Två motsatta paradigm: Varför västvärlden måste gå med i Kinas sidenvägsprojekt

Det kinesiska kommunistpartiets 19:e kongress inleddes den 18 oktober med ett oerhört optimistiskt tal av president Xi Jinping. Han drog upp en ambitiös strategi för den kinesiska ekonomins fortsatta framsteg för att kunna bidra till förverkligandet av "mänsklighetens gemensamma framtid och varaktig fred och stabilitet" i världen. Xi förklarade hur Kina ska bygga vidare på sin enormt framgångsrika fattigdomsbekämpning: 2020 ska fattigdomen vara helt avskaffad i Kina och 2035 ska hela landet vara fullständigt moderniserat. Motorn i allt detta är utbyggnaden av den nya sidenvägen till en världslandbro, med Kinas Belt & Road Initiative (BRI) i centrum. Men Xi talade också om synsättet bakom denna strategi, som även innebär främjande av vetenskaplig forskning och klassisk kultur, för att göra Kina till ett "innovationssamhälle".

Schillerinstitutets ordförande Helga Zepp-LaRouche, som var tidigt ute med att förespråka den nya sidenvägen och nu är en ofta sedd gäst i kinesiska medier där hon bjuds in att lägga fram sin syn på händelseutvecklingen, beskriver effekten av den kinesiska politiken som "den helt avgörande, ohejdbara dynamiken i världen".

För att låta även människorna i väst få ta del av den här "sidenvägsandan" håller hon sedan en tid tillbaka varje vecka en engelskspråkig webcast (se newparadigm.schillerinstitute.com), för att motverka den felaktiga framställningen av Kinas politik och Xi Jinpings ledarskap i den transatlantiska världens medier, där en ärlig rapportering om Kinas spektakulära landvinningar och framtida mål hör till ovanligheterna.

"De flesta är fortfarande ovetande om att vi står vid ett historiskt vägskäl", sa Zepp-LaRouche i sin första webcast den 5 oktober. Med en ärlig rapportering om det som Kina gör skulle folk bli uppmuntrade och gärna själva bli en del av denna dynamik, "det nya paradigmet för mänskligheten". Ett bra tillfälle att driva på i den riktningen är när USA:s president Trumps reser till Asien i början av november för en rad viktiga möten; den 8 november ska Trump träffa president Xi.

Finansbubblor är inte ekonomisk tillväxt

Ett i västliga medier ofta upprepat, felaktigt påstående om Kinas ekonomi är att de kinesiska kreditinstitutens frikostiga kreditgivning till BRI-projekten har skapat en bubbla som förr eller senare måste spricka. Påståendet bygger på den klassiska nyliberala dogmen att offentliga utgifter (även för infrastrukturbyggen) alltid är slöseri med pengar. Denna vanföreställning bär en stor del av skulden till att västländerna inte investerar i sin infrastruktur, och den ligger bakom nyliberalernas ekonomiskt inkompetenta krav att infrastruktur ska finansieras genom offentlig-privat samverkan (OPS) och att projekten som väljs ska ge vinst direkt. Eftersom USA:s statsskuld nu är uppe i ca 20 biljoner dollar (med den kraftigaste ökningen under presidenterna Bush och Obama) kan staten inte ge några krediter till infrastrukturprojekt, underskottet är redan alldeles för stort, argumenterar anhängarna av detta synsätt. Istället för nya investeringar kräver de "besparingar", som faktiskt stryper den produktiva ekonomiska aktiviteten och därmed värdeskapandet ännu mer.

De som hävdar att Kina med utgifterna för BRI har skapat en jättelik, ohållbar finansbubbla, och att västländernas regeringar på inga villkor får följa Kinas exempel och spendera stora summor på infrastruktur, ser flisan i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget. De verkar helt blunda för det faktum att den största finansbubblan i världen inte är kinesisk, utan uppkom genom stödåtgärderna för banker och finansinstitut i den transatlantiska världen efter finanskraschen 2008. Inom ramen för de "kvantitativa lättnadernas" sedelpress har centralbankerna gett dessa institut praktiskt taget räntefria krediter och därigenom gett dem möjlighet att fortsätta bokföra, köpa och sälja sina värdelösa papper, och samtidigt pumpa in pengar på en övervärderad aktiemarknad. Här upphör plötsligt deras dogm om "sparpolitik" och "statlig icke-inblandning i ekonomin" att gälla, när det handlar om att rädda deras bankrutta finansinstitut, så att de kan fortsätta sitt ockrande!

