslut”.

Under Hitlers sju veckor som rikskansler utfärdades 20 undantagslagar (Notverordnungen) grundade på Weimarförfattningens artikel 48. Dessa undantagslagar var i kraft under hela Tredje rikets bestånd, och användes bl.a. för de fällande domarna mot 20-julimännen 1944. Genom fullmaktslagen den 23 mars 1933 förvandlades den tillfälliga ”provisoriska” diktaturen rättsligt till en ”suverän” permanent diktatur.

På Martin Heideggers uppmaning gick Schmitt in som medlem i nazistpartiet; de blev båda medlemmar samtidigt, den 1 maj 1933. Åt nazistpartiet utarbetade Schmitt en rättslära, genom vilken också begreppet ”människa” ströks ur den tyska rätten. Efter kriget skulle han ställas inför rätta i Nürnberg, han arresterades, men släpptes efter 18 månader, utan någon rättslig prövning. Han drog sig tillbaka till sin födelseort Plettenberg och försökte ända fram till sin död 1985 rentvå sitt rykte genom att framställa sig som ”ett akademiskt offer för händelsernas gång”, som en ”teoretiker” som hade stött den råbarkade Hitler bara för att han inte hade något annat val.

Schmitts kampanj mot Weimarförfattningen

Schmitt föddes 1888 i en katolskt präglad arbetarfamilj och läste juridik i Berlin, München och Strasbourg, där han fick sin doktorsexamen 1910. Som ung betecknade han sig som ”nykantian” och kritiserade positivismen, utilitarismen och den filosofiska liberalismen.

I likhet med många nutida konservativa moralister ansåg Schmidt att världen hade berövats sin ”själ”. Han såg sin egen tidsepok som ”konstlös”, ”materialistisk”, ”relativistisk” och ”kapitalistisk”. I centrum stod ”funktionen”, vilket var ett ”meningslöst” mål. Rätt hade förfallit till makt, tro till beräkning, sanning till ett erkännande av korrekthet och skönhet till ”god smak”. I stället för gott och ont skiljde man bara på nytta och förstörelse.

Schmitt angrep den förhärskande positivistiska rättsteorin som ett sterilt och slutet proceduralt normsystem, som var moraliskt neutralt och aldrig kunde väcka lojalitet eller offervilja hos befolkningen. Ingen skulle våga sitt liv för positivismen.

Under första världskriget arbetade Schmitt i den tyska generalstaben med krigsrättsliga frågor. Han fascinerades av rättsskipningen i ”nödsituationer” och ”undantagstillstånd”. Han menade att staten fick sin legitimitet inte av något moraliskt syfte, utan av hur den hanterade ”konkreta faror” i ”konkreta situationer”.

Den största faran för Schmitt var att den ryska revolutionen skulle sprida sig till Tyskland. Han studerade den italienska fascismen och Lenin och blev en anhängare av Italiens Duce. Mussolini hade nämligen lyckats ”förena” kyrkan, en auktoritär stat och en fri ekonomi, och dessutom hade han skapat en stark myt som kunde motivera befolkningen. Det var Schmitts övertygelse att ett slutet rättspositivistiskt system med gällande demokratiska normer var maktlöst mot karismatiska politiska rörelser och de irrationella myter som bolsjevikerna använde för att skaffa sig stöd i befolkningen. Demokratiska värden stod inte pall i tider av social oro just därför att dessa rörelser utgjorde icke-linjära diskontinuiteter och ”oberoende” moment.

I sin skrift ”Die politische Romantik” gick Schmitt 1919 till massivt angrepp mot den nya Weimarrepubliken och dess författning, och han fortsatte dessa attacker i böcker och skrifter så länge republiken varade. I skrifter som ”Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus” och ”Politische Theologie” kritiserade Schmitt Weimarrepublikens liberalism, pluralism och skyddande av de individuella fri- och rättigheterna som ”romantiskt”. Liknande resonemang förs i dag av nykonservativa och populister i USA.

