Den nödvändiga vetenskapen för att kolonisera Mars

Under de första åren av 1970-talet arbetade den amerikanska rymdstyrelsen Nasa på ett större Månen-Marsprojekt, som uppföljare till de då framgångsrika månfärderna. Under senare tid har detta projekt tagits upp med förnyat intresse; bland annat presenterade i slutet av 1986 den amerikanske presidentkandidaten Lyndon LaRouche sitt program för att inom 40 år etablera den första mänskliga kolonin på Mars. Vi presenterar här i översättning några kortare utdrag ur LaRouches program från 1986.

"... Idag är ett sådant amerikanskt åtagande fullt genomförbart, under förutsättning att vi inser att det kommer att behövas en fyrtioårig arbetsinsats, som steg för steg för oss dithän att vi kan skapa en konstgjord och självuppehållande miljö, som liknar den på Jorden, under kupoler på Mars.

För närvarande håller vi på att utveckla alla de nya teknologier som krävs för att komma dit, men det behövs omkring fyrtio år av vetenskaplig och teknisk utveckling för att komma så långt att vi kan tillämpa dessa teknologier på just den här speciella uppgiften. Det är också ekonomiskt genomförbart. För varje krona som satsades i forskning och utveckling på Nasas bemannade månlandning, tjänade vi mellan tio och tjugo kronor, eller mer, i ren inkomst, genom att de teknologier som då togs fram användes i vår civila ekonomi.

Den civila användningen av de nya teknologier, som vi kommer att utveckla i samband med koloniseringen av Mars, kommer att öka den genomsnittliga produktiviteten åtminstone tiofalt under de kommande 30-40 åren, och kan ske fördubbla eller tredubbla den mot slutet av det innevarande århundradet. Det är hög tid att vi sätter igång att arbeta på projektet. Syftet med den här rapporten är att hjälpa både dem som utformar politiska handlingsprogram och människor i allmänhet att förstå de mest grundläggande dragen i åtagandet att kolonisera Mars på fyrtio år. Vi ger här en beskrivning av hur ett sådant projekt kommer att påverka livet på Jorden under denna period. (...)

Teknologin för reguljär trafik mellan Jorden och Mars

När de första astronauterna landade på Månen, förfogade USA redan över merparten av de teknologier som krävdes för att upprätta en industrikoloni på Månen. Hade inte Nasas rymdprogram skurits ned upprepade gånger efter de första nedskauml;rningarna 1966-67, skulle vi idag haft en fungerande amerikansk industrikoloni på Månen. Satte vi igång idag, skulle det krävas omkring tio års ansträngningar för att återuppbygga rymdprogrammet till en ådan nivå att vi skulle kunna påbörja en sådan kolonisering av Månen.

Det finns flera anledningar till att kolonisationen av Mars inte kan genomföras med de teknologier som vi antingen hade utvecklat, eller höll på att utveckla i början av 70-talet. I grund och botten är den avgörande skillnaden den att Mars ligger på ett långt större avstånd från Jorden än vad Månen gör. Vi behöver mer avancerade teknologier för att kunna tillryggalägga detta avstånd.

Därför kunde inte datum för Marskoloniseringen fastställas förr än vi hade börjat få grepp om fyra typer av genombrott inom fysiken: kontrollerad termonukleär fusionskraft, som den mest avgörande energikällan, laser- och andra former av koherenta elektromagnetiska pulser, utvecklade som basverktyg, nya rön inom den biologiska vetenskapen, av de slag som nu håller på att komma fram inom den optiska biofysiken, samt mycket kraftfullare och mer kompakta datasystem, som skall hjälp a oss att handskas med dessa nya teknologier. Under de gångna tolv år en har vi gjort en del imponerande framsteg inom de fyra nämnda områdena, som ser mycket lovandet ut. Fortsatta framsteg inom dessa fyra teknologiom&raring;den i en lätt förutsägbar utvecklingstakt, gör att alla förutsättningar för att etablera den första permanenta kolonin på Mars kan vara uppfyllda om cirka 40 år.

