Det ryker fortfarande kring Palmes mördare

Även om det runt den 28 februari i år [1997] var ovanligt tyst i medierna om Palmemordet, fanns det i år mer att säga än på länge. Efter Sydafrikaavslöjandena har det varit en talande tystnad från officiellt håll, man är uppenbarligen rädd för vad som skall hända om sanningen kommer fram.

I september förra året gav det amerikanska nyhetsmagasinet EIR ut en ny bok om Palmemordet, exakt tio år efter det att 1986 gav ut den allra första boken om Palmemordet. Den 24 februari i år kom en av EIR:s författare, amerikanen Dean Andromidas, till Stockholm för att presentera den nya boken, "George Bush och seriemördarligan 12333".

Intresset för vad LaRouche och EIR hade att säga var stort. Avslöjandena från Sydafrika har flyttat debatten i Sverige ett stort steg framåt. Allt fler talar nu om de internationella kopplingarna till mordet. Det kom fram både i privata möten med dem som undersöker Palmemordet och på årets offentliga debattmöte om Palmemordet i ABF-huset i Stockholm. Där sa arrangören Fritz Pettersson:

- Jag tror det var Olof Palmes roll som medlare i kriget mellan Iran och Irak, illegala vapenaffärer och mutorna i Boforsaffären, som gjorde Olof Palme farlig och obekväm för mäktiga intressen i Sverige och andra stora vapenexporterande länder. Naturligtvis är det s.k. Sydafrikaspåret också mycket hett. Även de andra talarna var inne på liknande tankegångar. Göran Lundén pekade på maktkampen förra året inom Marjasins Granskningskommission och polisens Palmegrupp, vilka båda omorganiserades, vidare offentliggörandet av det schweiziska Boforsmaterialet och Sydafrikaspåret, som kopplats till polisspåret, och slutligen att den annars nedtystade Gösta Söderström, som var förste polis på plats efter mordet, fått komma till tals i DN.

EIR:s lilla seminarierum på Medborgarhuset i Stockholm blev smockfullt. Dean Andromidas pekade på LaRouches och EAP:s särskilda auktoritet i dessa undersökningar, eftersom LaRouche/EAP utsattes för en internationellt samordnad smutskastningskampanj i samband med Palmemordet. Den gemensamma nämnaren för dem som förtalade LaRouche var vapenhandeln med Iran, Contras och Afghanistan, bl.a. via Sydafrika. Detta nätverk kontrollerades av USA:s dåvarande vicepresident George Bush och hade förgreningar också till öststaternas underrättelsetjänster, KGB och Stasi. Bushnätverket försökte också mörda LaRouche, men när det inte gick, kastade man honom i fängelse på falska grunder. Fortfarande har Bush sådan makt att fem av EIR:s medarbetare i USA hålls fängslade på absurt långa straff, mellan 25 och 77 år!

Den orättvisan understöds av Palmemordsutredningen, som ända sedan politruken Hans Holmérs tid har vägrat att undersöka hur lögnen att "LaRouche och EAP" låg bakom mordet, systematiskt odlades i massmedia av Bushs vapenhandlarnätverk. En av Granskningskommissionens viktigaste uppgifter är att klarlägga omständigheterna kring och vederlägga Göbbelspropagandan mot EAP, för att avbryta det barbariska justitiemord som LaRouche och hans amerikanska medarbetare fortfarande utsätts för. Det är dags att ta Sten Anderssons ord om att vapenbyken skall tvättas offentligt, på allvar.

Vapenkartellen

Andromidas pekade på att Bofors illegala vapenhandel inte styrdes från Sverige. Vapenhandeln sker i en kartell, som varje år omsätter 100-tals miljarder dollar i illegala vapen. Orderna delades upp mellan företagen i kartellen, oavsett om dessa företag fanns i öst- eller väststater. Bofors Indienorder var t.ex. speciellt intressant, eftersom den bl.a. innehöll en stor legal ammunitionsorder, som kunde ge en täckmantel åt alla kruttillverkares illegala export till Irak och Iran.

