Först deflation, sedan: Snart, hyperinflation

Under tiden närmast efter första världskriget sjönk den tyska ekonomin snabbt ned i en faktiskt deflationistisk fas, innan den gick in i den hyperinflationistiska fasen. Detta skedde under de artificiella Versaillesvillkor som Tyskland hade påtvingats av en kartell med centrum i samma Bank of England som snart skulle föra fram sin egen skapelse, Adolf Hitlers nazistparti, på världsscenen exakt vid den tidpunkt då hyperinflationen nådde sin kulmen. Nu närmar vi oss snabbt en liknande process som leder fram till en global hyperinflationistisk urblåsning. Slutsatsen man måste dra är att regeringarna i både USA och Storbritannien just nu beter sig som idioter.

Den berömde Harvardprofessorn George Santayana förmanade, i sitt mest berömda tänkespråk, att "de som inte minns historien är dömda att upprepa den".

Professor Santayana hade inte helt rätt i sitt mest berömda yttrande, men, med reservation för den bristen, var detta en förmaning väl värd att ge akt på, på nytt, i dag.

Att som George W. Bushs administration, och Barack Obamas administration så här långt, försöka hålla liv i ett monetärt system som gjort bankrutt, vilket är vad som skett i Väst- och Centraleuropa och USA sedan juli 2007, leder ofrånkomligt till en hyperinflationistisk utveckling om en sådan dårskap tillåts fortgå under någon längre tid.

De hyperinflationistiska monetära åtgärder som har satts in i Storbritannien och USA sedan juli–september 2007 har mycket riktigt fått den reala ekonomin i båda länderna att störtdyka med stadigt stigande arbetslöshetssiffror och antal företagskonkurser. Inflationsspiralen skruvar sig alltså uppåt i allt snabbare takt under Obama-administrationens centrala kontrollör, Larry Summers, samtidigt som den egna produktiva arbetskraftens löner och viktiga industriföretag och jordbruk kollapsar.

Precis som i Weimartyskland förhåller det sig alltså så i USA och Väst- och Centraleuropa i dag, att den nu rådande deflationen i den reala ekonomin inte bara föregår utan också orsakar den därpå följande hyperinflationistiska monetära explosionen. Vi står nu på tröskeln till denna övergång till uppenbara, explosiva hyperinflationistiska prisstegringar inte olikt det som skedde i Weimartyskland från och med våren 1923 fram till november samma år.

Till exempel

Jag vill påminna om att jag i en internationell webcast den 25 juli 2007 konstaterade att världen var på väg in i den största ekonomiska sammanbrottskrisen i modern tid. Tre dagar senare bröt krisen ut, så som jag hade förutsett att den skulle bryta ut. I denna webcast hade jag också pekat ut ett medel för att avhjälpa den omedelbara krisen, ett botemedel benämnt Homeowners & Bank Protection Act of 2007. Jag utlovade ytterligare klargöranden beträffande flera nödvändiga, kompletterande åtgärder; jag infriade det löftet i god tid, i september det året.

De åtgärder som jag föreslog, åtgärder som skulle ha fungerat på det sätt som jag lovat, om de hade införts i september 2007 eller kort därefter, saboterades tyvärr genom vad som i princip var ett bedrägligt förfarande av kongressledamoten Barney Frank och andra. Genomdrivandet av det bedrägliga, och faktiskt landsförrädiska "räddningspaketet" har förvandlat det som under juli–september 2007 var en hanterbar allmän kris, till den mardröm som den har blivit i dag, med globala finanssvindlar hopade på varandra.

Jag vill understryka att ämnet för mitt anförande i juli 2007 var det faktum att hela det internationella finanssystemet, inklusive banksystemet, var bankrutt. Om mina förslag till sanering av banksystemet med hjälp av ett konkursförfarande hade anammats, så hade vägen ut ur den här krisen varit utstakad redan under sommaren 2007. Det som Barney Frank och andra gjorde, i och utanför den amerikanska kongressens representanthus, var i praktiken ett massivt bedrägeri mot USA och dess bank- och regeringsmyndigheter.

Om man nu tittar på den mer begränsade aspekten av den här krisen, så är det enda inhemska botemedlet för USA att låta finanssystemet dras genom ett snabbt och drastiskt konkursförfarande och omorganiseras. Merparten av de tyngande presumptiva "Bad Bank"-tillgångarna måste helt enkelt strykas från banksystemets räkenskaper, d.v.s. en eliminering av alla tillgångar som inte uppfyller de historiska Glass-Steagall-kraven som gällde fram till och med Larry Summers svindel, i hans tidigare funktion som finansminister. 15 procent är en rimlig uppskattning av hur stor andel av dessa tillgångar som kan tänkas klara sig igenom den här processen. Om det nödvändiga konkursförfarandet inte påbörjas omgående kommer andelen räddningsbara sådana icke-Glass-Steagall-krediter snart att ha krympt ihop till långt under noll, när den hyperinflationistiska fasen i den rådande internationella krisen sätter in.

