En krigsplan för att förhindra ett tredje världskrig

Ur ett tal som Lyndon LaRouche höll vid ett möte med diplomater och andra särskilt inbjudna gäster i Washington D.C. den 2 augusti 2012. Artikeln finns i Ny Solidaritet nr 2/2012 och kan läsas som pdf på sid 2-3:

Vi upplever nu, som de flesta av er redan vet, en av de största kriserna i mänsklighetens historia. Det har nu gått så långt att krisen kretsar kring frågan: Kommer kärnvapen att sättas in?

Det här problemet har funnits i våra tankar, och varit ett hot, sedan låt oss säga mitten av 1960-talet, då det fanns en möjlighet till en rysk superbomb - vid ett tillfälle vid den tiden - men kärnvapenarsenalerna har fått en stadigt ökande betydelse. Och redan då, vid mitten av 1960-talet, utgick de flesta som var verksamma inom den här branschen från att kärnvapenkrig är förintelsekrig. Det betyder inte att hela mänskligheten skulle dö ut i ett slag, men det skulle sätta i gång en process som man måste räkna med skulle kunna betyda mänsklighetens undergång som art.

Nu har det här kommit tillbaka. Vi befinner oss i ett läge där vi på den ena sidan har Ryssland och Kina, som kämpar för fred i världen, och för att undvika den här utvecklingen; och på den andra sidan står vissa krafter som driver på för krig, med Mellanöstern som arenan för ett sådant krig, som skulle kunna bli ett sådant hot mot mänskligheten. Och detta hot mot mänskligheten är det som oroar mig mest, och oroar många personer i hög ställning som jag känner här i USA och i andra länder.

Det finns personer, bland annat i den högsta militärledningen i USA, och krafter i ledningen i Ryssland och Kina, som arbetar på att försöka förhindra att det här ska ske. Och vi är angelägna om att det ska förhindras. Men faran kommer att bestå en tid framöver.

Den andra sidan av saken är att vi upplever den värsta finanskraschen i världshistorien. Kraschen har sitt centrum i det transatlantiska området, och den drabbar givetvis Afrika, men Afrika vet inte om det, för Afrika har drabbats av så mycket under så lång tid att det här inte är någon större nyhet. Men resten av världen, den transatlantiska världen, befinner sig nu i en sammanbrottskris. Det som hotar oss är ett ekonomiskt sammanbrott, såvida inte vissa åtgärder sätts in, före det här årets slut. Om den nuvarande presidenten i USA genom något missöde skulle bli omvald, så får vi ett fruktansvärt läge.

Men den nuvarande presidenten besväras förstås av förbrytelser av olika slag, som han skulle kunna bli avsatt för. Det har hänt förut: om man ser tillbaka på Nixon-administrationen, på hur Nixon lyftes ut från Vita huset i början på 1970-talet, så vet man hur det går till. Det som sker nu, i USA, har vissa likheter med det som Richard Nixon råkade ut för då, i ett jämförbart läge; det närmar sig nu. Anklagelserna flyger omkring därute, tecknen är tydliga; det är en salig röra.

Möjlighet till något positivt

Det finns en enda god nyhet i allt det här. Min gamla motståndare, det brittiska imperiet, har gjort vissa framsteg. Det är otroligt intressant, eftersom det ligger sanning i detta. Det finns också en möjlighet att detta leder till något positivt. Vi får helt enkelt vara beredda på båda dessa tänkbara möjligheter, och se vilken som kommer att utvecklas.

På senare tid har en grupp personer inom den brittiska finansvärlden uttalat sig för ett införande av [bankdelningslagen] Glass-Steagall i Storbritannien, och även för att detta ska ske i ett samarbete med USA. Det här kommer helt klart inte från mr Obama. Ett införande av Glass-Steagall nu, genomfört av vissa krafter i Storbritannien - om det händer - och av vissa krafter i USA, är något som vi är för. Vi är för Glass-Steagall, för utan en sådan reform kommer den amerikanska ekonomin att slås i spillror, före årets slut. Det enda som kan rädda situationen är att Glass-Steagall införs.

Det som man kan hoppas på är således, först och främst, att Ryssland och Kina lyckas med att, tillsammans med den högsta militärledningen i USA, förhindra att läget i och runt Medelhavet blir till ett regelrätt krig. Det är nummer ett.

Nummer två är att vi måste reformera det ekonomiska systemet, framför allt i det transatlantiska området. En reform i det transatlantiska området skulle självklart påverka hela världsekonomin, och för större delen av världen skulle den reformen inte vara något problem.

