Eurokrisen: Göran Persson har fel

Vi i LaRoucherörelsen kommenterar bara undantagsvis vad den nuvarande regimen, Bonnier- och Schibstedkoncernerna, kläcker ur sig, av den enkla anledningen att det mesta är så långt från verkligheten att det inte går att ge sig in i debatten och fortfarande beröra de ödesfrågor som vi befattar oss med. Under många, många år var vi till exempel de enda som talade om finanskrisen, vilket gjorde det svårt att tala om det som tidningarna skrev om vid den tiden: Fotboll, skvaller och annat. De visste inte om att det var finanskris förrän det blivit löjligt uppenbart i augusti 2007.

Ibland kommenterar och svarar vi, när de skriver något som har med verkligheten att göra, oftast då ämnet är det rätta fast deras åsikter är fel. Senast så var det EAP:s ordförande Hussein Askary som skrev om krigshetsen som DN och SvD bedriver. Det måste han göra; någon kan ju ta deras galenskaper på allvar och någon med auktoritet måste således säga ifrån.

I det här fallet gäller det den så kallade Eurokrisen, som i verkligheten bara är ett propagandanamn för en aspekt av den internationella sammanbrottskris som LaRouche och hans rörelse varnat för sedan Göran Persson fortfarande försökte lära sig läsa. Nu kan han förvisso läsa, fast tänka verkar han fortfarande inte ha lärt sig. I en artikel i DN med titeln "Eurokrisen: Persson har rätt" återupprättar DN den oheliga allians från 2003 som nästan lurade in Sveriges folk i den tredje fasen av EMU - Eurosamarbetet. De hänvisar till en intervju Persson gjort med SR P1, och försöker få det att verka som om huvudfrågan är någon sorts intern strid inom socialdemokratin.

För ordningens skull bör det kanske påpekas att de EU-kritiker bland Socialdemokraterna som kampanjade mot EMU, trots en osedvanligt hård partipiska, i kombination med EAP:s kampanj, var avgörande för utgången av folkomröstningen. Den kombinationen stod för den vinnande marginalen då.

Ett nej hade dock varit omöjligt om inte svenska folket varit väldigt skeptiska. Det avgörande var att organisera och katalysera det motstånd som redan fanns. Annars hade förmodligen känslan av att "de" redan hade bestämt, lett till att svenskarna rättat in sig i leden precis som de gjorde 1994, trots att det vid det tidigare tillfället fanns en långt mer välorganiserad Nej-sida.

Juholt var för både EU och EMU - han hade fel. Man får hoppas att han lärt sig något av det som kallas "Eurokrisen". Huvudfrågan är dock inte Juholt, utan hur en finansiell sammanbrottskris kan lösas. Vi förslår som enda svenska parti Glass-Steagall och införandet av ett kreditsystem. Vi gick till val på dessa frågor 2010, till skillnad från alla andra som då fortfarande trodde, eller låtsades tro, att det var en "Greklandskris". Oj, vad fel de hade! En del ledande vänsterpartister och miljöpartister har anslutit sig till det första steget i en lösning som har minst två steg. En bra början, kan man tycka.

Varning för falska profeter

Min först rubrik på denna text var "Göran Persson borde hålla käften" eller "Göran Persson har inte vett att skämmas". Fast då jag såg att DN, utan att tveka, backade upp sin bundsförvant från 2003 ändrade jag mig. Jag vänder mig inte mot rubriken "Persson har rätt" - jag vänder mig mot att de syftar på Göran Persson. Vi har haft, och har, rätt. Göran Persson är en avdankad klassförrädare, som som finansminister slaktade den svenska välfärden på 90-talet på ett sätt som bara socialdemokrater kan. Högern har svårt att skära ner utan att få folk mot sig; de hade åtminstone det tills de också blev ett "arbetarparti".

Om inte förr så borde folk börjat ana oråd när Göran Persson började på ett välbetalt konsultjobb. En arbetarledare som satsar på att dra in en massa kosing torde inte ha mycket trovärdighet kvar i de berömda egna leden.

Ropen skalla: "Internationell solidaritet!" ... "Om jag får min del av kakan så säljer jag gärna den så kallade arbetarklassen." ... "Internationell solidaritet!" Inte så gångbart, får man hoppas.

Hans argument för EMU var, som vi rapporterade i samband med vår kampanj mot Lissabonfördraget, främst en produkt av att han tyckte det var coolt för honom personligen att få leka "med de stora", som exempelvis krigsförbrytaren och arbetarledaren Tony Blair.

I SVT-dokumentären "Ordförande Persson" hade han ju blottställt sig som en person helt inriktad på sitt eget känslotillstånd. Den enda andra person som han uttryckte omsorg för var Carl Bildt, som var "så jävla dålig, den killen". Bildt var förvisso för EMU, men "så jävla dålig" - det är elakt sagt.

Värre är vad Göran Persson och de andra inte säger. Ingen i EMU-debatten tog upp finanskrisen och finansoligarkins nu uppenbara försök att ersätta demokratiskt valda pappskallar med långt mycket farligare bankir-professors-mafiosos, som kan spara utan att behöva oroa sig för vad befolkningen tycker om det. EAP sa något om det, om ni minns.

Brüningkopian Mario Monti, från Goldman Sachs, är ett bra exempel på någon som skulle haft svårt att vinna ett val med sin nuvarande politik som vallöfte. "Jag vill se människooffer" kan inte ens Schlingmann få att låta gångbart. Så man frågade inte italienarna, helt enkelt.

