Ett kliniskt fall: SVD ljuger så att de tror sig själva

Alla som vid flera tillfällen närvarat vid något som sedan omskrivits i pressen känner säkert igen sig i en känsla av "rapporterar de verkligen om samma sak som jag upplevde?"

Anledningen till, att det ofta blir fel när de försöker skriva om saker är, att de tillägnat sig en metod. Deras metod utgår ifrån, att det inte finns någon vetbar sanning. Det står skribenten således fritt att välja en linje, för vilken man sedan väljer ut vissa fakta som man lyfter fram för att styrka. Ibland tänjer man på fakta och lägger till lite. Att utelämna saker som kan vara viktiga för att läsaren ska få rätt helhetsintryck är, enligt dem, helt i sin ordning - eftersom helheter inte finns, och ingen heller kan hävda att dessa finns.

Således kan de känna sig tvingade att rätta rena faktafel, fast om helhetsintrycket är vilseledande, så menar de, att det ligger i läsarens subjektiva bedömning och att detta inte är något de kan eller måste ta ansvar för. Det är därför de så obekymrat kan vilseleda. Det finns inget alternativ. Sanningen finns inte, så den kan man inte skriva. De ger sig själv en väldig makt, och trivs bra med det. De blir till och med upprörda om någon icke ackrediterad journalist försöker rätta dem. Det finns fakta, men ingen sanning. Allt avgörs alltså av den som avgör vilka av alla fakta från en given händelse som ska rapporteras.

Detta kan leda till, att en allmän opinion blir vänligt inställd till ett krig. Människor dör i onödan då journalisterna hjälpt politikerna att övertyga folket om vikten av kriget, fast det kan och vill en journalist inte ta ansvar för, de rapporterar bara vad (de väljer) att se. Intervjun som larouche.se gjorde med DN:s krigshetsare Erik Ohlsson visar tydligt hur han ser på sin roll. Ett annat mycket tydligt kliniskt exempel är den artikel som SvD publicerade i sin papperstidning den 23 mars med rubriken "dålig stämning?" Efter en del e-postkontakt satte de in en rättelse av ett så kallat faktafel.

I artikeln, som finns kvar på SvD.se - utan rättelse - stod det felaktigt att

Den svenska operasångerskan Laila Andersson-Palme - själv ingift i Olof Palmes släkt - nämns av dagens EAP som en av undertecknarna bakom partiets upprop om sänkt tonskala.

Det stämmer inte. När artikelförfattaren tjatade om en svensk koppling till den artikel som han tänkte skriva skrev en av våra medlemmar att "Andersson-Palme stött iden om en sänkning av tonhöjden" i en intervju i vår tidning EIR.

Artikelförfattaren fortsätter obehindrat:

"Men när jag ringer upp henne förnekar hon det.

-Jag förespråkade en sänkning av tonhöjden. Det blir jobbigt att komma upp i till exempel höga F som i "Nattens drottning" om instrumenten dessutom är för högt stämda. De gjorde en intervju med mig i sin tidning om det. Men jag står inte bakom deras upprop."

Hon säger alltså precis det som vi hävdat: Att hon stött iden om en tonhöjdssänkning. Denna simpla lögn är avgörande i artikeln för helhetsintrycket som man vill förmedla. Hela artikeln är en kopia av en artikel i den amerikanska tidskriften "The Beliver" - någon som artikelförfattaren också medgivit. Han tyckta att frågeställningen var intressant - varför arbetar tunga namn som Pavarotti och Brainin med en "konspiratorisk obskyr liten politisk rörelse"?

I artikeln skriver man till och med "frågan är om de [ledande musikerna] visste vilka de gett sig i slag med?" Den frågan insinuerar kraftigt, att de inte visste det. Lögnen, att vi hävdat att en person skrivit under fast som "förnekar det", ger sedan de läsare som inte känner till kampanjen sedan tidigare svaret på den frågan: De har ju lurats!

SvD tog efter mycket om och men in en rättelse om denna rena lögn. De skrev i sin rättelsespalt:

KULTUR
Dålig stämning?
23/3 Sid 6
LaRoucherörelsen har inte uttryckligen hävdat att operasångerskan Laila Andersson-Palme skrivit under rörelsens upprop om sänkt tonskala, som det stod i artikeln, utan bara att hon har stött idén om en sänkning.