Låt oss ta ett exempel. För att tillryggalägga det stora avståndet mellan Jorden och Mars behöver vi en kontinuerlig acceleration under första hälften av färden, och en kontinuerlig inbromsning under den andra hälften. Med tanke på passagerarnas vauml;lbefinnande vore det önskvärt att kunna upprätthålla motsvarigheten till den genomsnittliga gravitationen på Jordens yta under färden; det enklaste sättet att uppnå denna effekt är att ha en konstant både acceleration och inbromsning av rymdfarkosten, i lämplig takt. En sådan kontinuerlig acceleration får man bäst genom att använda kontrollerad termonukleär fusionskraft, företrädesvis den sorts fusionskraft som kallas tröghetsinneslutning.

På Mars yta kommer vi att behöva mängder med producerad energi. Bara för att upprätthålla ett behagligt konstgjort klimat kommer vi at t behöva förbruka mycket mer energi per person än i de mest industriellt utvecklade områdena på Jorden. De basindustrier vi kommer att bygga upp på Mars, för att producera nödvändiga material ur de naturtillgångar som finns tillgängliga där, kommer att arbeta vid mycket högre temperaturer än vad som används inom någon basindustri på Jorden idag. På grund av detta kommer vi att behöva producera energi med en mycket hög energitäthet.

Till det krävs vad vi idag kall ar andra generationens fusionskraft, som kommer att finnas tillgänglig inom 25-30 år. Den vanligaste formen av industriverktyg som vi kommer att använda på Mars, blir avancerade former av vad vi kallar lasrar och koherenta partikelstrålar.

Vi behöver utveckla det som idag kallas optisk biofysik, för att bemä stra de biologiska problemen både på själva Mars och under långa interplanetära färder. I Sovjetunionen har man utfört arbete inom detta område under årtionden, och mer nyligen har ett sådant arbete ockå tagit fart i västvärlden.

För att kunna handskas med de nya industriprocesser, som kommer att användas både på Mars och under interplanetära resor, behöver vi system som utnyttjar mycket kraftfullare datorer än vad vi har idag, dataenheter som kan utföra motsvarigheten till en miljard aritmetiska operationer per sekund, samt dataenheter som kan utföra vad som kallas icke -linjära beräkningar med samma hastighet vid vilken de processer som vi vill kontrollera, arbetar. Förbättringar av det första slaget på går idag, och de första stegen tas för närvarande vad beträffar det andra problemet.

En av anledningarna till att vi måste anslå fyrtio år till att förbereda koloniseringen av Mars, är att det behövs årtionden för att utveckla dessa fyra teknologier till den nivå där de är fullt tillförlitliga att användas på stora avstånd från närmaste reparationsverkstad på Jorden.

Det finns ockå andra skäl till att vi måste ta en så pass lång tidsperiod i anspråk. Innan vi faktiskt börjar bygga den första bosättningen på Mars måste vi slutföra en rad förberedande steg. Bästa sättet att betrakta dessa steg är att i fantasin gå fyrtio år in i framtiden och därifrån se tillbaka på de fyrtio åren.

V id den tidpunkten måste vi i en omloppsbana runt Mars ha samlat upp all den utrustning vi behöver för att börja bygga den första permanenta bosättningen på Mars yta. Vi börjar vår tillbakablick med hur all denna utrustning samlades upp i omloppsbanan kring Mars, för att sedan ge en antydan om åtminstone några av de viktigaste stegen i förberedelserna.

I bana runt Mars

Innan vi börjar bygga den första kolonin på Mars kommer vi att ha gjort ett stort antal interplanetära resor mellan omloppsbanorna kring Jorden respektive Mars, tur och retur. Dessa färder företas för att till en bana runt Mars frakta materiel från något som kan liknas vid en jättelik godsterminal, som befinner sig i en bana på ett avstånd av 35 000 kilometer ovan Jorden. Efter att ha fraktat godset till banan kring Mars, återvänder rymdskeppet för att hämta en ny last.

