EIR föreslår ett nödprogram för egyptisk ekonomisk självständighet


Medan betraktare och kommentatorer förbryllas av den senaste tidens händelser i Egypten, och diskuterar huruvida det var en kupp eller inte, eller söker få klarhet i varför Saudiarabien plötsligt bytt sida för att få Muhammed Mursis muslimska brödraskap bort från regeringsmakten, förblir det enda relevanta att ha i åtanke angående Egypten att det brittiska imperiets avsikt att förstöra nationen oförändrat kvarstår.

Britterna bryr sig inte om vilka som har regeringsmakten. Det viktiga för imperiet är att plundringspolitiken gentemot landet och förgörelsen av Egypten som nation fortsätter - en politik som under de senaste 40 åren förts främst genom den internationella valutafondens (IMF:s) försorg, med stöd av de olika amerikanska regeringarna och de flesta europeiska länder. Att Qatar och Saudiarabien plötsligt befinner sig på olika sidor i den egyptiska konflikten (samtidigt som de står enade i kampen för att förgöra Syrien genom det gemensamma stödet till de brittiska kreaturen i al-Qaidas plutoner av jihadister) har i verklighetens historieskrivning ingen som helst relevans, eftersom såväl Qatar som saudierna är och förblir marionetter under samma brittiska imperium.

De antiislamistiska liberalerna i Egypten, som allt som oftast har utbildats i brittisk frihandel, utgör en lika stor fara för Egypten som jihadisterna och salafisterna gör.

I ljuset av detta har den amerikanska tidskriften Executive Intelligence Review - EIR den 26 juli 2013 publicerat "Ett nödprogram för egyptisk ekonomisk självständighet" som utgör ett nödvändigt steg att sätta hela regionen på en kurs mot politisk stabilitet och ekonomiskt välstånd. Författare är Hussein Askary, som är redaktör för EIR:s mellanösternavdelning och ledare för LaRoucherörelsen i Sverige - EAP. Texten, som förkortat återges här, har översatts till svenska av Ny Solidaritet och har även utgivits på arabiska och i Ny Solidaritets tyska och franska upplagor.


En ekonomisk självständighetsförklaring uttalad av den egyptiske presidenten måste tillkännage:

1. Att Egypten är i ett nödläge.

2. Att regeringen kommer att dra igång en nationell ekonomisk återuppbyggnadsplan med en omfattning som motsvarar en återuppbyggnad efter ett krig, en plan som kommer att vara bindande för varje kommande regering enligt en ny grundlag.

3. Att regeringen kommer att utarbeta särskilda planer för utbyggnad på medellång och lång sikt för nationell infrastruktur, energi, vatten, jordbruk och industri.

4. Att regeringen kommer att meddela att alla tidigare överenskommelser med Internationella valutafonden (IMF) är annullerade, samt att alla frihandelsavtal med EU kommer att frysas och ersättas med bilaterala ekonomiska samarbets- och handelsavtal med de europeiska länderna var för sig.

5. Att ett självständigt suveränt kreditsystem kommer att upprättas för att understödja en "Nationalbank för återuppbyggnad och utveckling" för att finansiera nödvändiga utvecklingsprojekt. Andra nationer kommer att inbjudas till att bidra till den nya kreditmekanismen, antingen genom direkta insättningar eller genom att ge garantier, inklusive exportkreditgarantier till företag som kommer att leverera teknisk utrustning eller tekniska kunskaper till den egyptiska återuppbyggnadsplanen.

Dessa punkter måste tillkännages av presidenten i ett tevesänt tal till nationen om en "Ekonomisk självständighetsförklaring" för att söka ett godkännande från det egyptiska folket. Sedan ett sådant godkännande ernåtts skall ett nationellt konvent hållas för att diskutera dessa frågor mer i detalj med egyptiska vetenskapsmän, ingenjörer, industrialister och ekonomer, samt med olika statliga och kommunala befattningshavare. Värd för konventet skall interimsregeringens olika ministerier vara.

Programmets mål är att rikta hela nationens styrka och lidelse mot landets återuppbyggnad, och därigenom skapa enighet bland alla de olika politiska och religiösa tendenser och grupper som finns där för ett gemensamt mål, istället för att de manipuleras och dras in i politiska krig som lätt kan urarta till regelrätt inbördeskrig och i blodiga väpnade etniska konflikter.

Den egyptiska "revolutionen" i januari 2011 lyckades aldrig åstadkomma en förändring av de tragiska socioekonomiska villkoren som den internationella valutafonden (IMF), den europeiska unionen och USA påtvingat nationen under Hosni Mubaraks styre (se vidare "Varför Mursi störtades").