Följden är att de "systemviktiga" bankerna, som är "för stora för att få gå omkull", idag är ännu större än de var vid tiden för kraschen 2008 – de största USA-bankerna till och med 40 procent större. Och eftersom det totalt sett finns färre banker har tillgångarna koncentrerats till allt färre institut. Dessutom har även derivatspekulationen ökat, eftersom inga seriösa försök har gjorts för att dämpa den. President Obamas bankreform "Dodd-Frank" bidrog inte till att begränsa den, särskilt som avsnitten om derivathandeln var skrivna av derivathandlare! Med den oerhörda mängd billiga pengar som flödade från centralbankerna till storbankerna fortsatte handeln med tvivelaktiga finansinstrument att växa, eftersom handlarna tar allt större risker i jakten på största möjliga vinst.

Många av ekonomerna, journalisterna och politikerna som kritiserar Kinas "skuldbubbla" hyllade denna finansbubbla i väst som "Obamas uppsving" och jublade när börserna hela tiden svingade sig upp till nya rekordhöjder. Men när aktiekurserna simmar i ett "hav av likviditet", som Mohamed El-Erian uttrycker det, finns en akut fara för att börserna kommer att krascha när centralbankerna börjar strypa likviditeten genom en räntehöjning.

Allt fler varningar för finanskrasch

El-Erian, chefsrådgivare på försäkringsbolaget Allianz och tidigare vd för Pimco, världens största obligationsförvaltare, är bara en av flera röster från etablerade institutioner som har varnat de senaste veckorna för att en ny krasch, ännu större än den 2008, är överhängande. Både internationella valutafonden IMF och centralbankernas bank BIS, Bank for International Settlements (Internationella regleringsbanken), uttrycker oro över centralbankers planer på att höja räntan och att sälja av lågt värderade papper som de tagit emot som säkerhet för friska pengar. På IMF:s höstmöte i Washington varnade IMF-företrädare för möjliga "nedsidor" om centralbankerna skulle bestämma sig för att dra åt likviditetskranarna "mer än väntat", och BIS-ekonomerna talar i sin årsrapport om en "risktriangel": sämre produktivitetsutveckling, ovanligt hög skuldsättning och ett begränsat politiskt manöverutrymme på grund av "populistiska" rörelser som växt fram, riktade mot det politiska och finansiella etablissemanget.

I en rapport från Adam Smith-institutet i London med titeln "Ingen stress III: Bristerna i Bank of Englands stresstest" heter det att de s.k. stresstesterna, som ska pröva bankernas motståndskraft, "saknar trovärdighet" och slutsatsen är: "Förr eller senare måste det brittiska bankväsendet haverera". En erfaren observatör av City, Ambrose Evans-Pritchard på Daily Telegraph, skrev om västvärldens ekonomiska tillstånd att han "aldrig förr sett ett så farligt sammanträffande av omständigheter eller en så frapperande självgodhet".

Ett uppseendeväckande exempel är den avgående tyske finansministern Wolfgang Schäuble, som förklarade för Financial Times att han oroar sig för "de ökade riskerna på grund av ackumulationen av ständigt mer likviditet och den växande offentliga och privata skuldsättningen". Schäuble själv var som bekant en av de huvudansvariga för europeiska centralbanken ECB:s politik att pumpa ut likviditet för att rädda "systemviktiga" banker i EU. Och nu varnar samme man utan skymten till självkritik för att de uppblåsta bubblorna hotar att leda till en ny finanskrasch.