För Europa är det kris. Hela västra och centrala Europa håller på att falla sönder just nu, ekonomiskt sett. Man håller ihop det med snören och plåster, och vad man nu använder för att lappa ihop saker. Hela Väst- och Centraleuropa är på vippen att falla sönder, ekonomiskt. Inte kris, inte depression, utan sönderfall.

Frågan är: går det att få stopp på det? Ja, det gör det, om bara viljan finns.

Lösningen hänger på Glass-Steagall

Det som jag vill betona, med detta tal om hotande katastrofer, är det som egentligen är det viktigaste: Hur ser lösningen ut? Vilka möjligheter finns det att komma ur den här krisen?

Nu hörs det ju från många håll att Glass-Steagall, speciellt för det transatlantiska området, är precis den åtgärd som kan förhindra ett ekonomiskt sammanbrott av det transatlantiska systemet. Asien skulle inte ha några större tekniska svårigheter att medverka i ett sådant system. Vissa åtgärder skulle behöva vidtas, men de är egentligen inte kontroversiella. De kanske är kontroversiella för vissa, men de är fullt rimliga. Alla nationers olika intressen kan tillvaratas på ett bra sätt med en reform av det här slaget. Det är min förhoppning att det här ska kunna bli verklighet, i år, och att vi ska få ihop en grupp nationer som initierar en reform som innebär att man drar igång en ekonomisk återhämtning.

Möjligheten till ekonomisk återhämtning finns. Den är beroende av en överenskommelse om Glass-Steagall. Varför?

Om man undersöker de nationella räkenskaperna i det transatlantiska området, så finner man att det inte finns mycket av värde någonstans. Den fysiska produktionsförmågan i hela Europa, och i hela USA, är lika med noll. Alla USA:s såkallade tillgångar, i form av penningtillgångar, är påhittade. De har inget värde.

Det finns inga industrier av betydelse kvar i USA - de är borta. Människornas kompetens är borta. Den del av befolkningen som är yngre än 25 år är i ett kriminellt dåligt skick. Samma gäller Väst- och Centraleuropa. Eurosystemet har varit en katastrof. Och Kina och Indien är i hög grad beroende av sina marknader i Europa och USA. På det sättet är hotet om ett sammanbrott i det transatlantiska området ett hot mot alla nationer. Vi går mot ett sammanbrott, och risken är, om den här utvecklingen får fortsätta, att civilisationen går under, genom en kedjereaktionseffekt. Och att den faktiskt leder till ett kärnvapenkrig. Och ett kärnvapenkrig innebär under nu rådande förhållanden en kvasi-förintelse, som kan leda till en fullständig förintelse.

Därför måste vi genomföra vissa drastiska reformer, och genomföra dem nu, på basis av överenskommelser mellan nationer om en ekonomisk reform, och om nya ekonomiska samarbetsformer mellan nationer.

Hotet om kärnvapenkrig

Om vi nu ska kunna ta oss ur den här stora krisen får vi börja blygsamt, men med stora ambitioner.

Det vi har att börja med är att Ryssland, faktiskt, har ställt sig i vägen, direkt, i Främre Asien, för ett kärnvapenkrig. Förra sommaren, när man hade krossat en nation [Libyen] - och det var amerikanska militära styrkor under Obama som krossade den nationen - ville man fortsätta direkt till Mellanöstern, till Syrien och till Iran. Den intentionen finns fortfarande kvar. Men Ryssland blockerar vägen till en fortsättning av detta krig. Och Kina är med på ett hörn.

I den andra änden har också den amerikanska högsta militärledningen blockerat detta krig. Alla generalspersoner, särskilt på den nivån, vet exakt vad kärnvapenkrig är. Hela världen vet vilka vapen USA:s flottstyrkor i Stillahavsområdet förfogar över. USA har kapaciteten att i ett första slag faktiskt förinta en del av civilisationen. Det får inte ske. Vi måste förhindra det.

Det begriper den högsta militärledningen i USA och de gör vad de kan för att förhindra att det här dras i gång. Utan deras ingripande, och utan ett ryskt ingripande, hade det skett. Man kan inte ha ett krig i Syrien, och ett krig i Iran, som inte blir ett världskrig. Och om det blir ett världskrig så blir det, i det läget, ett världskrig utkämpat med kärnvapen.

Det är inte bara sprängningen av dessa vapen. Det är följdverkningarna av sprängningen av dessa vapen som är mest oroande. Man måste tänka på hur vädret påverkas av en fullskalig urladdning av kärnvapen i ett krig på strategisk nivå. Inte lokalt begränsade vapen, inte någon enstaka insats, utan ett strategiskt kärnvapenkrig. Det är det som en handfull regeringar och en handfull personer har blockerat.

