LaRouche: Slutspelet har börjat: Dags att kliva ur!

Från och med min prognos sommaren 1956 om att en djup recession snabbt skulle slå till, någonstans i intervallet februari-mars 1957, har jag aldrig gått ut med en prognos gällande den amerikanska ekonomin som inte inträffat så som jag förutsagt. Anledningen till att jag utmärker mig på detta sätt, är att alla mina förmodade rivaler på denna punkt har förlitat sig på statistiska monetaristiska trendlinjer, en metod som till själva sin natur är inkompetent.

Så utföll min serie prognoser för USA under loppet av 1960-talet, vilka ledde fram till det som jag hade förutsagt som Bretton Woods-systemets troliga sammanbrott under ett intervall från 1960-talets slut fram till allra första början av 1970-talet. Detsamma gällde också mina olika prognoser under loppet av 1980-talet, och för 1992, 1996-98, 2001, 2004 och för slutet av juli månad 2007.

Jag förutspår således inte som de tokiga statistikerna gör; jag överlåter sådana dumheter åt folk som spelar på hästar eller Wall Street; jag prognostiserar krisintervall som fordrar beslut om åtgärder, vilket jag gör här och nu.

Jag förklarar vad det rör sig om.

Redan 1984, vid en tidpunkt då den blivande Federal Reserve-chefen Alan Greenspan ännu smidde sina ränker om hur han skulle riva ned det skydd som den amerikanska ekonomin hade genom Glass-Steagall-lagen, i detta stackars kräks dåvarande egenskap som tjänsteman för Londons J.P. Morgan-bank, var processen redan i gång att driva världen i konkurs genom ett avskaffande av Glass-Steagall.

När Glass-Steagall sedan upphävdes 1999, av sådana krälande plågoris som Federal Reserve-chefen Greenspans mullvadsliknande kumpan Larry Summers, så gav man fritt lopp åt den värsta, världsomspännande hyperinflationen i hela världshistorien, under de två senaste decennierna.

Nu befinner vi oss i ett läge där ekonomin i den transatlantiska delen av världsekonomin är på väg in en ännu värre kris än den mer blygsamma form av kris som är känd som den inflationistiska weimartyska markens sammanbrott hösten 1923.

Formen på denna kris är hyperinflationistisk i samma bemärkelse som Weimar-markens utveckling nådde under våren fram till hösten 1923; men den nu aktuella krisen är redan, direkt, den absolut värsta kris som drabbat världen efter freden i Westfalen 1648. Den ledande brittiska rollen i iscensättandet av den nu rådande sammanbrottsfasen har faktiskt haft som uttalad avsikt, hos vissa personer i bl.a. Tyskland som låtit sig duperas av Storbritannien, att "riva ner det westfaliska systemet".

Det mest kritiska inslaget i det som hänt på de transatlantiska marknaderna efter 2001 är att den reala ekonomin har kollapsat samtidigt som expansionen av rent fiktiva, nominella finansiella tillgångar, exempelvis de som förknippas med marknaden för finansiella derivat, har rakat i höjden bortom alla tänkbara uppskattningar, till de tusentals biljoner i nominella USA-dollar i vad som är de faktiskt värdelösa finansiella tillgångar som förgiftar balansräkningarna på Wall Street och i det brittiska Samväldet. Ökningstakten för det rent fiktiva finansiella kapitalet jämfört med det produktiva kapitalet enligt Glass-Steagall-lagens måttstock för affärsbanksverksamhet, har nu klart formen av en hyperbel.

Hela världen, särskilt det transatlantiska området, står därmed just nu på randen till ett globalt sammanbrott som kommer att göra alla former av nominella pengar i alla länder värdelösa på alla världens internationella marknader. Kort sagt, en allmän, global sammanbrottskris, som slår mest direkt mot den transatlantiska världen, men som, kort därefter, kommer att omsluta hela planeten.

För den här situationen finns det bara en bot; alla andra påstådda alternativ är att betrakta som kliniskt vansinniga. Denna bot är en omedelbar tillämpning av den strikta Glass-Steagall-regeln från 1933 bland en grupp tongivande länder i världen, sammanfogade med ett USA utan den brittiske marionetten Obama, för att bilda ett solitt nätverk av nationella affärsbankssystem som styrs av en sådan strikt regel.

För detta ändamål har jag rekommenderat en kärnallians bestående av en amerikansk regering utan Obama, organiserad runt ett fyrmaktsinitiativ bestående av USA, Ryssland, Kina och Indien, ett fyrmaktsinitiativ ägnat att dra in många andra av världens länder i en form av globalt system med fasta växelkurser mellan valutorna.

Vi går nu in i ett skede i världsläget där vi snart kommer att nå den punkt då ett globalt, oerhört folkmordsmässigt sammanbrott av hela världen kommer att inträffa, som kommer att vara i generationer, om vi inte ingriper för att införa det snabba botemedlet, i god tid före september 2010: en global Glass-Steagall-reform i flertalet av världens stormakter, med undantag av sådana troligtvis för närvarande obotliga fall som det brittiska Samväldessystemet. (Men jag skulle gärna välkomna ett Storbritannien som gör det klokare valet att godta mitt upplägg.)

Två generationer med effekterna av en sådan sammanbrottskris kan rimligtvis bedömas vara tillräckligt för att reducera världsbefolkningen från de nuvarande cirka 6,8 miljarder själarna, särskilt den fattigaste delen av befolkningen, till målet som satts av Storbritanniens prins Philip och hans Världsnaturfond: mindre än två miljarder, varav de flesta dessutom sorgligt okultiverade.

Frågan om tidpunkt

Det är inte alls svårt att göra en rimlig bedömning av när tidpunkten är nådd då det inte finns någon återvändo.

Gör en bedömning av hur mycket de värdelösa finansiella fordringarna, finansiella derivat och dylikt (den finansiella mängden "A"), ökar, jämfört med kollapsen som nu sker av penningflödena som uppfyller Glass-Steagall-kraven (den finansiella mängden "B"). Förhållandet beskriver en hyperbel. (De som inte ser att förhållandet beskriver en hyperbel ombeds vänligen hålla truten.) Som kostnaderna för USA:s olika "räddningspaket" sedan augusti 2007 har visat, när de jämförs med liknande mönster i Västeuropa, har vi en uppsättning trender som tydligt visar varför bankgruppen Inter-Alpha, som står för cirka 70 procent av all officiell bankverksamhet i världen, redan är hopplöst bankrutt, om man ser till de två kategorierna av nominella finansiella värden, reala respektive rent finansiella. Mönstret som vi sett under den tid som euro-fantasin varit rådande i Väst- och Centraleuropa tyder på att vi redan nu är fångade i kanten på en chockfrontliknande barriär, en punkt där det inte finns något hopp om fortsatt existens för en civiliserad mänsklighet på den här planeten, om inte Glass-Steagall-regeln införs med omedelbar verkan.