Europa måste hoppa på tåget på den nya sidenvägen!


av Helga Zepp-LaRouche
18 mars 2017

Stämningen mellan förbundskansler Angela Merkel och den amerikanske presidenten Donald Trump vid hennes besök i Vita huset kunde inte ha varit sämre. Inget handslag framför kamerorna, nästan ingen ögonkontakt, mest besvärade miner från bådas sida. Det är inte bara kemin som inte stämmer mellan dem, utan det är också uppenbart att spänningarna inte går att lösa upp inom ramarna för den rådande transatlantiska geometrin. Det finns dock en utväg inom synhåll, men den ligger på en helt annan och högre nivå: ett win-win-samarbete med Kina och den nya sidenvägen, som både USA och Tyskland har inbjudits att delta i.

Med tanke på att Trumps valseger innebar ett nederlag för den nyliberala, neokonservativa politik som är förknippad med Hillary Clinton, som Trump kallat "Amerikas Angela Merkel", och att Merkel å sin sida ansågs vara "Obamas närmaste allierade", var det inte heller väntat att de två skulle mötas på samma våglängd. New York Times satte den passande rubriken: "Merkel möter Trump, försvarsspelaren mot spelförstöraren". När en reporter från Die Welt på den gemensamma presskonferensen försökte få Trump ur fattningen genom att ta upp Trumps anklagelser om att den brittiska underrättelsetjänsten GCHQ hade avlyssnat honom för Obama-administrationens räkning, vände sig Trump till Merkel och sa med humor: "När det gäller avlyssning från den förra administrationens sida, så verkar vi i alla fall ha någonting gemensamt." [En anspelning på amerikanska NSA:s beryktade avlyssning av Merkels mobil, som avslöjades hösten 2013.] Trump fick skrattarna på sin sida, och fru Merkel sågs klämma fram ett ansträngt leende.

Lika oöverbryggbara var förkastningssprickorna mellan G20-ländernas finansministrar i Baden-Baden, som inte kunde enas kring formuleringar om "protektionism" och "rättvis handel" i slutkommunikén.

Mycket mera lovande är dynamiken kring Kinas omfattande diplomatiska initiativ, inför den stora konferens som går av stapeln i Peking den 14-15 maj om den nya sidenvägen, Belt and Road Forum. Drygt 20 statschefer, mer än 100 regeringsdelegationer, mer än 150 ledande personer från stora organisationer och 1200 delegationer bestående av forskare, industriledare och ekonomer har redan anmält sitt deltagande. Ledamoten av det kinesiska statsrådet Yang Jiechi, som är ansvarig för att förbereda och samordna konferensen, träffade president Trump och så gott som samtliga medlemmar i Trumps team i Washington i slutet av februari. Kort därefter bjöd Trump in president Xi Jinping till ett två dagar långt toppmöte, som ska äga rum den 6 och 7 april på Trumps lantegendom Mar-a-Lago i Florida. Till skillnad från mötet med den japanske premiärministern Abe, som redan avlagt ett besök hos Trump i Florida, ska mötet med den kinesiske presidenten inte handla om golf, utan om ett omfattande amerikansk-kinesiskt samarbete i ekonomiska och strategiska frågor.

Vid en presskonferens den 10 mars i samband med den kinesiska folkkongressen betonade Yang Jiechi för China Daily att syftet med konferensen i Peking är att konsolidera ett "brett internationellt konsensus om Bältet och Vägen-initiativet". Idén kommer från Kina, sa han, men det kommer inte att bli någon kinesisk soloföreställning; en bättre analogi är en symfoni, menade han, uppförd av en orkester som är sammansatt av alla de medverkande länderna.

En av de viktigaste strategiska händelserna är utan tvivel att såväl presidenten för FN:s generalförsamling Peter Thomson som FN:s nye generalsekreterare Antonio Guterres har aviserat FN:s fulla samarbete med Kinas nya sidenvägsinitiativ. Guterres betonade: "Xi Jinpings vision är den enda framtiden för mänskligheten på den här planeten! FN kommer att samarbeta med Kina om att främja fred och ekonomisk utveckling i världen, med målet att förverkliga en gemenskap för en gemensam framtid för mänskligheten."