En plötslig förändring

Tänk nu på följande. En grupp personer i Storbritannien, som har varit en del av det brittiska systemet i alla avseenden, inklusive imperiedelen, ändrade sig plötsligt. En vacker dag meddelade de att de ändrat uppfattning, och sa att Storbritannien måste ändra sin ekonomiska politik, och gå över till en Glass-Steagall-politik av amerikanskt snitt.

Detta kom från ett antal personer som är typiska brittiska oligarker, finans­oligarker. Och de var mycket bestämda. De gick offentligt ut - för några veckor sedan - med förslaget att Storbritannien skulle träffa en överenskommelse med USA om att införa Glass-Steagall. Glass-Steagall skapades ju från början i USA under president Franklin D. Roosevelt. Den togs bort av Bush-administrationen och av den sittande presidentens administration. De har gjort allt som tänkas kan för att sätta Glass-Steagall ur spel.

Att USA avskaffade Glass-Steagall är det som har orsakat sammanbrottskrisen som pågår i USA nu. Detta vansinne, detta spekulationssystem - det såkallade Libor-systemet - som man ser i London, och i alla europeiska nationer, har slagit sönder ekonomierna, eller det som fanns kvar av dem, i det transatlantiska området. Hela det europeiska systemet är på väg att slås sönder ekonomiskt. Men vi kan stoppa det - med Glass-Steagall.

Vi tänker överleva

Vi är alltså på vippen till ett läge där dessa reformer måste ske, om vi inte ska få en ekonomisk kedjereaktionskollaps som sprider sig över hela världen. Därav detta fenomen som plötsligt inträffar i Storbritannien. Det brittiska imperiet har varit världsimperiet ända sedan 1763, då det brittiska Ostindiska kompaniet tog över - och den brittiska imperialismen har styrt världen, till den dag som idag är. Och vissa amerikanska krafters delaktighet i den politiken, tillsammans med britterna, har varit orsak till de flesta problem som den här världen har råkat ut för.

Nu är tiden kommen då monstret hotar att äta upp sig själv. Hyperinflationsmonstret, det brittiska systemets monster, har nått vägs ände, och ledande brittiska personer har fattat det, och gått i bräschen.

Mer nyligen, den senaste veckan, har samma sak inträffat i USA. Flera ledande personer inom bankvärlden, några av de värsta rövarna man kan tänka sig - precis som de brittiska, som plundrar nationer - säger plötsligt: "Åh, vi behöver reformer. Vi behöver Glass-Steagall."

Glass-Steagall är inte svår att förstå för de flesta regeringar, åtminstone inte på ytan. Vi tar helt enkelt de kategorier av finansiell spekulation som man inte kan ha förtroende för, och vi säger till dessa herrar att de kan fortsätta med sin bankrörelse, men vi har ingenting med dem att göra. Vi kommer inte att lösa ut dem om de ställer till det för sig. Om de inte kan klara sig får de gå i konkurs, och vi kommer att hjälpa dem gå i konkurs. Vi kommer att begränsa den amerikanska statens betalningsansvar, och dessa herrar i England o.s.v. kommer att ha en liknande inställning. Vi tänker överleva.

Vi tänker säga: Ni får ta hand om hyperinflationen, den tillhör er som driver den här hyperinflationen. Andra nationer ska inte ha någon skyldighet att betala skulder som dessa vettlösa spekulanter dragit på sig. Om vi kan göra det, kan vi starta om tillväxten. Men det blir en smärtsam och svår omstart.

Det är som ni vet stor brist på produktionskapacitet i hela världen. Vi kommer att behöva ta folk utan utbildning, eller med låg utbildning, sätta dem i arbete och bygga upp deras kompetens, med stora projekt, inklusive rymdprojekt. Rymdtekniken utgör en viktig del av den framtida ekonomin i världen. Vår förmåga att använda Mars som en bas, och även månen, är ett av de viktigaste framtidsperspektiven som vi måste använda i hur vi sköter saker och ting på Jorden.

Det betyder inte att vi plötsligt ska hoppa in i ett rymdskepp och åka till Mars. Det betyder att Mars är ett av de områden som människorna i världen, i vår värld, kommer att behöva samlas kring, för att befrämja utveckling och säkerhet på Jorden. Alla intelligenta regeringar tänker på det sättet.

Vi måste ta den typ av teknik som behövs för att bygga upp ett sådant system av baser på månen och Mars, och använda den tekniken för att driva på den industriella utvecklingen i alla världens nationer. Vi måste se på oss själva på ett annat sätt: Vi måste tänka att, ja, vi har den här planeten Mars; det finns många skäl att skicka upp saker dit, som vi kan använda för att tillgodose behov på Jorden, via utveckling av månen. Vi kommer då att få en grund för att se vad det verkligen är som förenar hela mänskligheten. Vad vi måste göra gemensamt, var och en som suverän nation, för att få uträttat det som vi måste uträtta.

