Kraschvarning: Hemliga krismöten som när LTCM och Lehman Brothers gick omkull?

Veckoöversikt av Alexander Hartmann
12 oktober 2019

Medan USA:s kongress är fullt upptagen med ett telefonsamtal mellan president Trump och den nye ukrainske presidenten är politiker och massmedia nästan helt blinda för den akuta krisen i banksystemet. Sanningen är att megabankerna, som var på fallrepet i finanskrisen 2007–08 och har blivit ännu större nu tack vare massiva stödaktioner med skattepengar, är på fallrepet igen. De 23 biljoner dollar som östes ut i olika räddningsaktioner löste inte problemet, och nu har hela systemet gått i baklås.

I snart en månad nu har Federal Reserve sett sig tvingad att varje dag backa upp Wall Street-bankerna med 50-100 miljarder dollar i kortfristiga pengar, och inget slut finns i sikte. Enbart den 10 oktober hivade Fed ut nästan 90 miljarder dollar till bankerna i form av dagslån och tvåveckors "repo"-lån. Två dagar tidigare hade Fed-chefen Powell meddelat att det skulle komma nya kvantitativa lättnader (quantative easing, QE) "snart" – fast han ihärdigt bedyrade att detta var "inte QE".

Bankerna återbetalar visserligen en del av repo-lånen, men det verkliga måttet på krisen som Fed har att hantera är de enorma belopp som man pumpat upp sin balansräkning med sedan den 17 september (dels genom återinvestering av räntan på statspapper och Feds egna innehav av bolånepapper, dels genom de akuta repo-lånen, bådadera metoder för snabba likviditetsinjektioner i banksystemet). Enligt bloggen Wall Street on Parade handlade det under de två veckorna fram till den 30 september om 176 mdr dollar, och den 9 och 10 oktober gav Fed på bara två dagar ut ytterligare repo-lån i storleksordningen 118 mdr dollar.

De hyrda pennorna i finanspressen hävdar att ingen förstår varför. Sanningen är att det finns zombiebanker på Wall Street, banker som är levande döda. De andra bankerna vet att dessa finansinstitut saknar betalningsförmåga, antingen självförvållat eller på grund av sina bankrutta storkunder. De beviljar dem inga fler lån, och därför betjänar sig dessa bankrutta banker i hemlighet av Feds lånefönster – precis som 2008. Precis som då aktar sig Fed noga för att namnge dem, eftersom det skulle vara en dödskyss för var och en av dem om det kom ut.

Pam och Russ Martens skrev den 10 oktober i Wall Street on Parade: "Märkligt nog har kongressen inte begärt en utfrågning för att ställa dessa viktiga frågor." Ja, i kongressen verkar man ha tankarna på annat håll ...

De fortsatte:

"Ponera att en bank med ett stort, vittförgrenat avtryck på Wall Street sitter i klistret, och till råga på detta har en stor hedgefond sprungit läck och är på väg att kantra. I det läget skulle New York Fed (en av de tolv regionala banker som utgör Federal Reserve-systemet) kunna förväntas kalla alla de stora långivarna på Wall Street till ett hemligt möte på dess kontor och föreslå (ungefär som en maffiaboss gör ett förslag) att de går in och räddar dessa enheter för marknadens och finanssystemets bästa."

Krismöten som 1998 och 2008

De båda författarna drar sig till minnes jämförbara höstkvällar under tidigare år:

"Här är ett stycke ur en artikel i Wall Street Journal från den 25 september 1998: 'Vid ett möte på onsdagskvällen på Federal Reserve-bankens kontor i New York enades 15 finansinstitutioner om att bidra med 3,5 mdr dollar för att hålla hedgefonden Long-Term Capital Management flytande'."

De citerar också ur en annan artikel i Wall Street Journal från den 13 september 2008:

"Federal Reserve-banken i New York höll ett krismöte på fredagskvällen med topparna på Wall Street för att diskutera framtiden för den ärevördiga firman Lehman Brothers Holding Inc. och de amerikanska finansmarknadernas kniviga läge."

Det enda som de flesta lade märke till under våren 2007 var att antalet husvräkningar ökade runt om i USA, några bolåneinstitut gick omkull och bostadspriserna steg inte längre. Men Federal Reserve började då, precis som nu, ge just sådana likviditetslån till bankerna, samtidigt som den dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke försäkrade att problemen inom bolånesektorn var "under kontroll". När investmentbanken Bear Sterns i juni det året tvingades stänga två stora hedgefonder öppnade Fed likviditetskranarna ännu mer. Med hjälp av dessa penninginjektioner hölls priserna på de giftiga bolånepapprena uppe och de till och med steg ytterligare – på det sätt som ironiskt skildras i filmen The Big Short. Man lyckades dölja de enorma åtaganden som bankerna och försäkringsbolagen hade på den då 700 biljoner dollar stora derivatmarknaden – men inte för Lyndon LaRouche, som i juli 2007 dödförklarade finanssystemet och en månad senare föreslog en lag som skulle skydda privata hushåll och affärsbanker från det annalkande sammanbrottet.

