Lyndon LaRouche riktade strålkastarljuset mot "Leo Strauss-kabalen" inom och utanför Bush-administrationen, som ligger bakom politiken för "permanent krig". Den fortsatta undersökningen av denna kabal har blottlagt dess rötter i en universalfascistisk, "synarkistisk" rörelse.

Det amerikanska nyhetsmagasinet Executive Intelligence Review (EIR) publicerade den 30 maj resultatet av sina efterforskningar i de amerikanska underrättelsetjänsternas arkiv. Man hade hittat ett internationellt nätverk som kan betecknas som "nazi-kommunistiskt", och dess sponsorer i bankvärlden.

"Synarkist-dossiern" är högaktuell i dag, skriver EIR-reportern Jeff Steinberg, i ljuset av den statskupp som anhängare av Leo Strauss, Alexandre Kojève och Carl Schmitt försökt genomföra i USA sedan den 11 september 2001. Kojève och Schmitt intog en ledande ställning i den synarkistiska konspirationen under andra världskriget, och de är samtidigt exempel på hur denna universalfascistiska plan och apparat levde kvar under efterkrigstiden.

EIR:s exposé - i vilken bl.a. Paneuroparörelsen och Internationella betalningsbanken figurerar på ett framträdande sätt - visar hur "höger" och "vänster" förenas i en rörelse som står för tyranni, oavsett politisk kulör.

Vad är synarkism?

Under och efter kriget synade de franska och amerikanska underrättelsetjänsterna den franska Vichyregeringen, och kom fram till att den vimlade av medlemmar i synarkirörelsen, vilka hade varit mer än villiga nazikollaboratörer. Den franska synarkirörelsen ingick i en Europavid apparat bestående av industriledare, bankirer och regeringsfolk, som ville ha ett enat fascistiskt Europa, och som bestämde sig för att stödja Adolf Hitler och nazistpartiet som redskapen för sin vision.

I USA samlade den amerikanska armén, FBI och utrikesdepartementet sina dossier över franska fascister under rubriken "Synarkister/nazi-kommunister". Det var inte bara en anspelning på Hitler-Stalin-pakten, som fick ett abrupt slut med anfallet på Sovjetunionen i juni 1941. Synarkisterna, som förespråkade totalitära regimer i hela Europa för att mota "anarkisthotet", hade infiltrerat och finansierat extrema politiska rörelser på både höger- och vänsterkanten, samt tunga ministerier, speciellt de som hade hand om ekonomiska frågor, och skötte de fransk-tyska förbindelserna.

Bland de tusentals dokument som EIR grävde fram ur de amerikanska krigsarkiven fanns en 18-sidig rapport från den franska militära underrättelsetjänsten, som sammanfattade en 100-sidig dossier över de franska synarkistiska grupperna, daterad juli 1941. Rapporten handlar om Rörelsen för ett synarkiskt imperium (Mouvement pour un empire synarchiste), Synarkiska revolutionära konventet och Sekreta utskottet för revolutionär aktion, som var synarkirörelsens militära gren, även kallad "les cagoulards", de som bär huvor.

Rapporten innehöll en kort historik:
"Synarkirörelsen är en internationell rörelse som uppstod efter Versaillesfördraget. Den finansierades och leddes av vissa finansiella grupper hemmahörande i den internationella bankvärldens toppskikt. Dess mål i alla länder där den finns, är att störta parlamentariska regimer som man anser inte i tillräckligt hög grad tillgodoser dessa gruppers intressen och därför är för svåra att styra på grund av antalet personer som krävs för att styra dem.
Synarkirörelsen avser därför att ersätta dem med auktoritära regimer som är fogligare och lättare att styra. Makten skulle koncentreras hos industriledarna och hos utsedda företrädare för utvalda bankgrupper för varje land. Tanken är kort sagt att ge varje land en politisk författning och en nationell ekonomisk struktur avpassad för följande ändamål:
1. Lägga den politiska makten direkt hos utvalda personer och avskaffa alla mellanhänder. 2. Åstadkomma största möjliga koncentration av industrier och undertrycka all onödig konkurrens. 3. Upprätta en absolut kontroll över priset på alla varor (råvaror, färdiga produkter och halvfabrikat). 4. Införa rättsliga och sociala institutioner som kan förhindra alla till ytterlighet gående handlingar."

Efter de misslyckade cagoulard-upproren 1934 och 1937 hade synarkirörelsen nästlat sig in i den franska regeringen, i alla ministerier som hade med ekonomi att göra, utfört sabotage inifrån regimen och lagt grunden för Vichyregeringen, som styrde Frankrike efter kapitulationen 1940. I den franska militära underrättelsetjänstens rapport pekas 40 höga befattningshavare i Vichyregeringen ut som medlemmar i Rörelsen för ett synarkiskt imperium.