Åsbrink - ytterligare ett exempel på dagens politiker

Göran Perssons efterträdare som finansminister, Erik Åsbrink, hänger samman med den prominenta Juholtkritikern Ylva Johansson på en mängd obehagliga sätt. Det kan man föreställa sig, även om man inte bör göra det om man har en känslig mage.

Erik Åsbrink gick nu senast till Goldman Sachs. Om han fick det jobbet för att han visat potential som riskkapitalist, eller som tack för ett gott arbete utfört för finansoligarkins räkning, är en fråga värt namnet. Hans meritlista är hur som helst ganska imponerande från ett finansoligarkiskt perspektiv. Två exempel:

1. Åsbrink var den som Göran Persson använde för att som finansminister se till att hans finanspolitik fördes även när han var statsminister och hade nya viktigare saker att göra, som att kyssa Tony Blairs smutsiga ...

2. Åsbrink var del av, och senare chef för, Riksbanksfullmäktige vid den tiden då Gunnar Sträng tvingades bort i förtid och vägen banades för den så kallade "novemberrevolutionen", då Sveriges kreditmarknad avreglerades under kuppartade former. Den dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt hävdar att det var med Olof Palmes goda minne. Ingvar Carlsson tror inte det. Klart är att de som begick detta brott inte har ställts till svars.

Brottet

Argumenten för den nuvarande ekonomiska politiken är så vrickade att många kanske har svårt att ta till sig vad som skett, mer och mer, steg för steg sedan 1970-talet. Som bakgrund måste det sägas att Nixon i augusti 1971 valde att koppla loss dollarns värde från guldet. Detta innebar att Franklin Roosevelts Bretton Woods-system (1944-1971) var borta. Två saker måste klargöras om det:

1. Detta ändrade förutsättningarna för världens länder. Privata aktörers ("marknadens") lustar styrde nu över länder som fram tills dess i någon mån kunnat kontrollera den så kallade "marknaden". Marknaden är i verkligheten de ledande finansinstitutionerna, som utan undantag ser Londons City som sitt högkvarter. De kanske tillåter sig att vara uppstudsiga mot "Moder England", men de utmanar aldrig på allvar det systemet, eftersom deras egen förmåga att ta makt, pengar och kontroll från befolkningarna i de respektive länder som de agerar i, hänger på detta arrangemang. IMF har spelat och spelar en avgörande roll som en sorts klubba mot de länder som inte följer det nya systemets regler.

2. Inget hindrade Sverige från att göra motstånd mot detta "regimskifte" i världssystemet på det sätt som många andra länder gjort. De som bestämde ville helt enkelt inte.

Resonemanget

Nu till galenskapen i de svenska politikernas resonemang under avregleringens tidevarv. Och detta har varit politiken under alla regeringar under den här tidsperioden - borgerliga och socialdemokratiska, majoritet- såväl som minoritetsregeringar - som av allt att döma valts utan valfusk i någon större omfattning. Folket har kanske missletts, men har samtidigt låtit detta ske. Resonemangen lyder:

1. Vi måste avregelera. Vi har inget val. Beslutet är fattat i och med internationella beslut, utanför vår kontroll.

2. I och med avregleringarna har vi ingen möjlighet att bibehålla full sysselsättning.

3. I och med bristande sysselsättning kan vi inte bibehålla välfärdssystemen. De måste monteras ner.

4. Vi är trots detta en demokrati som regeras under lagarna.

Vad säger lagen?

Regeringsformen (RF) är den grundlag som reglerar hur Sverige styrs. RF har förvisso skrivits för att passa den regering som Sverige hade under den period då den arbetades fram. Den infördes 1974. Det är vidare ett dokument som helt saknar naturrättsligt djup, som har vissa svagheter och som innehåller en del systemfel i form av felslut och olösbara motsättningar. Trots allt detta är det sant att: Om Regeringsformen följts hade det inte varit möjligt att föra den politik som förts sedan 1970-talet.

Dels har man brutit mot Regeringsformen; dels har man varit tvungen att ändra den för att kunna genomföra nämnda politik. En självständig Riksbank (reglerat i "9 kap. Finansmakten") är det bästa exemplet på en ändring som var nödvändig för att kunna få alla budgetförslag som läggs i Sveriges Riksdag att följa de regler som omöjliggör ett kreditsystem. Riksdag och regering har inte längre makten över kreditutgivningen, styrräntan eller bankernas kassakvot. Därmed saknar de folkvalda möjligheten att styra landet och att värna den allmänna välfärden.

Detta bryter mot bokstaven såväl som andan i följande paragrafer i grundlagen (ur RF första kapitlet):

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket. ...

Den offentliga makten utövas under lagarna.

2 § ... Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

4 § Riksdagen är folkets främsta företrädare.

6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.

Inget av det är sant om riksdag och regering ger efter för finansoligarkin, och det gör de, oftast mangrant.

Kommer Sveriges folk att gå med på den föreslagna bankdiktaturens nästa fas - Europakten?

Folket i Sverige måste nu se sanningen i vitögat och inse att vi har gått fel väg. Våra ledare har varit galna, men: vem valde dem? I val efter val valdes dessa människor. Nu måste vi kräva en folkomröstning om eurovansinnets självmordspakt om inte Riksdagen bestämt säger nej. Vidare måste politikerna förmås att säga nej till att ge ut nödlån via IMF med dito sparkrav för mottagarländerna. För övrigt behöver vi fortfarande Glass-Steagall och ett Hamiltonskt kreditsystem.