Vi skulle kunna använda en av Mars månar, Phoebos, som mål för dessa fraktskepp. Vi kanske föredrar att använda en stor, bemannad rymdstation, som roterar, för att förse manskapet ombord med en tillräcklig konstgjord gravitation. Det första vi då måste göra är att konstruera en ådan bemannad station, i vilken tekniker och vetenskapsm än skulle tjänstgöra en period innan de återvände med en av returflighterna till banan runt Jorden. Rymdstationens huvudsakliga uppgifte r skulle bla vara att tjäna som en rymdhamn och ett lager för den last som parkeras i bana runt Mars.

Låt oss rikta uppmärksamheten på de rymdfarkoster som skall frakta nyttolast och personal. Var och en av dessa kommer att vara mycket stor, långt större än dagens stora oceangående tankfartyg. De kommer inte att ge sig ut på långa färder på egen hand. Ända sedan USA i början av 50-talet började planera en bemannad Marsfärd, har det stått klart att rymdskeppen kommer att färdas samlade i flottiljer, vart och ett under befäl av sin egen kapten. Hela flottiljen lyder sedan under en flaggofficer med en grad motsvarande kommendör av första graden eller amiral. Ingen flottilj kommer att understiga fem skepp. Under i nterplanetära färder kommer man att använda snabba "rymdbarkasser" för transporter mellan skeppen.

Under den tid som det tar för en flottilj att fullgöra färden frå n Jorden till Mars kommer vi troligtvis att sända iväg ytterligare fem eller fler flottiljer. Detta innebär att det kommer att finnas minst tio till femton flottiljer i olika faser av ut och hemfärd under den tidsperiod det tar för en flottilj att fullgöra resan fram och tillbaka. Förmodligen kommer det att finnas ett 100-tal sådana rymdskepp i t jänst under uppbyggnadsperioden för den första kolonin på Mars.

Var skall vi bygga omkring 100 sådana enorma rymdskepp?

Merparten av skeppens komponenter kommer att tillverkas i industrikolonierna på Måne n. Större delen av den last som skall fraktas till banan kring Mars kommer ockå att tillverkas på Månen. Mycket av monteringsarbetet komm er att utföras i omloppsbanor kring Månen och slutmonteringen antagligen i banor kring Jorden.

Personalen och de komponenter som tillhandahålls från Jordens yta kommer antagligen att skickas upp till rymdterminalen i två etapper. I den första etappen kommer man att lyfta från marken i transatmosfäriska flygplan, farkoster som först stiger i atmosfären som flygplan och sedan går över till raketdrift, för den del av resan som sker utanför atmosfären. Dessa transatmosfäriska farkoster kommer att föra passagerare och last till en terminal som kretsar i en relativt låg omloppsbana, där passagerarna och lasten sedan förs över till rymdfärjor för återstoden av resan till den stora rymdterminalen.

Om vi spårar utvecklingen som ledde fram till åren 2026-2027 bakåt i tiden till idag, ser resultatet ut någonting i stil med följande. (Tidsangivelserna är uppskattningar utsatta enkom för att göra det hela mer åskådligt.)

Fas 1: Lift-off från Jorden

A) Först måste vi bygga en rymdterminal, en permanent, utbyggbar rymdstation över Jorden. Vi ska ockå bygga ett system av stationer i ban or närmare Jorden, där både de transatmosfäriska farkosterna och rymdfärjorna kan docka för att byta passagerare och last. Vi måste bygga flottor av transatmosfäriska "skyttlar" och "rymdfärjor". Denna fas avslutas under perioden 1995-2000.

B) När vi fullbordat fas I måste vi förbereda de första stegen av Månens kolonisering. Det görs på ett sätt som liknar de mer ambitiösa förberedelserna för påbörjandet av permanenta besättnin gar på Mars, men kräver långt mindre ansträngningar än dem för Mars. Avslutas kring år 2000-2005.

Vi bygger den första permanenta beboeliga anläggningen på Månen runt år 2000-2005.

Fas 1 utförs helt och hållet med material och teknologi från Jorden.