Alltså exakt vad vi sa från början. De vägrade dock att ens publicera det korta tillägget:

"Frågan är om de [världsledande musikutövarna] visste vad det gav sig in på [när de skrev under uppropet]?" som ställdes i artikeln är därmed felställd, eftersom det inte finns någon som helst grund att betvivla det nu när detta fel uppdagats.

Sanningen är, att de som faktiskt skrivit under exakt vet vad de ger sig in på. De vet vilka vi är, det är det som de stöder. Sedan kanske de bara kan skriva under på det som är deras specialitet. Placido Domingo känner sig nog inte helt bekväm med att prata om Blairdoktrinen, eller Glass-Steagall.

Sanningen är, att vi inte är en obskyr rörelse och att vi inte sysslar med konspirationsteorier. Teorier har vi ingen respekt för. Vi rapporterar sanningen. Det framgår av våra skrifter, såvida man inte läser det med den journalistiska metoden i bakhuvudet. Då kan man inte förstå vad vi skriver, eller något annat heller för den delen. Varför utelämnar man i artikeln helt vår huvudsakliga kampanj för en ny, mer rättvis, ekonomisk världsordning? Varför nämner man inte de 57 amerikanska kongressledamöternas och två svenska riksdagspartiers stöd för vårt förslag om att återinföra Glass-Steagall?

Anledningen ligger i den metod som jag tidigare nämnde. Det skulle inte passa in i den vinkling som man valt. Och det är journalistens, och tidningens, privilegium att välja vinklingen, vilken linje man har. Alldeles oavsett vad som är rätt eller fel, sant eller falskt. Sånt är bara filosofiska frågor som "konspirationsteoretiker" sysslar med. Resultatet blir att läsaren förs bakom ljuset om helheten. Sanningen/vekligheten finns ju inte. Åtminstone inte som helheter.

Artikelns grundläggande syfte är fel. Frågan är felställd. Paradoxen med tunga musiker som stödjer Schillerinstitutet, blir bara en paradox om man tror på lögnen om, att Schillerinstitutet är "konspiratoriskt" och konstigt, samt helt saknar inflytande. Hade de valt att inte fara med osanning hade de löst paradoxen genom att i stället säga sanningen: "Det visar sig att Schillerinstitutet är bra på de det gör och de som kan sitt område stödjer dem på det området." Fast så kan man ju inte skriva, tydligen.

Schillerinstitutet ordförande i Sveriges Hussein Askary skrev följande till SvD:s kulturredaktion, efter att de skrivit till honom, att man kan skriva ett genmäle om 1000 tecken, om man känner sig missnöjd:

Här nedan finns "förslag" på genmälet ang. reportaget "Stäm om" på Kultursidan i lördags.

1000 tecken är för lite, men om ni inte accepterar denna versionen, så kan jag skriva om den kortare. Men det skulle inte gynna SVD:s läsare för att få klarhet om frågan. Ni behöver inte redigera och förkorta denna version eller förslaget. Ni kan bara säga till så gör jag om det.

Reportaget "Stäm om" som publicerades i SVD:s Kultur sida lördag den 23 mars 2013 är som helhet betraktat felaktigt och inkluderar både felaktigheter vad gäller Schillerinstitutets kampanj för återinförandet av "Verdis stämning" och rena faktafel gällande LaRoucherörelsen och EAP. Som helhet försöker författaren att ge intrycket att vi på ett lömskt sätt har lurat världens största operasångare till att skriva under vår kampanj. En enkel klick på filmen "En Klassisk Revolution" som finns längst upp på vår hemsida, larouche.se, visar hur iden kläcktes av Lyndon LaRouche och hur vi i dialoger och vetenskapliga seminarier med dessa stora konstnärer formade hela kampanjen.

Schillerinstitutet och LaRoucherörelsen har alltid arbetat för en rättvis ekonomisk världsordning, där alla nationer och individer har rätt till att utvecklas till sitt yttersta potential. Vi har en internationell kampanj för att lösa den nuvarande finanskrisen genom en bankdelning a la Glass-Steagall och att investera i infrastruktur och andra produktiva sektorer. Klassisk kultur är en viktig del av denna idé. Som Helga Zepp-LaRouche, grundaren av Schiller Institutet, utryckt det i den nämnda filmen "Friedrich Schiller sa ´Vad gör man när staten är korrupt och massorna är apatiska? Varifrån ska förändringen komma?´ och Schiller fann ett fantastisk svar, att den bara kan ske genom den klassiska konsten så att människan kan fri inombords när hon upplever och deltar i de stora konstnärernas geniala kreativitet."