Den parlamentariska demokratin byggde på föreställningen att ”ändlösa debatter” kunde leda fram till sanningen, resonerade Schmitt, men ”pladderstugan”, som nazisterna föraktfullt kallade den tyska riksdagen, hade för länge sedan slutat representera folket. Dess plats hade intagits av inflytelserika särintressen och politiska kotterier, som var oförmögna till ett beslutsamt agerande, särskilt när statens existens stod på spel.

En socialdemokrat som stod inför valet mellan ”Kristus eller Barabbas” skulle, polemiserade Schmitt, först fråga andra till råds och sedan tillsätta en utredning för att undersöka saken. I det liberala och romantiska tänkesättet hade Guds objektivitet ersatts med individens subjektivitet, partiväsen och intressegrupper omöjliggjorde ett beslutsamt handlande av regeringen.

I sina skrifter ”Die Idee des Politischen” och ”Die Diktatur” lade Schmitt fram sitt svar på den liberala demokratin och rättspositivismen. Statens existens förutsätter det politiska, och det politiska bestäms framför allt av förhållandet mellan ”vän” och ”fiende”. För vad annars kan empiriskt och objektivt legitimera statens existens, frågade Schmitt, blickande ut över ett Tyskland som var förött av krigets, det ekonomiska sammanbrottets och den sociala krisens härjningar. Den mest grundläggande definitionen av suveränen, hävdade Schmitt, är individen som förmår definiera undantagssituationen, och ”fienden” i denna undantagssituation.

Weimarförfattningens artikel 48

I sin ”lösning” på Weimarrepublikens politiska handlingsförlamning siktade Schmitt framför allt in sig på författningens artikel 48, som i en nödsituation tillät styre med dekret och upphävande av de allmänna fri- och rättigheterna under en begränsad tid.

Med hänvisning till den romerska rätten och Napoleon III hävdade Schmitt att en sådan ”provisorisk” eller ”tidsbegränsad” diktatur kunde införas i enlighet med artikel 48, utan att det skulle bryta mot författningen, och att detta under krisförhållanden var den enda möjliga regeringsformen. Eftersom den provisoriska diktaturen var tänkt att skydda författningen, innebar rikspresidentens maktställning enligt artikel 48 ingen ”suverän” eller ”permanent” diktatur.

Schmitt fick stöd för sin teori om presidentstyre från socialdemokraten Hugo Preuss, som varit med om att formulera Weimarförfattningen (och vars professorsstol i Berlin Schmitt innehade 1928-45), och från sociologen Max Weber, som hade insisterat på att det måste finnas en undantagsparagraf i författningen.

När världsdepressionen drabbade Tyskland med full kraft 1929 vände sig regeringen Brüning till Schmitt för att få hjälp med att genomföra den brutala åtstramningspolitiken inom författningens ramar. Den 28 juli 1930 offentliggjorde Schmitt ett expertutlåtande, med innebörden att artikel 48 i en ekonomisk nödsituation tillät rikspresidenten att styra med dekret utan parlamentet. Till följd av missnöjet med den brüningska sparpolitiken ökade nationalsocialisterna i valet den 14 september 1930 sin representation i riksdagen, från 12 till 104 mandat. Brüning ersattes på rikskanslerposten av den intellektuellt svage, radikalkonservative von Papen.

När von Papen införde undantagstillstånd och störtade den SPD-ledda delstatsregeringen i Preussen, försvarade Schmitt detta ingripande inför den tyska Högsta domstolen. Schmitt stödde också von Papens ännu hårdare sparåtgärder, framför allt lönesänkningar och försämrad ersättning till de arbetslösa. I ett tal inför industriföreträdare förklarade Schmitt hur en ”stark stat” hängde ihop med en ”fri ekonomi”. Bara en auktoritär stat kunde garantera den fria marknadsekonomins framgång, förklarade Schmitt, även om han måste medge att den dittillsvarande krishanteringen enligt artikel 48 inte hade lett till någon förbättring av det ekonomiska läget.