Fas 2: Industrialisering av Månen

A) Upprätta ett industriellt kraftförörjngsnätverk på Månen. Gör detta samtidigt som den första permanenta anläggningen upprä ttas där: kring år 2000-2010.

B) Upprätta, som det första steget i en agroindustriell utveckling av Månen, en garanterad tillgång till en stor del av de nödvändiga livsmedlen och materialen, helt och hållet framställda på Månen, omkring år 2005-2025.

Bygg upp början till en råvaruproduktion på Månen avsedd för rymdexport, omkring år 2005-2015.

Bygg ut och förbättra de fasta besättningarna på Månen i en takt som ligger före industrins behov: år 2005-2015. Faserna I och 2 bygger på den förbättrade teknologi som finns tillg änglig år 1995-2010. Omkring år 2015 kommer industriekonomin på Månen att vara en viktig exportör till rymden, eftersom man där komm er att producera keramiska material och andra produkter som överträff ar allt som idag kan produceras på Jorden.

Fas 3: Bemannad utforskning av Mars

A) Obemannad utforskning av Mars: 1995-2005.

Placera ett system av perman enta, obemannade satelliter i bana runt Mars, och sänd ned sammanlänkade detektorsonder till Mars yta. Tillsammans kommer de att bilda ett komplett astrofysiskt observationskomplex, förutom underökningen av själva Mars.

B) Placera ut de delar som senare ska monteras ihop till en framtida bemannad rymdstation i omloppsbana kring Mars, cirka år 2005.

C) En serie bemannade resor till omloppsbanan kring Mars med flottiljer om cirka fem forskningsskepp. Under den här fasen monterar man ihop ett antal farkoster i Mars omloppsbana, att användas för färder ned till Mars yta: år 2005-2010.

D) Bemannade beök på Marsytan: år 2010-2015. De bemannade färder na till Mars omloppsbana bygger på teknologier som finslipas under år en 2000-2005. De bemannade beöken på ytan bygger på teknologier som finputsas under perioden 2005-2010.

Fas 4: Bygg en interplanetär rymdflotta

Montera ihop cirka 100 sådana farkoster under år 2015-2025.

Fas 5: Sänd iväg flottiljer till Mars

A) Bygg rymdterminalen i omloppsbana kring Mars: år 2020-2025.

B) Börja leverera material för byggandet av en permanent bosättning på ytan: år 2020-2025.

C) Slutför transporten av personal och material för att påbörja byggandet av en permanent koloni: år 2025-2026.

Fas 6: Nedfärd till Mars yta: år 2026-2027

Uppräkningen ovan illustrerar bara hur problemet måste tacklas. Grunddragen är:

1) Koloniseringen av Månen är en nödvändig del av uppgiften att kolonisera Mars.

2) De steg vi måste ta kräver att vi driver utvecklingen i faser, som är väl definierade och tidsbestämda i förväg.

3) 40 år är en rimlig tidsperiod för att slutföra alla de nödvändiga stegen, enligt en plan som varken är för knappt tilltagen eller för lång. (...)

Det andliga imperativet: erövra rymden

Empirister i allmänhet, och beteendevetare i synnerhet, definierar den "mänskliga naturen" på ett sätt som är mycket förenklat, mycket felaktigt och mycket moraliskt förnedrande. De hävdar att den "mänskliga naturen" i princip bygger på irrationella slag av hedonistiska i mpulser eller "instinkter". Det är inte en slump att beteendepsykologer grundar sina studier av den "mänskliga naturen" på noggranna observa tioner av apor eller andra djur. De har fullständigt fel: människor är inte djur, i varje fall inte den sortens individer som man skulle vilja ha som granne, eller att ens dotter gifte sig med.

Människor är fullständigt skilda från djuren på grund av det fa ktum att varje normalt nyfött barn har något som ibland kallas för "förnuftets gudomliga gnista". Utvecklas denna gnista, möjliggör den för var och en av oss att utveckla förmågan till kreativt tänkande, det slags förnuftstänkande som det arbete som utförts av de bä sta vetenskapliga upptäckarna är det bästa exemplet på. Sådana personer har möjlighet att ge stora bidrag både till sin samtid och till kommande generationer: En ny användbar idé som upptäcks av en sådan individ är till nytta för hela mänskligheten. Denna nytta är delvis omedelbar. Den är ockå indirekt: nya, bättre framtida idéer kommer att bygga på vetenskapliga föregångares mest avancerade upptäckter.