Rapporten understryker att den franska synarkirörelsen bara var en komponent i en internationell synarkistisk apparat,
"organiserad och finansierad i alla länder av vissa industriledare och höga bankkretsar. På det internationella planet har den som målsättning att undergräva alla demo- kratiska regimer i världen, och ersätta dem med starkare regeringar, som är fogligare och vars ledning i varje land är centraliserad till ett antal filialer till storföretag och internationella bankintressen som samordnar sin verksamhet i hela världen."

I Frankrike hade, i och med Vichyregimen,
"landets centrala förvaltningar blivit verktyg för Banque Worms, vars styrelse kontrollerar alla höga ämbetsmän i staten."

Den amerikanske underrättelseveteranen och Harvardprofessorn William L. Langer sammanställde den officiella historien om Roosevelt-administrationens relationer med Frankrike under Vichy-tiden. Han skrev i boken "Our Vichy Gamble", att många i den franska bank- och industrivärlden
"drömde om ett nytt 'synarkiskt' system, vilket betydde att Europa skulle styras enligt fascistiska principer av ett internationellt brödraskap av finans- och industrimän".

Tidiga rötter

Synarkismen är emellertid äldre än både fascismen och nazismen. Den ursprungliga förebilden var Napoleon Bonapartes regim. Den första "synarkiska" texten avfattades på 1860-talet av Joseph Alexandre Saint-Yves d'Alveydre, som var ockultist och anhängare av Napoleons egen mystiker, Antoine Fabre d'Olivet. Fabre d'Olivet förkroppsligar rörelsens höger-vänsterkaraktär, i och med att han först var en ledande jakobin och sedan beklädde höga poster i inrikes- och krigsministerierna under "kejsar" Napoleon.

Rörelsen för ett synarkiskt imperium grundades, enligt skiftande uppgifter i de amerikanska krigsarkiven, 1917 eller 1922, och dess första två stora projekt var Mussolinis marsch mot Rom och startandet av Paneuroparörelsen.

Paneuroparörelsen, som grundade Paneuropeiska unionen i Wien 1923, åskådliggör relationerna mellan bankvärlden och det som skulle bli den internationella fasciströrelsen.

Vid grundningsmötet, med mer än 6 000 deltagare, emotsåg den venetianske greven Richard Coudenhove-Kalergi alla nationalstaters upplösning och upprättandet av en enda europeisk feodal stat, ett universalfascistiskt "oligarkernas Europa". Det som skulle driva fram denna omstöpning var kampen mot den "bolsjevikiska faran". På podiet bakom greven hängde porträtt av Immanuel Kant, Napoleon Bonaparte, Friedrich Nietzsche och Giuseppe Mazzini.

Bankirerna som finansierade denna rörelse var inte oväntat exakt desamma som hjälpte Hitler till makten i Tyskland. Max Warburg, från Warburgfamiljens tyska gren, gav 60 000 guldmark till Coudenhove-Kalergi för att bekosta grundningsmötet. Ännu mera avslöjande är att en av talarna på Paneuropeiska unionens första massmöte i Berlin, utanför Riksdagshuset, var Hjalmar Schacht, som senare skulle bli tysk riksbankschef, ekonomiminister och en av nyckelpersonerna bakom Hitler-kuppen.

Tio år senare, i oktober 1932, talade Schacht inför ett annat Paneuropamöte, och försäkrade Coudenhove-Kalergi och de andra åhörarna, att "om tre månader kommer Hitler att sitta vid makten ... Hitler kommer att skapa Pan-Europa. Bara Hitler kan skapa Pan-Europa."

I andra sammanhang lät Coudenhove-Kalergi som H.G. Wells eller Bertrand Russell, när han talade om att upprätta en "världsrepublik" som skulle "rädda freden med en styrkepolitik", efter modell av romarriket, som hade "lyckats bevara freden så länge tack vare sina legioners militära överlägsenhet".

Efter kriget

Synarkisterna lät sig, som Jeff Steinberg skriver i EIR, ingalunda avskräckas av Hitler-projektets fiasko. Vad de arbetade för var en universalfascistisk världsordning, ungefär som straussianerna gör nu.

Särskilt avslöjande är ett dokument från november 1940 om synarkisternas strategi för Europa och Amerika, sammanställt av den amerikanska myndigheten Coordinator of Information, COI, en tidig föregångare till CIA. Rubriken var "Synarki och Banque Worms-gruppens politik" men det handlade helt klart om mer än bara den bankens politik. "Banque Worms-gruppen" var t.ex. nära lierad med Lazardfamiljens bankintressen, som inte bara fanns i Paris utan också i London och New York, och med Royal Dutch Shells Sir John Diderding.