Andromidas pekade på att marknaden för vapenhandlarna, själva krigen, manipulerades fram politiskt. På 1970-talet lanserades den s.k. Bernard Lewis-planen av USA-presidenten Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Planen döptes sedan om till "det fundamentalistiska kortet". Den gick ut på att odla extrem islamisk fundamentalism för att inringa och destabilisera Sovjetunionen. Sovjet svarade med invasionen av Afghanistan 1979 och visade på så sätt att man inte ville ha oroligheterna på sitt territorium. Därmed skapades en konfliktzon där krigen avlöste varandra och fortsätter än i dag. Andromidas menade att sambandet mellan dem som skapade denna kriszon och vapenhandlarna går att bevisa och att man därmed kan förstå att kontrollen över vapenhandeln finns på de högsta nivåerna.

Ingen vanlig vicepresident

Vicepresident Bush nöjde sig inte med den enda uppgift han hade enligt den amerikanska konstitutionen, nämligen att hålla sig tillräckligt vaken för att kunna leda senaten, som Andromidas uttryckte det. Efter attentatet mot president Reagan den 30 mars 1981 kallade Bush till ett krismöte. Där, fem timmar efter mordförsöket, bestämdes att attentatsmannen John Hinckley var en "ensam galning". Hinckley stod mycket nära Bushfamiljen. Den 4 december skrev president Reagan på det direktiv nr 12333, som finns i namnet på EIR- boken. Det och en rad följande direktiv gav Bush den operativa makten över alla underrättelsetjänster i USA, men också rätt att hyra in privata säkerhetsbolag utanför kongressens kontroll. Det var i denna verksamhet som Oliver North var en liten kugge. Det var så de illegala vapenaffärerna styrdes, liksom de illegala affärerna med crack i USA, heroin från Afghanistan, förbjuden olja från Iran och elfenben från krigen i södra Afrika, vilka betalade vapnen.

Motsvarande utomparlamentariska makt som Bush skaffade sig i USA, finns sedan flera århundraden i Storbritanniens Privy Council, den brittiska drottningens riksråd. Där finns de ca 300 personer som styr landet, inklusive regeringsledamöterna och de som styr vapenindustrin. Det är ingen overksam hedersförsamling utan en i högsta grad aktiv grupp med rapportmöten om underrättelsetjänsterna varje vecka för drottningen och hennes rådgivare.

Vad hände i Sydafrika?

Allt tyder på att det är fel att tro att Palme mördades för att den sydafrikanska regeringen gav order om det, sa Andromidas. Så desperat var aldrig den sydafrikanska regeringen. De som utpekades som inblandade, Craig Williamson, Anthony White och Bertil Wedin, arbetade inte bara med mord på ANC-folk för Sydafrika utan stod under befäl av den brittiske f.d. marinofficeren Michael Irwing.

I höstas var Williamson och det till P-2 kopplade företaget GMR, lett av italienaren G. Mario Ricci, i färd med att langa vapen från Sydafrika och Israel till Rwanda för invasionen i Zaire. De samarbetar där med legosoldatsföretaget Executive Outcomes, baserat i London, vilket spridit så mycket elände i Afrika. Uppenbarligen fanns det mot iv att markera att Williamsons och Bushnätverkets krig i Zaire för att roffa åt sig gruvtillgångar inte låg i Sydafrikas intresse, menade Andromidas.

Eftersom det fortfarande ryker kring dessa vapenhandlare som utpekats som Palmes mördare, går EIR-boken utförligt igenom Sydafrikaspåret och placerar in det i sitt sammanhang. Andromidas pekade på att av de tre sydafrikaner, som vittnat om Palmemordet, är den minst beskyddade nu död. Eugene de Kock sitter i fängelse. Coetzee hoppade av på ett tidigt stadium och är nu beskyddad av ANC-regeringen. Peter Casselton, som pekade ut svensken Bertil Wedin, rapporterades för några veckor sedan ha dött under en lastbil.

Dödsfallet har betecknats som en olycka, sa Andromidas, om man nu vill tro på det. Helt klart är att Bushs vapenkartell har lämnat efter sig många lik och att det fortfarande ryker ordentligt.