När Bear Sterns sedan själv gick omkull i mars 2008 erbjöd Fed ett mycket stort långfristigt repo-lån på 30 mdr dollar till JPMorgan Chase för att banken skulle ta över Bear Sterns tillgångar. Det visade hur tunn gränsen var för Fed mellan att ge bankerna akuta korta repo-lån och att köpa värdepapper till deras nominella värde från bankerna. På samma sätt övergår nu Feds lånefönster för korta repo-lån, som i praktiken har blivit ett standardförfarande, nästan omärkligt till QE4.

Men det som fungerade då kommer inte att fungera nu – även om medborgarna skulle vara beredda att gå med på det. Som Helga Zepp-LaRouche ofta har framhållit, har regeringarna och centralbankerna inga verktyg kvar i verktygslådan. Man har prövat allt: 23 biljoner dollar i räddningsaktioner, kvantitativa lättnader (som Fed nu har återupptagit) och nollräntor, till och med negativa räntor. Men ingenting hjälper.

Nollräntepolitiken ska nu drivas ännu längre, enligt vad den europeiska bankföreningen EBF:s ordförande och Unicredit-chefen Jean-Pierre Mustier krävde den 3 oktober. Han sa att bankerna borde lasta över de låga och negativa räntesatserna på kunderna, så att centralbankernas räntepolitik blir så effektiv som möjligt. Detta kommer att driva privata hushåll och pensionsfonder att gå över till placeringar med hög avkastning och hög risk.

Blodbadet på spararna är särskilt katastrofalt i Tyskland, där det nu inte finns några statspapper som det lönar sig att investera i. Följande negativa avkastning erbjuds: på två år –0,793%; tre år –0,845%; fem år –0,803%; sju år –0,764%; tio år –0,593%; 30 år –0,089%. Som vi ofta har sagt kan centralbankerna inom ramarna för det rådande systemet inte göra något annat – det enda valet för dem är om de ska gå under genom insolvens eller genom hyperinflation.

LaRouches lösning på finanskrisen

1995 förklarade Lyndon LaRouche mycket åskådligt med sin berömda "Typiska kollapsfunktion" vad som är problemet med systemet och varför den enda lösningen är en omorganisation genom ett ordnat konkursförfarande. Diagrammet visar tre kurvor: överst en hyperbelformad kurva som återger hur de globala finansiella värdena växer; därunder ytterligare en stigande kurva som visar penningmängdens tillväxt, och som backar upp den första kurvan; den tredje kurvan längst ner visar den reala ekonomins tillväxt respektive icke-tillväxt.

Klyftan mellan den reala ekonomin och finansvärdena är så stor att en diskontinuitet är oundviklig. Den inträffar exempelvis när centralbankerna slutar att expandera den andra kurvan. Det gjorde Fed med sin "kvantitativa nedtrappning", som innebar att 1,4 biljoner dollar i bankreserver försvann. Det enda som kan stabilisera läget är att man ser till att återställa överensstämmelsen mellan de tre kurvorna.

Då måste biljardtals dollar i nominella finansvärden, derivat och liknande instrument, som inte har någon täckning i reala värden, strykas. LaRouche sammanfattade de fyra avgörande stegen i sina "Fyra lagar för ekonomisk återhämtning":

1. Dela upp bankerna i affärsbanker och investmentbanker.

2. Inrätta en bank som ger ut nationella utvecklingskrediter.

3. Besluta om stora offentliga investeringar med hög energiflödestäthet som kriterium.

4. Satsa på forskning på kärnfusion och rymdfärder som en vetenskapsmotor för ekonomin.

Dessa åtgärder måste kompletteras med ett "Nytt Bretton Woods": USA, Kina, Ryssland och Indien måste gemensamt driva igenom ett nytt internationellt kreditsystem, som ersätter det nu gällande bankrutta världsvalutasystemet. Den reala fysiska ekonomin måste räddas, medan den finansiella hydra som Londons City och Wall Street är måste isoleras och dras genom ett konkursförfarande.

I stället för att diskutera vilka åtgärder som omgående måste sättas in för att sanera finanssystemet, förslösar den internationella finansoligarkins marionetter i den amerikanska kongressen allas vår tid på debatter om president Trumps avsättning. Dessa kretsar är tydligen rädda för att president Trump ska slå in på den väg som LaRouche har pekat ut, när de inte längre klarar av att kamouflera finanskrisen.

Alexander Hartmann

https://larouchepac.com/20191010/crash-what-does-have-do-impeachment-larouchepac-fireside-chat

https://wallstreetonparade.com/2019/10/where-are-the-hundreds-of-billions-in-loans-from-the-fed-actually-going-on-wall-street/