Resonemanget kring de så kallade konspirationsteorier som LaRoucherörelsen "försöker föra i bevis" enligt reportaget, bygger på gamla förtalsartiklar som författaren har kopierat och klistrat från Internet och jag har inte getts utrymme att närmare gå in på alla de felaktigheterna.

Hussein Askary
Ordförande,
LaRoucherörelsen i Sverige - EAP
Schillerinstitutet
www.larouche.se

Faktafel, exempel: 1. Vi har aldrig påstått att Laila Anderson-Palme var "en av undertecknarna bakom partiets upprop". 2. Vi har aldrig skrivit att Brittiska drottningen Elizabeth II leder hela jordens droghandel, utan att banker, finansbolag och andra politiska och militära aktörer som arbetar under den brittiska flaggen har drivit opiumkrig och sysslat med penningtvätt som fallet med banken HSBC och Coutts banken där drottningen är kund har bevisat. 3. Vi har aldrig skrivit att Palme, Rockefeller, Hitler och Voltaire var medlemmar i en "superelit" som "samverkar för att kontrollera världen" utan att det finns ett tankesätt som förenar och styr människosynen hos vissa makthavare.

På detta svarade man genom att hänvisa till en vikarie som ansvarar för artikelns publicering som i sin tur svarade att "Det är tråkigt att du är missnöjd med reportaget, men jag hittar få, om några, konkreta felaktigheter i det du tar upp."

Nyckelordet är "konkreta felaktigheter". Om allt är fel, om helheten är fel, då är det inte konkret och kräver ingen rättelse. Att medvetet ge fel helhetsintryck är enligt journalister inte lögn, utan deras privilegium. Deras "linje" om oss trumfar våra faktiska ställningstaganden. Inga konkreta fel.

Att kalla något "konspiratoriskt" är ju naturligtvis att försöka framställa detta som osant. Om det skriver vikarien:

Till exempel skriver du att konspirationsteorierna skulle vara förtal, men flera av dem, som Oklahomabombningarna och drottningen av England hittar man ju i Larouche-publikationer [sic] som:

http://www.larouchepub.com/eiw/public/1997/eirv24n35-19970829/eirv24n35-19970829_022-george_soros_the_queens_drug_pus.pdf

och

https://www.larouchepub.com/eiw/public/1995/eirv22n19-19950505/eirv22n19-19950505_055-british_pawprints_on_oklahoma_bo-lar.pdf

Det står inte heller att ni har lurat någon, det är en öppen fråga: "Frågan är om de hade koll på vilka de gett sig i slag med."

Det jag kan tänka mig att göra är att ta in en rättelse kring detta med Laila Anderson-Palme, att ni inte uttryckligen sagt att hon har undertecknat något upprop. Där borde vi ha varit tydligare.

Om journalisten/redaktören i fråga bemödat sig med att läsa mer än rubriken i dessa artiklar som han letat upp i våra arkiv på internet hade han insett, att dessa artiklar faktiskt stöder det som Askary säger.

I ett försök att få dem att se det absurda i det hela och inse att de har ett pressetiskt ansvar, utöver att rätta till "konkreta fel", samt att det finns rena faktafel utöver det som de senare rättade skrev jag följande:

Efter sig själv dömer man andra?
Rättelse till "Stäm om"

I SvD den 23 mars publicerades en artikel "Är musiken felstämd?" som innehöll många fel, förutom att den som helhet gav ett felaktigt intryck av Schillerinstitutets verksamhet. Här är tre tydliga exempel som kräver en rättelse enligt de gängse reglerna:

Fel 1. Att EAP efter Palmemordet "övergav sina partilokaler" och höll en "lägre profil" stämmer inte. Kontraktet för EAP:s kontor sades upp efter påtryckningar [och illa dolda hot, bland annat från SvD] och EAP flyttade, och fortsatte att hålla en så hög profil som möjligt. EAP ställer upp i alla riksdagsval 1976-2010, exempelvis.

Fel 2. Att LaRoucherörelsen menat att Palme stod bakom filmen "The Wall." SVD skriver:

I en EAP-rapport från 1982 kallas Pink Floyds film The Wall för "den öppet nazistisk propagandafilmen" ... Bakom hjärntvätten fanns - enligt EAP:s rapport - Olof Palme.