Den här förnuftsgnistan skänker människan inte bara förmågan till vetenskapliga upptäckter, något som inget djur förmår. Denna förnuftsgnista utgör ockå fundamentet för varaktiga idéer om skönhet och för det slag av kärleksfullhet mot andra personer som d en kristna kärleken är det bästa exemplet på: inte en erotisk "kä rlek", utan det som antikens greker kallade agape. Allt som är gott och vackert i en person återspeglar utvecklingen av denna gudomliga förnuftsgnista.

Det är förmågan att kunna utveckla denna förnuftets gudagnista so m utmärker människan som den levande Gudens avbild. Denna förmåga , som höjer var och en av oss över djuren, är vår sanna "mänskl iga natur". Vårt verkliga egenintresse ligger i det högsta förverkl igandet av denna vackra potential inom oss.

Om detta är vår "mänskliga natur", vad säger oss då denna natur om den dödliga människans rätta bestämning? Kan det vara någon ting annat än att på ett ändamålsenligt sätt utveckla förmå gan till det goda, vilket är den gudomliga förnuftsgnistan inom oss? Att vara god kan aldrig särskiljas från goda gärningar, från verk samhet som är i överensstämmelse med godhet. Vad är då målet: de gärningar som godheten gör oss kapabla att utföra, eller den go dhet som bekräftas av ådana gärningar? Svaret på denna skenbara paradox är elementärt: Goda gärningar är nödvändiga för att förverkliga förmågan till godhet inom oss; när vi svarar på de utmaningar vi möter med goda gärningar, då stärker vi det goda i nom oss. Att bli goda, med hjälp av gärningar som på rätt sätt svarar mot alla de praktiska utmaningar vi möter, är vårt sanna egenintresse, vårt sanna mål.

Det som vi just har sagt går långt utöver det vardagliga tänkandet idag. I vanliga fall är det bara teologer, filosofer och en handfull vetenskapsmän som tänker filosofiskt, som intresserar sig för sådana idéer. Av den anledningen kan de flesta av läsarna ha vissa svårigheter både med att förstå de begrepp som vi just har beskrivit och att inse hur viktiga ådana idéer är i det dagliga livet. Här måste vi klargöra idén och visa läsaren dessa idéers praktiska betydelse.

Den filosofi,som vi just har skisserat är oundgänglig för varje samhälle som har inträtt i rymdutforskningens och rymdkoloniseringens epok. Ingen kan överleva längre perioder av utforskning eller kolonisation av rymden utan att ha tillägnat sig det här synsättet: Utan denna filosofiska åskådning kommer många av dem att brytas ned psykologiskt under trycket av en gradvis anhopning av psykologisk stress, som på verkar det undermedvetna.

Förr eller senare kommer detta att visa sig vara den största mänskliga svagheten i det sovjetiska rymdprogrammet. Psykologiska problem av det här slaget har redan dykt upp i utkanterna av den påverkan som utforskandet av rymden haft på delar av USA:s befolkning, inklusive några av rymdprogrammets veteraner. Skillnaden mellan oss och Sovjet i det här hänseendet är att den västerländska kulturen ger oss de resurser som behövs för att klara den "kulturchock" som utforskning av rymden ger, medan den ryska kulturen, både Sovjets "materialistiska kultur" och de rester som finns kvar av den för-sovjetiska mystiken, däremot inte gör det.

Även om denna filosofiska "teknologi" är oumbärlig vid utforskning och kolonisation av rymden, å kan man visa verkligheten bakom och vikt en av denna princip ganska lätt genom lämpliga jämförelser med de gångna 2500 årens europeiska kultur. Problemet som vi har tagit upp har "alltid funnits"; förhållanden av storskalig och långvarig utforskning av rymden tar bara fram den här "faktorn" som en omedelbar praktisk fråga av stor betydelse.

