Det är solen, så klart!

Av Zbigniew Jaworowski, prof. Centrala strålskyddslaboratoriet, Warszawa
(Ur "The Global Warning Folly", publicerad i 21st Century Science & Technology, vintern 1999-2000.
Artikel första gången publicerad i Ny Solidaritet 13 april 2000.)

Överallt hängde skyltar på väggen med texten "It's the Economy, stupid!", när Clinton och hans medarbetare planerade valkampanjen 1992. En smärre omskrivning av denna slogan säger det mesta om vad man bör hålla i minnet när mediekopplet drar i gång jakten på växthusgaser. För ett år sedan visade Nasas 20-åriga satellitmätningar av atmosfärens temperatur på en liten avkylning av jordens klimat. Ungefär samtidigt kom vetenskapsmännen solvindens avgärande betydelse för molnbildningen, och därmed temperaturen på jordytan, på spåren. Sedan dess har växthuseffektens domedagsprofeter inte varit sig lika.

Under 70- och 80-talen spådde datamodellerna för klimatförändringar en fördubbling av koldioxidhalten (CO2) i atmosfären under de kommande 60 åren. Växthuseffekten av denna CO2-ökning, tillsammans med utsläpp av övriga, av människan producerade växthusgaser, förutsattes höja lufttemperaturen kring jordens yta med 5 °C. Kring polerna skulle ökningen bli 10°C. Senare på 1990-talet stympade klimatologerna sina datamodellers uppskattningar, och den av människan skapade globala temperaturökningen skulle år 2100 först bli 3,3°C, senare 2,0°C (The Second IPCC Assessment).

Växthusgasernas uppvärmning av klimatet presenteras vanligen som en fruktansvärd katastrof med massutrotning av djur och växter, epidemier av smittsamma sjukdomar och parasitangrepp samt torka och översvämningar, och till och med invasioner av muterade insekter som blivit resistenta mot bekämpningsmedel. Inlandsisarnas nedsmältning förutsägs höja havsnivån med nästan fyra meter och översvämma öar och tätt befolkade kustregioner inklusive stora metropoler, vilket ska orsaka massvandringar av människor och ge stora miljöeffekter.

FN:s Internationella klimatpanel, IPCC (International Panel on Climate Change), bildades 1988 och kom att stå fadder för det som idag är känt som "Klimatkonventionen i Rio 1992". IPCC:s rapporter, som blivit byråkraters och miljöfanatikers biblar, anklagar den moderna civilisationen för att vara ansvarig för den globala uppvärmningen, och påstår om och om igen att de speglar en "konsensus" av den vetenskapliga världens syn på saken. Talet om konsensus är helt falskt. IPCC:s skattningar, slutsatser och även arbetsmetoder kritiseras idag av oräkneliga vetenskapsmän. En mer rättvisande bild än konsensus för situationen är kontrovers. Vetenskapen går inte framåt genom en process av konsensus eller rösträkning. Det fanns inget "konsensus" om Kopernikus idé att jorden snurrade kring solen. Vetenskapen behäver inte konsensus, däremot politikerna.

Dr Keith Shine, en av de ledande författarna till IPCC:s rapporter, har beskrivit den redaktionella processen bakom rapporterna med fäljande ord:

"Vi producerar ett utkast, sedan går politikerna igenom det rad för rad och ändrar sättet det presenteras på. De ändrar inte på data i rapporten, men hur de presenteras. Det är egendomligt att de har sista ordet i det som vetenskapsmän skriver."

Omkring hälften av vetenskapsmännen som deltog i arbetet med 1996 års IPCC-rapport håller inte med om dess slutsatser - något som knappast tyder på ett konsensus. 1998 skrev 17.000 vetenskapsmän under det som kallas Oregonprotesten mot Kyotoprotokollet. Kyotoprotokollet kräver, bland mycket annat, en minskning av USA:s energiproduktion med 35 procent på ett år.

Domedagens inkomster och kostnader

Maurice Strong, generalsekreterare för FN:s miljövårdskonferens i Rio 1992 och den som lagt upp det politiska spelet för klimatstriden, har sagt: "Vi kanske kommer till den punkt där den industriella civilisationens kollaps blir det enda sättet att rädda världen."

Miljöministrar älskar klimatologers domedagsscenarier, som rättfördigar deras egen existens. Men också finansministrar älskar dessa scenarier, eftersom de vill kunna utöka sin budget med nya skatter. Därför sammanfaller klimatologernas intresse av och jakt på forskningspengar med myndigheters intressen. Faktum är att myndigheterna kan tjäna 500 gånger mer än klimatologerna. Att beskatta alla industriella CO2-utsläpp (5 gigaton kol per år) skulle kunna ge 2.500 miljarder dollar per år (enligt ett föreliggande förslag om en skatt på 500 dollar per ton kol). Förlusterna i världens ekonomi skulle emellertid ruinera den globala industrin och orsaka massfattigdom.

Den vetenskapliga grunden

Ett av de viktigaste argumenten för en av människan orsakad växthuseffekt är analyserna av luftbubblor i borrkärnor från Grönlands och Antarktis inlandsisar. Glaciärologer har tolkat data från dem som att den för-industriella atmosfären hade 26 gånger lägre CO2-halt än dagens. De låga koncentrationerna av CO2 och andra växthusgaser i dessa luftbubblor är dock orsakade av mer än 20 olika kemiska och fysikaliska processer som antingen sker i inlandsisen eller orsakas av borrningen; de är inte de verkliga koncentrationerna i den för-industriella atmosfären. De flesta av dessa processer tenderar att minska koncentrationen av CO2 i luftbubblorna. Dessa faktorer ignorerades helt av glaciärologerna i deras ensidiga tolkning av sina analysresultat.

