Fascismen och världsbolaget

Varje vecka kommer nya rapporter om finanskatastrofer, där vad som tidigare var obskyra finansiella instrument nu hamnar på löpsedlarna, nya mångmiljardförluster för ledande finansinstitutioner - inklusive de som sades vara skyddade från sådana händelser - och fler rop på akuta åtgärder för att avvärja spridningen av den kris som vi försäkrades var under kontroll. Vi har med imponerande kvickhet förflyttat oss mellan vad som rapporterats vara individuella kriser - subprime-bolån, värdepapper uppbackade av subprimelån, CDO, SIV, monoline bond insurers m.m., till det senaste, s.k. auction-rate securities - som om finanssystemet vore en rad med dominobrickor, där varje problem utlöser nästa. Reglerarna har hanterat problemen på samma sätt genom att försöka hindra enskilda dominobrickor från att falla som ett sätt att stoppa kedjereaktionen. Uppenbarligen har detta inte fungerat, och kan inte heller fungera eftersom det inte tar itu med det verkliga problemet, nämligen att hela det globala finanssystemet självt har kollapsat. Man skulle kunna säga att dominobrickorna själva håller på att vittra sönder, t.o.m. när de välter omkull i kedjereaktionen, men även detta skulle vara en underdrift.

Denna artikel kommer inte att gå närmare in på detaljerna för den finanskatastrof som nu breder ut sig, för ärligt talat är detaljerna inte så viktiga. EIR är inte "CSI Finance" och den process genom vilken det döda finanssystemets kadaver förruttnar är långt mindre viktigt än kampen om vilket system som kommer att ersätta det.

Få, om ens någon, i finanseliten verkar förstå att deras älskade finanssystem, som gjorde dem förmögna och upphöjde dem till stor makt, var grundat på en simpel bluff, nämligen att behandla en växande sophög av obetalbara skulder som om det vore ett berg av rikedom. Trots att deras villfarelser nu blottläggs, som dimma som lättar för att uppdaga skräpet, är de fortfarande i djup förnekelse. De håller fast vid att det är cykliskt, att fundamenten är starka och att allt vi behöver göra är att vänta tills allt återvänder till det normala. Man kan nästan föreställa sig hur dinosaurierna sade samma sak, strax innan de dog ut.

Finansiärerna är långt ifrån att ha full kontroll och reagerar på händelser som är bortom deras fattningsförmåga. De agerar impulsivt och deras impuls är att försöka rädda sig själva oavsett vad det kostar för det amerikanska folket eller för världen. Man kan se detta i det starkt ökande antalet räddningsaktioner som föreslås på Wall Street och i Washington, vilka alla baserar sig på antagandet att detta är en temporär kris, att fundamenten är starka, att deras villfarelser tvärtom är verklighet och att kollapsens verklighet bara är en illusion. Detta är en användbar definition för galenskap.

Karteller och fascism

Vad som förblir osagt i alla dessa räddningsaktioner är att de har det gemensamma målet att rädda spekulanterna genom att låta allmänheten ta förlusterna. Slutligen är det allmänheten som får betala notan, om det nu må vara i form av ökad statsskuld och skatter, nedskärningar eller Rohatyn/Bloombergs planer på att plundra befolkningen genom privatiserad infrastruktur.

Som vi tidigare beskrivit är det som föreslås en form av korporativism i Mussolinis anda, i vilken staten blir agent för ett styre av finansmannakontrollerade bolagskarteller. Eftersom ordet korporativism numera klingar illa har denna variant av fascism märkts om till "globalism", ett nytt och förbättrat sätt att förvalta världen. Inuti denna förpackning ligger likväl imperialismens gamla ondska.

Lyndon LaRouche har observerat att de kulturella och politiska omvandlingar som strömmade fram 1968 är kärnan av '68-generationens mottaglighet för manipulation. Förutom de kulturella och politiska attackerna mot befolkningen under denna period, drog ledarna för imperiespelet även igång ett angrepp på den amerikanska ekonomins struktur. Projektets namn var "the world company", eller "världsbolaget", och det introducerades av den erfarne Lehman Brothers-bankiren och ledande etablissemangsfiguren George Wildman Ball vid Bilderbergarnas möte vid Mont Tremblant, Kanada, i april 1968.

Målet med detta världföretagsprojekt, förklarade Ball, var att eliminera "nationalstatens arkaiska politiska struktur" till förmån för en mer "modern" bolagsstruktur. "Världsbolaget har stor potential att göra gott som ett instrument för effektiv användning av resurser", sade Ball och avslöjade samtidigt projektets malthusianska natur. Ball gjorde klart att det han skisserade var en återgång till imperieformen när han citerade "den överlappande suveräniteten hos Europas regeringar och huset Rothschild" och därmed satte finansmännen på samma nivå som regeringar. Ball manade även till en vidare politisk sammanflätning i Europa som villkor för att utvidga världsbolagsapparatens makt i Europa, en process som han bistod genom att arbeta med Jean Monnet och Robert Marjolin i dragandet av grundlinjerna för vad som skulle bli den Europeiska Unionen.