Fysisk kredit: Värdets sanna natur

Problemet är följande:

De flesta, även i USA naturligtvis, tror fortfarande att ekonomi handlar om pengar, och det är inte sant. Ekonomi handlar om människans förmåga att producera, fysiskt, det som hon behöver, för att förvandla sin omgivning och liknande, och om hur den förmågan kan förbättras. Det är det som hela mänskligheten hänger på.

Vi måste alltså få folk att sluta betrakta pengar som liktydigt med värde, och i stället se på kredit, fysisk kredit som värdets sanna natur.

Min uppgift, tillsammans med andra, är att förklara vad det betyder.

I nästan alla nationer finns det en ekonomisk ledning som förstår den första delen; de förstår innebörden av en Glass-Steagall-reform, de förstår varför den fungerar, och de förstår varför det är en internationell angelägenhet, inte en nationell. Det avgörande här är nämligen samarbete, fysiskt samarbete mellan nationer, om fysisk produktion, fysiska framsteg, i människors levnadsvillkor.

Min stora uppgift, mitt uppdrag kan man säga, är att, tillsammans med mina medarbetare och andra, förklara hur detta system fungerar: förklara skillnaden mellan pengar som värde och pengar som ett instrument för investeringar. Den skillnaden förstår man inte idag. Många runt om i världen förstår vissa aspekter av detta, och gillar det bättre än det som de matas med nu. Men den stora vita fläcken i allt det här är att man inte riktigt förstår vad ett kreditsystem är.

I USA har vi en tradition av kreditsystem, från och till. Den första bosättningen, i Massachusetts, byggde på ett kreditsystem, och det fungerade bra. Men det brittiska imperiet vid den tiden tyckte inte om det, så de slog sönder det. Vår konstitution i USA byggde på ett kreditsystem, inte på ett monetaristiskt system. Sedan tvingades vi av britterna, som en imperiemakt, att gå över till ett monetaristiskt system. Sedan kom Abraham Lincoln och då använde vi ett kreditsystem för att besegra britterna och hindra dem från att krossa oss i ett inbördeskrig, under Lincolns ledning.

Det återinfördes sedan som en idé av president Franklin D. Roosevelt.

Nawapa: Tidernas största vattenprojekt

Det finns ett projekt som jag särskilt har drivit, och som mina medarbetare har drivit. På 1960-talet hade vi i USA en politik för att bygga vattensystem, som skulle försköna öknarna, och samtidigt göra dem mer produktiva. Ett av dessa system hette Nawapa (North American Water and Power Alliance). Nawapa är ett projekt som det skulle ta 20-25 år att fullborda. Det är det största vattenprojekt som någonsin har planerats, och det har legat där och väntat ända sedan president Kennedys död. Det är ett vattensystem som intresserar Ryssland ur en annan synvinkel, och intresserar Kina förstås: de stora vattenprojekten i Kina är en del av samma process. De växte fram ur samma process.

Samarbete byggt på nationell suveränitet

Vi måste komma bort från ett system präglat av bittra kontroverser, och inse mänsklighetens gemensamma intressen, utan att glömma bort det faktum att nationer bygger på suveränitet. Vi kan inte göra oss av med begreppet nationell suveränitet. Men vi måste lösa problem, inklusive samarbetsproblem, med samarbete mellan nationer.

Nationerna måste kunna lita på varandra på basis av ett skydd för deras suveränitet. Och suveränitet betyder de saker som nationer behöver för att kunna vara suveräna, inte fattiga slavar.

Det är där vi står nu. Just nu hänger allting i luften. Vi vet inte när en stor krasch kan inträffa. Vi kan bara kämpa för att försöka hindra att det sker. Det finns en chans, men det kommer att bli en tuff strid.

Detta är kärnan i mitt budskap här. Vi befinner oss i ett läge där hela mänsklighetens framtid faktiskt står på spel. Men samtidigt finns det mäktiga krafter, mäktiga nationer, och andra, som kan lösa problemen här och nu, om de samarbetar med varandra. Men först måste vi bli medvetna om problemen, och medvetna om lösningarna. Vi måste bli medvetna om några av de saker som de flesta nationer har svårt att förstå. Och eftersom vi behöver samarbete måste vi sätta fart med att skapa den nödvändiga förståelsen, för att göra det som vi måste göra.

Tack för ordet.

Hela talet kan läsas på engelska här