Och slutligen sa president Trumps ekonomiska chefsrådgivare, den f.d. Goldman Sachs-ordföranden Gary Cohn, den 16 oktober i ett tal inför den amerikanska bankföreningen ABA att clearinginstituten, som inrättades enligt Dodd-Frank-lagen för att göra derivathandeln mer transparent, nu själva utgör "ett nytt systemproblem" som inger oro. Dessa clearinginstitut ska garantera betalningen, om en av parterna i derivataffären inte kan betala. Men vad händer, frågade Cohn, om clearinginstitutet inte kan betala? Räntederivat för uppskattningsvis 278 biljoner dollar (!) hanteras av clearinginstituten. "Detta är en svindlande summa, som vi inte har någon avvecklingsplan för", betonade han.

Krediter i Kina, monopolpengar i väst

Man kan jämföra det västliga finansiella och ekonomiska systemets bankrutta tillstånd, som föranleder de nämnda varningarna, med den kinesiska realekonomins snabba tillväxt tack vare produktivitetsstegringarna som är ett resultat av BRI-projekten. Det transatlantiska systemets centralbanker pumpar ut biljontals dollar i spelmarker till banker, som egentligen är insolventa eftersom de sitter med massor med värdelösa papper i sina balansräkningar, och räddar dem på så vis från att gå omkull. I rak motsats till detta bygger Kinas statliga kreditinstitut och storbanker upp framtidens infrastrukturella plattformar, och detta inte bara i Kina utan i hela Eurasien och även i Afrika.

Och när samma personer, som har skapat krisen med sin nyliberala politik, sina bankstöd och sina åtstramningar, som Schäuble och IMF, nu varnar för den stora finanskraschen – vilken lösning har de då att erbjuda? Ingen. Kör på som förut, säger de, finanssystemet måste räddas till varje pris, även om metoderna är massmordiska.

För 30 år sedan, den 19 oktober 1987, drabbades New York-börsen av det största börsras som någonsin inträffat på en enda dag – börsbubblan sprack. Fyra månader tidigare hade Lyndon LaRouche förutsagt att det skulle ske en börskrasch i oktober. Tjugo år senare, i juli 2007, varnade LaRouche för ett abrupt slut på "Bush-uppsvinget", som återigen bara var en bubbla, den gången baserad på bolån på en marknad som hade avreglerats i och med upphävandet 1999 av Glass-Steagall-lagens bankdelning. Båda gångerna krävde LaRouche som utväg att man skulle gå tillbaka till det amerikanska ekonomiska systemet, med en återinförd bankdelning, för att få ett stopp på det statliga stödet till ansvarslösa spekulanter, och med statliga krediter till investeringar i real produktion.

Ett centralt inslag i detta amerikanska system, som LaRouche har aktualiserat på nytt, är det hamiltonska kreditsystemet – uppkallat efter USA:s första finansminister Alexander Hamilton – med en nationalbank för investeringar i realekonomiska processer, som höjer produktiviteten. Detta är också en av punkterna i LaRouches "fyra ekonomiska lagar". Det bygger på insikten att det är en principiell skillnad om en kredit investeras för att höja produktiviteten och på så vis lyfta hela ekonomin till en högre nivå, eller om man bara skapar mer skulder som hamnar hos ockrare och spekulanter, vilka förväntar sig att staten ska rädda dem när deras bubblor brister – som de ofrånkomligt kommer att göra förr eller senare.

Lyndon LaRouches och hans hustru Helga Zepp-LaRouches gärning inom ekonomisk teori och politik återspeglas i Kinas stora sidenvägsprojekt – den kinesiska statsledningen har uppenbarligen förstått principerna bakom LaRouches "fyra lagar". Detta är grunden till det nya paradigmet, som Helga Zepp-LaRouche outtröttligt verkar för och som nu har blivit "en global dynamik som inte går att stoppa", sedan Xi Jinping tillkännagav BRI-satsningen 2013. Nu måste Europa och Amerika ansluta sig till detta nya paradigm. Det är dags att en gång för alla sätta punkt för det gamla paradigmet och dess krig, terrorism, åtstramningar och räddningsaktioner för spekulanter.

av Harley Schlanger

21 oktober 2017