Rymdkoloniseringens ekonomiska fördelar

De ekonomiska fördelarna med en utforskning av rymden är av två slag. Det minst betydelsefulla är de produkter som förs från rymden till Jorden. Den huvudsakliga behållningen är den förbättrade teknologi som Jorden vinner genom den kunskap som tas fram genom utforskandet av rymden.

Låt oss först stöka undan det första slaget av fördelar och titta på dem som hastigast, så att vi fritt kan koncentrera oss på de oerhört viktigare och mer komplexa fördelarna av det andra slaget.

Att frakta tung last av vilket slag det vara må från rymden till Jordens yta är en idé som bäst passar i den ovetenskapliga tankevärld en hos en rymdoperaförfattare i Hollywood. De höga kostnader per ton som interplanetära resor innebär, och de höga kostnaderna i att frakta last från en bana kring Jorden genom atmosfären ned till vår planets yta, innebär att vi aldrig kommer att använda gruvor på Månen, asteroiderna, Mars eller någonstans bortom Jorden för leverans av råvaror som ska förädlas här hemma.

De enda produkter som det är troligt att sunda människor hämtar ned till Jorden från rymden, är produkter som har ett relativt sett mycket högt värde per kilo. Den så ofta diskuterade tillverkningen av kristaller för industrin i omloppsbanor kring Jorden, där det råder en mycket låg gravitation, är ett typiskt exempel på sådana begrä nsade produkttyper som vi verkligen kommer att importera från rymdlabor atorier. För övrigt kommer vi bara att importera vissa vetenskapliga prover för våra laboratorier och undervisningsinstitutioner, förutom kanske några få och små souvenirer.

Glöm tanken att bygga gigantiska speglar i rymden för att fånga upp stora knippen solstrålar för vidarebefordran till Jordytan. Bortsett från att en ådan möjlighet reser vissa intressanta tekniska probl em, är hela förslaget ekonomiskt mycket idiotiskt. "Solenergi", tänkt att användas för industrier och hushåll, är inte "gratis". Att fånga in solenergi är det dyraste sättet att erhålla energi, rä knat i kronor per kilowatt, som någon hittills fått för sig. Det är kolossalt mycket dyrare energi än vad vi får från fossila bräns len eller från kärnkraftverk. För närvarande förbrukar vi mer e nergi på att tillverka och underhålla solfångare, än den totala energimängd som vi kan få ut från ådana solfångare under hela deras livslängd. Tanken att industriell solenergi ekonomiskt någonsin kommer att kunna tävla med andra former av energi producerad i industriell skala, är en ovetenskaplig dagdröm, värdig endast en manusförfattare i Hollywood. Den energitäthet som solenergi har, mätt i kilow att per kvadratmeter och per timme, innebär att det inte finns någon tänkbar lösning på det här ekonomiska problemet.

Det betyder inte att solfångare är värdelösa; de är användbar a i den mån de väger mycket lite och är lätta att transportera, och därför kan användas där andra energikällor inte är tillgä ngliga. Tills vi har upprättat ett kraftförörjningsnät på Månen, skulle de till exempel kunna fylla en värdefull funktion som ett tillskott till det totala antalet energikällor som kommer att användas av de första utforsknings- och byggnadslagen.

Emellertid skulle vi inte ens i sådana undantagsfall i någon högre grad kunna lita till infångande av solenergi. Till de viktigaste aspekterna av Månens kolonisering hör att få fram syre och väte ur berg för att säkra tillgången till syntetisk luft och vatten. För att göra detta på ett ekonomiskt sätt behövs ett industriellt kraftförörjningsnät, som kan leverera energi med mycket stor täthet. D å är vi hänvisade till att alstra energi med kärn- och fusionskraft, och vi måste ockå i hög grad förlita oss på energitäta verktyg som lasrar.