Egypten har sedan dess lånat på de internationella finansmarknaderna för att finansiera sina underskott, och har fått fördelaktiga lån och bistånd från Qatar, som är det muslimska brödraskapets största bidragsgivare inte bara i Egypten utan i regionen i stort. Qatar har ställt över 8 miljarder dollar till den av det muslimska brödraskapet ledda egyptiska regeringens förfogande. Nu när Mursis regering störtats har Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Kuwait lovat lån och garantier för samma belopp till den nya regeringen. Fast all den här generositeten har ett pris; Egypten fastnar i ett evigt jagande efter nästa allmosa för att täcka nästa underskott.

Oavhängighetsförklaringen

Trots att den nuvarande presidenten och regeringen bara sitter som förvaltare under en övergångsperiod på interimbasis har de, genom det massiva folkliga stödet som ledde till deras maktövertagande, både möjligheten och skyldigheten att göra en avsiktsförklaring för Egyptens framtida ekonomiska politik.

Först och främst måste den förhärskande tron på pengar som det primära i Egyptens ekonomiska återhämtning konfronteras. Ett relaterat problem är tron på så kallade utländska investerare som en sorts mirakelkur för alla inhemska problem. Det är därför av avgörande betydelse att Egyptens ekonomer och regeringsföreträdare noggrant studerar de historiestudier som den amerikanska LaRoucherörelsen publicerat angående den metod som USA:s förste finansminister Alexander Hamilton använde för att få ett djupt skuldsatt USA, som just avslutat ett frihetskrig mot det brittiska imperiet, på fötter genom skapandet av ett självständigt, suveränt kreditsystem vars uttalade syfte var att höja samhällets produktivitet genom att rikta nationens egna krediter och finansiella resurser till "inre förbättringar" i form av utvecklandet av landets infrastruktur, vetenskap och teknologi.

Vad Egypten behöver göra är att återta sitt självstyre och oberoende i ekonomiska frågor. Det kan göras genom att ta de steg som föreslagits här (se ovan).


De nödvändiga projekt som skyndsamt måste påbörjas

I samband med ovan nämnda avsiktsförklaring måste Egypten vidare tydligt identifiera nationens ekonomiska svagheter, och föreslå konkreta lösningar. Egypten lider av närmast kronisk brist på mat, vatten, bränsle, el, bostäder, välfungerande kollektivtrafik och arbetsplatser, för att nämna ett par exempel.

De tre infrastrukturella hörnstenar, utan vilka vare sig jordbruk eller industri kan utvecklas, är: energi, vatten och transport.

Energipolitik

Avgörande för den egyptiska energiförsörjningen är att landets sedan länge eftersatta kärnkraftsprogram, som skulle ha tagits i drift redan på tidigt 1980-tal, sätts igång på allvar. Trots att Egypten haft ambitionen att skaffa kärnkraftsreaktorer sedan 1950-talet i samband med president Eisenhowers "atomer för fred"-program var det först 1984 som den högsta egyptiska energimyndigheten beslutade att påbörja byggnationen av tre reaktorer. Först ut skulle en reaktor i Al-Dhabaa i östra delen av Egyptens medelhavskust vara. Tanken var att producera såväl färskvatten genom avsaltning som el. Den internationella planen att avskaffa kärnkraft och teknologi i väst fick en bra förevändning att göra det i och med olyckan i Tjernobyl och alla planer på nya kärnkraftverk, speciellt i tredje världen, skrinlades. Egypten har haft svårt att hitta samarbetspartners i väst för att bygga reaktorer, så i nuläget är den enda chansen att samarbeta med Ryssland, Kina eller möjligtvis med Sydkorea. Det bör inledas sådana diskussioner omedelbart. Ett återlanserande av kärnkraftsprogrammet kan då göras till en nyckelaspekt av den nya regeringens avsiktsförklaring.

Egyptens oljeindustri är illa skött och kräver nyinvesteringar. Raffinaderiernas kapacitet är för låg, så Egypten exporterar istället råolja till ett värde av 9 miljarder dollar per år, och importerar för samma belopp bensin och andra petrokemiska produkter. Landet har alltså ett skriande behov av att modernisera den här sektorn för att råda bot på bristen på bränsle som landet har. Man bör kunna arbeta fram joint ventures-avtal med ledande raffinaderier och kemikaliefabrikörer i USA, Tyskland och Japan för konstruerandet av sådana inom landet.

Vattenförsörjning

Trots att Nilens delta och dess dalar sedan tusentals år välsignat Egypten med en strimma fruktbarhet är det nu hög tid för egyptierna att se nödvändigheten i att dra nytta av en expansion av befolkningstätheten till nya områden. De närmare 80 miljonerna som utgör befolkningen bor på bara 6-7% av landets areal. Att skapa nya tätbebyggda områden väster om Nilen med flera nya mekaniserade jordbruks- och industricentra har blivit en nödvändighet. Området är fruktbart och mineralrikt, fast saknar helt förbindelse med landets transportnät, vattensystem och elnät. Egyptiska vetenskapsmän och ingenjörer har utan framgång uppmanat den ena egyptiska regeringen efter den andra att sjösätta flera stora vetenskapligt och ekonomiskt genomförbara projekt.