Detta är inte bara heltigenom sant, för Kinas idé om den nya sidenvägen har de senaste tre och ett halvt åren utvecklats till ett enastående strategiskt initiativ, som går vida utöver den antika sidenvägens ursprungliga omfattning och blivit till en utvecklingsstrategi för alla världens kontinenter. Ingen kan förneka att de hundratals projekten, som är i olika stadier av förverkligande, med stormsteg närmar sig den idé som vårt förlag EIR lade fram 2014 i en 370 sidor lång studie, "Den nya sidenvägen blir världslandbron". Med andra ord: Kina och mer än 70 länder har nu FN:s officiella stöd för att förverkliga den alliansfria rörelsens dröm om en ny, rättvis ekonomisk världsordning. Och det är dessutom obestridligt att de idéer och principer som Lyndon LaRouche har kämpat för i mer än 50 år därmed bryter igenom internationellt, något som den tunisiske diplomaten dr Ahmed Kedidi påpekade i en artikel nyligen i den katariska tidningen Al-Sharq (se http://www.al-sharq.com/news/details/473796).

Denna vision om en enad mänsklighet, som förut endast formulerats av filosofer som Konfucius, Sri Aurobindo, Nicolaus Cusanus eller Leibniz, möter givetvis avsevärda och existentiella hot, som står i vägen för dess förverkligande. Akuta exempel på det är den extremt farliga konflikten om Nordkoreas robotprov som reaktion på stationeringen i Sydkorea av robotförsvarssystemet THAAD och den amerikansk-sydkoreanska militärmanövern, liksom de långt ifrån lösta kriserna i Mellanöstern eller det pånytt tillspetsade läget i Ukraina. Och givetvis kommer pragmatiker och kulturpessimister att med en aristotelisk argumentering anföra dessa kriser som bevis för att målet om en gemensam framtid för mänskligheten är en ouppnåelig utopi.

Men det rakt motsatta sättet att tänka är nödvändigt. Om vi definierar mänsklighetens gemensamma intresse med utgångspunkt från framtiden, en vision om var vi vill att mänskligheten ska befinna sig om tio, hundra eller tusen år, då kan man föreställa sig en högre förnuftsnivå på vilken konflikterna på den lägre nivån kommer att upphävas. Kinas nya sidenvägsinitiativ, i vilket alla länder kan medverka i ett win-win-samarbete, bygger på precis den tanken.

Det kommer mycket snart att visa sig att Trump bara kan infria sitt löfte att förnya infrastrukturen i USA om länder som äger stor expertis på detta område, som Kina, Japan eller Tyskland, hjälper till med det. Det står också klart att ett fortsatt sönderfall av Europa bara kan hejdas om de europeiska länderna bestämmer sig för att tillsammans med Kina ekonomiskt bygga upp Balkan och Sydeuropa inom ramarna för den nya sidenvägens utbyggnad. Konflikten på Koreahalvön kan bara lösas om Nord- och Sydkorea återgår till den gemensamma utvecklingsstrategi som den just avsatta presidenten Park avbröt under tryck från Obama-administrationen, och det är bara möjligt om man ser de båda koreanska staterna inbäddade i den nya sidenvägens dynamik.

Och Europa skulle kanske kunna tala om en västlig värdegemenskap igen, om man gav upp de vedervärdiga försöken att med motbjudande avtal organisera uppsamlingsläger för flyktingar, som blivit till fängelser, och istället engagerar sig för en verklig utvecklingsstrategi för Sydvästasien och Afrika. En förutsättning för det är dock att företrädarna för det arroganta, nyliberala, transatlantiska etablissemanget kliver ner från sina höga hästar – alternativt byts ut mot andra politiska krafter.

För många människor idag framstår det kanske som orealistiskt, men vi har kommit till en tidpunkt i universalhistorien då vi måste göra bruk av de bästa idéerna som mänsklighetens största tänkare har frambringat. Ett av de viktigaste begreppen i det sammanhanget är den tankemetod som Nicolaus Cusanus utvecklade med coincidentia oppositorum, motsatsernas sammanfall. Nicolaus var fullt på det klara med – och han skrev det också – att detta var en tanke som ingen annan människa före honom hade tänkt. Men med denna tankemetod lade han inte bara grunden till Westfaliska freden utan också till skapandet av nya upptäckter inom vetenskapen och den klassiska konsten.

Om vi vill lösa mänsklighetens problem idag måste vi utgå från just denna cusanska ansats, som ligger mycket nära det konfucianska tänkandet, som Xi Jinpings vision bygger på. För en fördjupning av denna ansats anbefalles varmt en läsning av Nicolaus Cusanus Docta Ignorantia (Den lärda okunnigheten) med den dithörande försvarsskriften.

hzl@bueso.de

(1) Se vidare om Cusanus: http://www.larouche.se/artikel/nicolaus-cusanus-den-stridbare-fredsmaklaren