Nazisternas ”kronjurist”

När Hitler utsågs till rikskansler den 30 januari 1933 skedde det med direkt stöd från mäktiga kretsar inom etablissemanget i både Storbritannien och USA, däribland bankirhuset Morgan och den nuvarande amerikanske presidentens farfar, Prescott Bush.¹ Sista chansen att förhindra katastrofen var rikskansler Kurt von Schleichers försök att få till stånd en ekonomisk återhämtning, som stupade på att det inte fick tillräckligt stöd.

Den 27 februari 1933 iscensatte nazisterna Riksdagshusbranden, och nästa dag upphävdes viktiga fri- och rättigheter genom Hindenburgs och Hitlers undantagslagar. Kommunisterna beskylldes för sabotage, minst 4 000 (påstådda) kommunister arresterades omedelbart och deras partigrupp i riksdagen förbjöds.

Den 23 mars röstade riksdagen, mot socialdemokraternas röster, igenom ”Lagen om att lindra folkets och rikets nöd”, den s.k. fullmaktslagen, varigenom Schmitts expertutlåtande från 1930 så att säga omsattes i praktiken och Hitlers absoluta, permanenta diktatur infördes. I en artikel i den av honom själv utgivna Deutsche Juristen-Zeitung den 25 mars 1933 hyllade Schmitt lagen som en ”ärorik nationell revolution” och jämförde den med den tyska revolutionen 1918. Den nya regeringen var ett uttryck för nationens politiska vilja att avskaffa den pluralistiska partistaten, vars metoder hade varit skadliga för staten och författningen, skrev Schmitt.

I sitt arbete med att anpassa hela den tyska lagstiftningen efter den nazistiska läran var Schmitt direkt underställd Göring och Hans Frank. Enligt Schmitt vilade staten på tre pelare: staten, ”rörelsen” och folket. Staten stod för förvaltningsapparaten, rörelsen representerade den politiska ledningen, som utförde folkets vilja, och folket, eller det civila samhället, levde fritt från regeringens inblandning, i skydd av den högre politiska ordningen. Om Führerns beslut behövde legitimeras demokratiskt, skulle det hållas folkomröstningar (ett par sådana genomfördes faktiskt).

”Carl Schmitt avskaffar människan”

I sin omarbetning av straffrätten förklarade Schmitt att den förutvarande lagstiftningen bara hade tjänat till att stärka brottslingarnas inflytande. Han kritiserade skarpt Högsta domstolens beslut att inte utdöma dödsstraff mot de påstådda anstiftarna av Riksdagshusbranden, därför att brandstiftan blev belagd med dödsstraff först efter Riksdagshusbranden. Från och med nu borde domare, som vill uppnå det ”riktiga” resultatet, också kunna använda lagarna retroaktivt, tyckte Schmidt.

I fråga om civilrätten förklarade Schmitt att rättsbegreppet ”människa” döljer och förvanskar skillnaden mellan en riksmedborgare och en utlänning, en jude o.s.v. ”Att betrakta det som är lika som lika och ännu viktigare det som är olikt som olikt, och att framhäva skillnaderna mellan människor av olika raser, nationer och yrkesgrupper i bemärkelsen gudagivna realiteter, det är de nationalsocialistiska juristernas uppgift”, skrev han.

I den tyska emigrantpressen, där många av Schmidts tidigare studenter medverkade, rapporterade man om detta yttrande under rubriken ”Carl Schmitt avskaffar människan”.

Slutligen rättfärdigade Schmitt Hitlers aggressionskrig med påståendet att Tyskland bara skaffade sig ett Grossraum, precis som USA hade gjort med Monroedoktrinen. Detta argument använde Hitler för att rättfärdiga sin politik.

Schmitts ställningstaganden följer konsekvent av hans egen bekännelse, att den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes var den som mest hade påverkat hans teorier om staten och om rätten, teorier i vilka sanning och moral inte har någon plats. Schmitt omvandlade Hobbes’ individuella ”allas krig mot alla” till krig mellan utpekade grupper, och krig mellan stater, eftersom den ”westfaliska” ordningen i Europa hade slagits sönder av första världskriget.

Precis som Hobbes ansåg Schmitt att människan är ond och ”farlig”. Som han sa: ”Om människan inte vore ond, så skulle mina tankar vara onda.”

(Ny Solidaritet, juni 2003)