De tre viktigaste projekten för att erövra öknen som undertecknad känner till i skrivande stund är:

1. Den utvecklingskorridor som den patriotiske egyptisk-amerikanske rymdforskaren Dr. Farouk El-Baz föreslagit. Korridoren bestående av vägar, järnvägar och kanaler föreslås dras parallellt med Nilen hela vägen från Aswan i söder till Alexandria i norr. Vi har presenterat detta förslag i tidigare EIR-rapporter, men det studeras med fördel på Dr. El-Baz' egen hemsida faroukelbaz.com.

2. The High Nile Pipe River Project som geologen och vatteningenjören Dr. Hamdy Saif El-Nasr föreslagit. Projektet bygger på att man transporterar vatten från toppen av Aswandammen i södra Egypten genom vida rör genom bergspartierna runt Nilen från öst till väst. Ett kompletterande system av pipelines kommer med gravitationens hjälp att föra vattnet ner till ökenområdena och kommer förutom att skapa grönska även att generera elkraft i fallet. Projektet stöds av många ingenjörer i landet. Projektets hemsida berättar mer om det: www.facebook.com/The.High.Nile.River.Pipes

3. Africa Pass-projektet som har föreslagits av den egyptiske ingenjören Aiman Rsheed medför fördelen att det inte bara förser ökenområdena i västra Egypten med färskvatten från de stora sjöarna i Centralafrika, utan kopplar samtidigt ihop landets infrastruktur genom höghastighetståg med Öst- och Centralafrika. Detta kräver att den politiska viljan skapas i alla de inblandade länderna. Se vidare EIR Special Report Emergency Program for an ‘Economic Miracle in Southern Europe, the Mediterranean Region, and Africa', June, 2012.

Sammanfattningsvis

Det stämmer förvisso att Egyptens regering har ett stort budgetunderskott att brottas med och att landet är ett av de mest skuldsatta i hela regionen, fast Egypten är inte konkursmässigt. Genom att förklara sig oberoende från de nuvarande ekonomiska villkoren som ställs på det, kommer Egypten att kunna skapa värden som gör dess egna krediter gångbara. Det är viktigt att komma ihåg att Egyptens viktigaste resurs är dess befolkning, miljoner av välutbildade unga, att landet har naturresurser, ett viktigt strategiskt läge och en historisk roll som nation. Det enda som saknas är en framtidsvision, vilket alltså skulle kunna skapas genom en välformulerad ekonomisk oavhängighetsförklaring.

Till och med i de enkla finansiella termerna som används har Egypten ett kapital som i både dollar och den egna valutan på olika konton i landet vida överstiger det kapital som lånas av IMF, Qatar eller Saudiarabien. Problemet är att pengarna investerats i investmentbanker, dels i landets egna, dels på de internationella marknaderna, vilket gör att de knappt har någon positiv inverkan på landets nettoinvesteringar i produktivitet. I bästa fall sitter pengarna där utan att investeras alls.

Landets finansminister meddelade i mars 2013 att egyptierna har satt in 33 miljarder dollar, i dollar, i olika banker och andra sparformer. En större summa än så beräknas finnas likaledes inväxlad i dollar eller andra utländska valutor, fast de inte finns i banksystemet eftersom kaos och politisk osäkerhet gör att man fruktar att sätta in dem. Detta har gjort att landets valuta gått ned dramatiskt under de senaste två åren.

Alla finansiella tillgångar i landet måste skyddas och regleras för att tillse att dessa riktas in i den produktiva ekonomin, hellre än att användas för spekulativa syften. Man kan även uppmuntra till att medborgarna investerar direkt i nationens kreditmekanism genom obligationer.

Om den egyptiska regeringen bestämmer sig för att lansera en återuppbyggnadsplan kommer man att behöva inrätta en nationalbank för återuppbyggnad och utveckling. Den institutionen kan ge ut obligationer som privata kapitalhållare kan göra säkra investeringar i, då dessa kan garanteras av staten.

Den avgörande principfrågan är dock huruvida regeringen i kraft av sin roll som företrädare för befolkningens nuvarande och framtida intressen använder sin makt till att skapa sina egna krediter genom finansministeriet och riksbanken, inte bara till att täppa igen budgethål, utan även till att allokera resurser till nationell återuppbyggnad.

Krediterna (senare inlösta som pengar) som skapas till, och tillförs, nationalbanken för återuppbyggnad och utveckling kommer att riktas genom statliga organ och privatägda men statligt reglerade banker till de företag som är inblandade i de enskilda projekten.

Nyckeln till att skapa trovärdighet både inom och utom landets gränser är att landets ledare har en tydlig framtidsvision och är fast beslutna att höja befolkningens levnadsstandard samt göra landet till en regional och global välgörare genom att ge stora bidrag, i fysisk-ekonomisk mening.