Varken CO2-halten eller medeltemperaturen i atmosfären har varit stabila. De har förändrats sedan tidernas begynnelse. Geologiska rön tyder på att CO2-halten, som idag är ungefär 350 ppmv (miljondelar av volymen), var ungefär 5.600 ppmv för 440 miljoner år sedan. för 340 miljoner år sedan var den 4.000 ppmv, och för 90 miljoner år sedan ca 2.000 ppmv.

Under de senaste 100 miljoner åren har både medeltemperaturen på jorden och CO2-halten minskat kontinuerligt. för omkring 50 miljoner år sedan var CO2-koncentrationen nästan sex gånger högre än idag, men lufttemperaturen bara 1,5°C varmare. Det har inte varit CO2-halterna som varit bestämmande för de permanenta svängningarna i jordens klimat i det förgångna, utan snarare förändringar i solkonstanten. Solkonstanten och temperaturen har följts åt i ungefär 2.500 år. Det är i alla fall vad data från glaciäravlagringar på havsbotten, saltdepåer i inlandsisarna och C14-innehållet i trädens årsringar gemensamt tyder på.

I en längre tidskala har varaktigheten i de växlande och asymmetriska cyklerna av långa nedisningar och mycket kortare varma perioder mellan nedisningarna varit mellan 20.000 och 400.000 år. Sedan två miljoner år tillbaka har cyklerna haft perioder på omkring 100.000 år med en nedisningstid på ca 90.000 år och en varmare tid på ungefär 10.000 år. Under de senaste 850.000 åren har det varit sju eller åtta sådana cykler. Temperaturskillnaden mellan en varm och en kall fas är 3-7°C.

Den nuvarande varma tiden startade för 10.500 år sedan och man kan därmed förvänta sig att en ny istid ska börja, kanske inom de kommande 100 eller 1.000 åren. Efter ett klimatiskt optimum [mer än en grad varmare än idag] för ca 800 år sedan inträffade det en liten istid mellan år 1550 och år 1700, när medeltemperaturen på jorden var ca 1°C mindre än idag. Efter 1750 började klimatet bli varmare igen, men vi har ännu inte kommit upp i den värme som rådde på 1100-talet. Fram till 1938 skedde en accelererande temperaturhöjning, som avlöstes av en avkylning fram till 1976. Mellan 1976 och 1984 började temperaturen att öka snabbt. Under den 38-åriga avkylningen 1938-76 släpptes 75 procent av den CO2 som människan skapat ut i atmosfären. Det är uppenbart att alla dessa förändringar inte varit orsakade av människans utsläpp av CO2.

Satellitmätningar

Satellitmätningar av temperaturen i den lägre troposfären (under 10 km höjd) erbjuder oss obestridliga bevis mot teorierna om en av människan skapad växthuseffekt. Mellan 1979 och 1997 avsläjade dessa 270.000 mätningar per dag över 95 procent av jordytan, en liten nedkylning på -0,04°C per årtionde (se diagram 1). Under samma tidsperiod visade mätningar på marken och över haven en uppvärmning på +0,15°C per årtionde, och datamodellerna spådde en uppvärmning med 0,18°C per årtionde. Mätningar med höghöjdsballonger stämmer väl överens med satellitmätningarna. Skillnaderna mellan satellit- och ballongmätningar å ena sidan och markbundna mätningar å andra sidan förklaras vanligen som ett resultat av att de markbundna mätningarna påverkats av lokala värmekällor som städer och att mätmetoderna till havs förändrats.

Senare studier gjorda av flera grupper oceanografer, meteorologer och astrofysiker uppvisar en utmärkt överensstämmelse mellan förändringarna i havsytans temperaturer och solaktiviteten. Under de senaste femtio åren har ytvattnet i tropiska zoner i tre oceaner kylts och värmts med ungefär 0,1°C, helt i fas med den elvaåriga solcykeln (se diagram 2). Detta är förvånande, eftersom skillnaderna i solens ljusstyrka endast är 0,1 procent, vilket är långt ifrån tillräckligt för att förklara de observerade temperaturförändringarna. Det tycks som om solsignalen utlöser en förstärkningsmekanism i sin påverkan på klimatet.

Den troliga mekanismen som förstärker solsignalen är fenomen som El Niño eller Southern Oscillation (ENSO), d.v.s. termiska oregelbundenheter i Stilla havet. El Niño värmer och La Niña kyler. ENSO sker i oregelbundna perioder på 2-7 år och hänger samman med stora atmosfäriska tryckförändringar. ENSO påverkar hela planetens klimat. Satellitmätningarna pekar mot att under de observerade 20 åren orsakade El Niño den största störningen av jordens atmosfär i april-maj 1998. Under de senaste 20 åren har El Niño inträffat flera gånger, men 1997-98 skedde det utan någon större vulkanisk aktivitet, som t.ex. Pinatubos utbrott 1991. Stora vulkanutbrott skickar upp enorma mängder stoft i atmosfären, och orsakar därmed en nedkylning av jordens hela atmosfär vilken i sin tur döljer El Niños termiska effekter.

Mycket tyder på att ENSO-fenomenen är beroende av solen. Stora soleruptioner orsakar en dramatiskt ökad solvind, som i sin tur minskar den kosmiska strålningen [på samma sätt som luftströmmen kring en flygplansvinge orsakar en lyftkraft, red. anm.] mot jorden. Eftersom kosmisk strålning förser atmosfären med kondensationspunkter för molnbildning, orsakar stora soleruptioner troligen bildandet av El Niño genom en kortvarig minskning på 2-3 procent av planetens molntäcke.