Generellt sett kommer Jorden, i ton räknat, att exportera stora mängder till rymden och få tillbaka ytterst lite i import från rymden. Det som tillverkas i rymden är avsett för rymdexport. Vi kommer att driva gruvor på Månen för att producera större delen av vår rymdflottas massa, samt det mesta av den massa som vi tar med oss till de förs ta stadierna av Marskolonin. Det mesta av denna gruvdrift och produktion utanför Jorden kommer att göras för ett par grundläggande syften:

1) För att nedbringa kostnaderna för att transportera massa från Jo rdens yta till en omloppsbana kring Jorden.

2) För att begränsa avtappningen av Jordens naturtillgångar.

3) För att förse rymdkolonierna med egna tillgångar.

Den huvudsakliga exportvaran från rymden till Jorden kommer att vara ku nskap. Denna kunskap kommer att vara oändligt mycket mer värd för vår planets invånare än något fysiskt föremål som vi skulle ku nna importera från andra planeter och månar. Den kunskapen kommer att vara oerhört mycket mer värd än Jordens totala investering i utforskningen av rymden.

"Återbäringen" på investeringarna kommer att vara av två olika former.

Under de kommande fyrtio åren utgörs den huvudsakliga "återbäring en" av den snabbaste produktionstillväxten på Jorden i mänsklighet ns historia. Om vi börjar nu, kommer USA:s nuvarande produktivitetsnivå att ha mer än fördubblats mot slutet av det här århundradet. Omkring år 2027 kommer den genomsnittliga produktiviteten i USA att vara m inst tio gånger större än vad den är idag.

Alla, eller nästan alla, dessa produktivitetökningar kommer att vara ett resultat av framsteg inom de grenar av fysiken som redan håller på att utvecklas på Jorden idag. Genom att driva oss själva till att ut veckla dessa teknologier som en del av programmet för att kolonisera Må nen och Mars, tvingas vi lösa det ena problemet efter det andra. Vi kom mer att göra uppfinningar som bygger på dessa teknologier, som kommer att öka industrins produktivitet enormt, och leda till stora förbättringar i kvaliteten på de produkter som firmor och hushåll köper.

När väl våra rymdobservatorier och laboratorier har varit i bruk en tid, kommer ett nytt element att tillföras för att öka produktivit eten på Jorden. Det här kommer att börja äga rum kring slutet av det här seklet, förutsatt att vi på ett ungefär följer den plan som föreslagits i den här rapporten. Med hjälp av vårt arbete i rymdobservatorier och laboratorier kommer vi att göra upptäckter vad beträffar vårt universums grundläggande lagbundenhet. Många av de ssa upptäckter skulle kanske aldrig ha kunnat göras utan hjälp av e n ådan utforskning av rymden.

Fastän det mesta av ökningen av Jordens produktivitet under programmets första 20-30 år kommer att komma från utvecklandet av dagens vet enskapliga frontavsnitt, kommer de nya upptäckter som görs mellan 20 och 40 år fraring;n nu, tack vare utforskandet av rymden, att tendera att bli det dominerande draget i det teknologiska framåtskridandet på Jor den. Omkring 50-60 år från nu kommer den huvudsakliga källan till vetenskapligt och teknologiskt framåtskridande på Jorden att vara utforskan det av rymden. Vi kommer att bli en "rymdcivilisation" till skillnad frå n en Jordbunden civilisation. Sextio år från nu kommer det kanske inte att finnas mer än ett fåtal miljoner pionjärer som direkt är ut e och arbetar i rymden, men vi kommer icke desto mindre att vara en "rymd civilisation". Vår kultur på Jorden kommer att vara sammanlänkad me d, och i allt större utsträckning dominerad av, de idE9er som kläc ktes i samband med utforskningen av rymden.

Men under åtminstone de närmaste 50 åren kommer det sätt på vilket nya teknologier ökar produktiviteten, att bestämmas av samma vetenskapliga ekonomiska principer som har väglett det mänskliga framåt skridandet sedan den gyllene renässansens tid i 1400-talets Italien och Frankrike. (...)

(Ur EAP:s valprogram 1988)