Här förklaras synarkisternas mål efter kriget vara:
"Att stoppa alla sociala planer som kan försvaga de internationella finansmännens och industriledarnas makt; att verka för den internationella finans- och industrivärldens fullständiga kontroll över all industri ... att dra fördel av det fransk-tyska samarbetet för att träffa en rad överenskommelser med tyska industriföretag, och på så vis etablera en fast intressegemenskap mellan franska och tyska industriledare, vilket kommer att stärka den internationella finans- och industrivärlden; ... att åstadkomma en sammanslagning med den anglo-saxiska industrin efter kriget."

COI konstaterade: "Det finns skäl att tro att både Göring och dr Funk [på den tyska riksbanken] sympatiserar med dessa målsättningar" och "Vissa framsteg uppges ha gjorts i att få amerikanska storföretag att ansluta sig till rörelsen."

I ett avsnitt, som behandlar strategin för Storbritannien, talas om planer på en ny regering, i vilken Sir Samuel Hoare och Lord Beaverbrook (Max Aitken) skulle sitta med. Nystar man upp spåret från dessa båda personer, som bl.a. leder till Roundtable-gruppen, så öppnar det andra områden av synarkistisk aktivitet, närmare bestämt Sir Samuels roll i ryska destabiliseringar, och Lord Beaverbrooks roll ifråga om naziregimen.

Fram till i dag

I inget av dokumenten från de amerikanska arkiven som EIR hittills hunnit gå igenom pekas nazisternas "kronjurist" Carl Schmitt ut som synarkist, men mycket tyder på att han var det. När fascismen stod på sin höjdpunkt skickades Schmitt iväg till Spanien, Portugal, Frankrike och Italien, för att avfatta en rad rättsliga dokument som rättfärdigade det stöveltrampande tyranniet.

Schmitt beskyddades av Göring, den ledande synarkisten i Nazityskland, under hela Hitler-tiden. I likhet med bankiren Hjalmar Schacht frikändes Schmitt i Nürnbergrättegångarna.

Schacht försvarade sig med att han, i sin egenskap som nazistisk riksbankschef och ekonomiminister, bara hade agerat som ombud för det internationella finansetablissemanget, representerat av Internationella betalningsbanken. Han kunde, om så behövdes, visa för rätten att en internationell finansmannakabal låg bakom "Hitler-projektet".

Schacht frikändes, mot både de amerikanska och de sovjetiska juristernas protester. Det var faktiskt så, att nazisterna som hade genomfört Förintelsen ställdes inför skranket i Nürnberg, medan de som representerade den större synarkistiska planen gick fria och, genom bl.a. John J. McCloys och general William Drapers försorg, kunde gå vidare till nya uppdrag. En sak till bara: 1955 korresponderade Carl Schmitt med den i Paris bosatte ryske emigranten Alexandre Kojève, och ordnade så att Kojève fick tala inför industriföreningen i Düsseldorf (under Hitler-Vichy-tiden en tummelplats för det fransk-tyska "synarki"- samarbetet) och i samband med det besöket också träffa Schmitts gode vän Hjalmar Schacht.

Vad Kojève (född 1902 som Alexandr Vladimirovitj Kozjevnikov) sysslade med under Vichytiden är höljt i dunkel. Det finns inga officiella uppgifter om var han uppehöll sig från 1939 fram till krigsslutet.

Enligt den franska underrättelsetjänsten var i alla fall Robert Marjolin en ledande medlem i synarkist/Banque Worms-gruppen. Marjolin hade varit en av de bästa studenterna på seminarierna som Kojève höll på Sorbonneuniversitetet 1933-39 om Hegel, Nietzsche och "historiens slut". 1945 blev Marjolin Frankrikes ekonomiminister, och skaffade genast Kojève anställning på sitt departement.

I 20 års tid innehade Kojève viktiga poster inom fransk ekonomisk förvaltning och räknas nu som en av arkitekterna bakom EG, föregångaren till EU.

Efter Kojèves död 1968 förklarade den franska underrättelsetjänsten att Kojève i 30 år hade varit en sovjetisk inflytelseagent, som hade opererat inom den franska regeringen. Denna verksamhet sammanföll uppenbarligen med hans värvning till synarkistmiljön, som skedde kring mitten på 1930-talet.

Det var till denne Alexandre Kojève i Paris som Leo Strauss skickade sina bästa elever, för att de skulle få den kompletta fascistiska/synarkistiska indoktrineringen. Hos sådana Strauss-lärjungar som Allan Bloom (Paul Wolfowitz' lärare) och Francis Fukuyama inympade Kojève sina teorier om renande våld och universaltyranni. Denna synarkiska soppa är vicepresident Dick Cheneys "French connection".

(Ny Solidaritet, juli 2003)