Efter sitt Bilderberger-tal, gav Ball och hans medimperialister en rad presentationer utformade till att få projektet att gå framåt. En sådan tilldragelse, ett seminarium år 1974 på American Assembly, en operation anknuten till Columbia-universitetet med säte på det gamla Harriman-godset utanför New York, gjordes till en bok med titeln "Global Companies, The Political Economy of World Business". Den är redigerad av Ball och består av avskrifter av tal som attackerar själva konceptet för nationell suveränitet och hävdar behovet av att storbolagen styr världen.

I ett av dessa tal använde en ledande IBM-tjänsteman, Jacques Maisonrouge, liknande språk som globaliseringsförespråkarna gör idag. "Pandemisk inflation, oljepriser som skjuter i höjden, brist på råmaterial, ojämvikt i internationella betalningar, magra skördar, stigande arbetslöshet, växande rädsla för en global depression. Detta är bara några av de problem som pinar mänskligheten", sade han. "Roten på problemen tycks vara den skeva fördelningen av jordens resurser, såväl materiella som mänskliga. Det som behövs är mekanismer med vilkas hjälp dessa resurser kan identifieras, hanteras och fördelas jämnare. En sådan mekanism - det internationella företaget - existerar redan. Jag anser att inget bättre verktyg hittills uppfunnits när det gäller att uppnå dessa mål än det internationella företaget."

Maisonrouge förebådade de påståenden som idag görs av Felix Rohatyn, Michael Bloomberg och Rockefeller-stiftelsens Judith Rodin, när han hävdade att "det står klart att rent politiska lösningar inte fungerar i långa loppet" eftersom stater "prioriterar nationella intressen, eller deras syn på dem, före långsiktigt internationellt samarbete".

Fascisten Felix

Medan Ball drev på för detta koncept, arbetade hans Lehman Brothers hårt och tätt ihop med den synarkistiska investmentbanken Lazard Freres för att genomföra det. Dessa två företag arbetade tillsammans och var förgrundsgestalter för konglomeratens sammankomst, föregångarna till dagens övernationella giganter. Kartellisering, under det förskönande begreppet "fusioner och förvärv" (mergers and acquisitions, M&A), är Felix Rohatyns livsverk; den Rohatyn som efter lång tid som bankir hos Lazard Freres och en period hos Rothschild gick över till Lehman. Rohatyn var chef för New York-börsens kriskommitté i början av 1970-talet, då han hjälpte till att omstrukturera Wall Street för att bana väg för denna kartellisering. Han blev då den mest framträdande av alla bankmän som höll på med M&A. Hans smutsiga roll i smidandet av intriger för sin klient ITT:s räkning, innehållande dåd som sträckte sig från illegalt uppköp av aktier (s.k. stock parking) till installationen av den fascistiska Pinochet-regimen i Chile, renderade honom öknamnet "Felix the Fixer" (Felix fixaren), ett namn som, även om det var sant, var alltför snällt. Lazard Freres var, som amerikanska och franska underrättelserapporter har visat, en av kontrollörerna av synarkismen, fascismens franska variant, och Rohatyn var deras man i USA.

Genom alla dessa år har Rohatyn spelat en viktig roll i byggandet av de globalistiska karteller som allt mer dominerar världsekonomin. Nu är Rohatyn, en mäktig person bakom kulisserna i det demokratiska partiet, på väg att slutföra världsbolagsprojektet genom att använda den nuvarande finanskrisen till att besegra nationalstaten. Avsikten är att använda finanskrisen och den politiska förlamningen i Washington för att "bevisa" att den "föråldrade" nationalstaten är oduglig för att handskas med de mer komplexa problem som den moderna världen står inför och att det därför är nödvändigt att gå "bortanför politiken" till en mer effektiv, korporativ struktur. Det är detta som ligger bakom de privatiseringsplaner som går under namnet "public-private partnership" (offentlig-privat samverkan) och planerna att installera en teknokrat som New Yorks borgmästare Michael Bloomberg i Vita huset. "Politiken har misslyckats" säger de och erbjuder en modell som är precis det system mot vilket den amerikanska revolutionen utkämpades.

Skulle vi låta detta projekt förverkligas kommer världen hastigt sjunka ned i fattigdom och kaos i takt med att finansimperialisterna befäster sitt grepp över planeten. Deras avsikt är att återställa det rovdjurssystem som företräddes av det brittiska ostindiekompaniet och det venetianska levantkompaniet, men som idag kan använda Storebrors moderna teknologi. Detta betyder att de skulle kunna konsolidera sin kontroll över råvarorna genom att använda kontrollen över de rekonstruerade finansmarknaderna till att rigga priser på livsmedel (vilket skulle få vad Enron gjorde mot Kalifornien att framstå som en småsak) och dramatiskt sänka världsbefolkningen. En stor del av detta har redan fullbordats, men vi har fortfarande möjligheten att stoppa det, återställa den nationella suveräniteten och lägga tillbaka denna ondska i Pandoras ask. Glöm finanssystemet, som redan har dött. Nu handlar det om civilisationen.