Om det som jag har lagt fram som den nödvändiga förändringen av USA:s politik förhindras, kommer hela världen att dyka ner i den djupaste världsdepressionen i hela den kända historien. En snabbt accelererad minskning av världsbefolkningen till nivåer som prins Philips vetenskapligt bedrägliga Världsnaturfondssvindel siktar på, från drygt 6,5 miljarder till under två miljarder, skulle bli det mest omfattande folkmordet i hela den kända historien.

USA-dollarns roll

På grund av utvecklingen under det amerikanska budgetåret 1967–68 samt kombinationen av den från London och Saudiarabien iscensatta oljeprissvindeln i 1970-talets början och effekterna av den stolliga Trilaterala kommissionen-svindeln, utförd under en duperad president Jimmy Carters beskydd, upphörde USA-dollarn att vara den dominerande valutan i världen; det brittiska imperiet, även känt som det anglo-holländsk-saudiska finansimperiet, satt vid spakarna. Men merparten av de internationella krediterna fortsatte att vara värderade i USA-dollar.

Om USA-dollarn i dag skulle sjunka kraftigt i värde till förmån för någon annan valuta så skulle effekten, vilket Kinas nuvarande kris är ett exempel på, bli att världssystemet med alla nationer omedelbart skulle gå in i en "ny mörk tid", ett tillstånd i vilket en snabb minskning av världsbefolkningen till två miljarder eller mindre skulle bli mer eller mindre oundviklig.

Dollarns betydelse i dag har att göra med två egenskaper hos denna dollar. Först och främst bygger den amerikanska ekonomin, konstitutionellt sett, på ett kreditsystem, och inte på den europeiska typen av monetära system som är kännetecknande för styrelseskick som hänger ihop med parlamentariska system.

Det är faktiskt fullständigt omöjligt att ett nytt monetärt system skulle kunna rädda världen från det nuvarande sammanbrottets konsekvenser för ekonomier som Ryssland och Kina, förutom alla nationerna i det kontinentala Väst- och Centraleuropa.

Om det nya system som jag har föreslagit inte införs, kommer t.ex. Kina att undergå ett sönderfall orsakat av landets ökade beroende av extra inkomster baserade på en gammal värdering av USA:s skulder till Kina. Ryssland skulle också drabbas, men inte lika hårt som Kina. Väst- och Centraleuropa skulle snart hamna i ett hopplöst läge.

Det enda botemedlet skulle vara att avskaffa de rådande monetära systemen i världen, genom en ordnad omorganisation av penning- och kreditsystemen, bort från ett monetärt system, till ett kreditsystem med fasta växelkurser, vilket var president Franklin D. Roosevelts intention den 12 april 1945, som skulle ha blivit verklighet om inte den faktiske förrädaren och hårdnackade försvararen av den brittiska imperialismen, president Harry Truman, hade infört John Maynard Keynes Roosevelt-fientliga monetära politik, i stället för Roosevelts, den 13 april 1945.

Det som behövs är i praktiken ett 50-årsperspektiv för ett kreditsystem med fasta växelkurser, med statliga långfristiga krediter mellan nationerna med 1,5-2 procents ränta, krediter som i stor utsträckning skulle användas för en omfattande kapitalintensiv uppbyggnad av ekonomierna i Asien, Afrika och Iberoamerika med hjälp av huvudsakligen kapitalintensiva former av teknologiskt avancerade, långsiktiga kapitalinvesteringar ägnade att åstadkomma en fysisk-ekonomisk ökning av nationernas potentiella produktiva förmåga i fysiska mått mätt, per capita och per kvadratkilometer territorium, i hela världen.

En omorganisation av de nuvarande monetära finanssystemen i världen med hjälp av ett konkursförfarande i enlighet med Glass-Steagall-villkoren, är det enda som verkligen kan förhindra att hela det nu rådande världssystemet går in i en allomfattande sammanbrottskris.

Det brådskar. Alla regeringar som motsätter sig en sådan reform borde skyndsamt bytas ut mot en mer förnuftig regering, mer produktivt inriktad på globalt samarbete för detta ändamål.

Frågan som borde ställas till regeringar är inte den fåniga frågan: "Håller ni med?", utan snarare: "Har ni faktiskt tänkt att ni ska överleva?"