Det stämmer inte. Rapporten i "Stoppa Knarket" från 1982 tar upp Palmes politik, och medverkan i filmen "Jag är nyfiken Gul" och i en annan artikel tar den upp ett annat exempel på dålig kultur - "The Wall." Sambandet har SvD fabulerat. Frågan är om SvD gjort det för att vilseleda sina läsare?

Fel 3. Det allvarligaste felet är att det hävdas att LaRoucherörelsen, där förutom Schillerinstitutet även Europeiska Arbetarpartiet (EAP) ingår, falskeligen uppgett att en person undertecknat Schillerinstitutets "Uppror för att återgå till Verdistämningen" det vill säga till en stämning där C=256, och således A hamnar på 432 hertz. SvD far med osanningen att

[d]en svenska operasångerskan Laila Andersson-Palme - själv ingift i Olof Palmes släkt - nämns av dagens EAP som en av undertecknarna bakom partiets upprop om sänkt tonskala. Men ...

Detta faktafel - vi har aldrig sagt att hon skrev under, utan bara att hon stött det i en intervju, vilket är exakt vad hon säger - är extra allvarligt eftersom det är det enda "beviset" för den tes som man i artikeln driver. Tesen, som tagits från en artikel i den amerikanska tidsskriften "The Beliver", är att vi på något sätt manipulerat kända musiker att skriva under. Detta är inte snyggt med tanke på att till exempel LaRouches vän Norbert Brainin, första violinist i Amadeuskvartetten, är saligt avliden och inte kan försvara sig mot den implicita anklagelse som ligger i den listigt formulerade insinuationen "Frågan är om de [kända musikerna] vet vad de gav sig in på?"

Genom att formulera det som en fråga kan vi inte få en rättelse för just det, men nu faller det inom ramen för det faktafel som publicerats (nummer 3). Svaret på frågan är för övrigt ja, och SvD bör sluta insinuera något annat, och fara med osanningar.

På det fick vi svaret att:

Hej Andreas, det där kommer vi inte att ta in. De "fel" du påpekar är inga konkreta fel. Däremot publicerar vi gärna följande rättelse:

KULTUR
Dålig stämning?
23/3
Sid 6
LaRoucherörelsen har inte uttryckligen hävdat att operasångerskan Laila Andersson-Palme skrivit under rörelsens upprop om sänkt tonskala, som det stod i artikeln, utan bara att hon har stött idén om en sänkning.

/NN

Detta publicerades senare i tidningen. I skrivande stund ligger, trots begäran om en rättelse även där, texten som de alltså i papperstidningen erkänt innehåller minst ett "konkret fel" kvar på deras hemsida - utan ändring eller rättelse.

Läs den här.

Förhoppningsvis kan publicerandet av utdrag ur denna kommunikation mellan oss och SvD tydliggöra för en del av våra läsare hur det kan bli så fel i så många fall när de andra medierna försöker beskriva verkligheten.

Ofta är det inte ens deras ambition att beskriva verkligheten. De tror inte att det finns en verklighet som man måste förhåll sig till. Man har inget ansvar för det man skriver. Detta känns igen från intervjun med DN-korrespondenten Erik Ohlsson som vi publicerat tidigare.

DN: Mitt ansvar är att beskriva för våra läsare, vad jag ser.

LaRouche.se: Men...

DN: Och det som händer.

LaRouche.se: Men det som du förstår ligger bakom det du ser, har du ett ansvar att också beskriva det? Det som du vet är orsakerna till det du ser?

DN: Nu hänger uppriktigt sagt faktiskt inte med riktigt.

Det är ett problem, att de stora svenska mediehusen är dominerade av detta förhållningssätt. Kalla mig konspiratorisk, men jag tror att det inte är en slump att journalistkåren består av människor som har i det närmaste kliniska problem med att se saker i sitt sammanhang. Deras ägare vill ha det så.

-------------------------------------------

Slutnot: Apropå lögnen som stod i den The Beliver artikel som i stora delar kopierats av SvD, nämligen att vi slutat driva frågan med tonhöjden, ska det noteras att Schillerinstitutet med vänner framförde Mozarts Requiem på konferensen den 13-14 april i år i rätt tonhöjd. Den kan inom kort ses här.