Maciej Zarembas artikelserie i DN om de svenska tvångssteriliseringarna av "underlägset människomaterial" långt in på 70-talet har chockat en hel värld. Serien har fått stort genomslag i internationell press och debatteras flitigt i vår omvärld. Inte undra på det.

Det berömda svenska "folkhemmet", som sålts som Sveriges ansikte utåt i ett halvt sekel, visade sig plötsligt inte alls stå på de svagares sida. Mönsterlandet där demokratin påstods fungera, där mänskliga rättigheter sades hållas högt och där en solidarisk stat tog de svagares parti visade sig ha en mörk baksida. Med samma tankegröt om rasbiologi och utrensning av "undermåliga element i folkkroppen" - som för eftervärlden är mer känd i sin nazistiska tappning - har Sverige tillsammans med Finland och Norge tvångssteriliserat flest individer per capita av alla länder i världen, inklusive Nazi-Tyskland. Eller, med Maciej Zarembas ord: "steriliseringskirurgin ingick i själva fundamentet för folkhemsbygget".

DN har nu avslöjat hur hela den industrialiserade världen under mellankrigstiden var fångad av denna pseudovetenskap, men också hur här hemma socialdemokratins portalfigurer som statsministrarna Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Tage Erlander var starkt drivande i dessa frågor.

Det som DN dock inte har berört, är att grundarna av 1900-talets rashygieniska teorier fortfarande i våra skolor hyllas som de som stod för "vetenskapens kanske största genombrott", nämligen Charles Darwin (1809-82) och hans kolleger, inte minst Darwins kusin Francis Galton (1822-1911). I denna artikel visas, att om vi ska kunna "tvätta rasbyken" måste vi rensa ut just denne Darwin och hans rasistiska pseudovetenskap ur dagens skolböcker.

Den nazistiska rasideologin skapades inte i Tyskland, utan har sina djupaste rötter i det brittiska imperiet. Rasidéerna växte fram under 1800-talets mitt, då striden om slaveriets avskaffande stod som hetast. Det viktiga med den brittiske biologen Charles Darwins främsta arbeten - "Om arternas uppkomst genom det naturliga urvalet, eller bevarandet av gynnade raser i kampen för överlevnad" och "Människans härstamning och det sexuella urvalet" (1859 resp. 1871) - är att de kom ut under den tidsperiod då USA:s president Abraham Lincoln frigav slavarna (1862), i samband med kriget mot de revolterande slavstaterna i den amerikanska Södern. Kretsen kring Lincoln med ekonomen Henry Carey (1793-1879) i spetsen såg slaveriet som den värsta formen av slöseri med mänskliga resurser. För dem gällde det att frigöra den mänskliga skaparkraften. För Darwin gällde det att kedja den, så att eliten, främst då den brittiska, skulle kunna sitta i orubbat bo. Det paradoxala är att svenska läroboksförfattare fortfarande hyllar Darwin som den store vetenskapsmannen, och inte nämner Henry Carey med ett ord.

Politiken vid mitten av 1800-talet dominerades av det brittiska kolonialväldets uppbyggnad och de andra europeiska kolonialmakternas försök att utmana det brittiska imperiet. Darwins idéer fick omedelbart ett enormt genomslag i Storbritannien. För brittiska toppolitiker vid den tiden var nämligen engelsmän en överlägsen djurras medan asiater och afrikaner var underlägsna raser av "halvapor" som behövde tämjas och hållas i bur som chimpanserna på Londons zoo.

De andra kolonialherrarna var inte sena att suga i sig de nya idéerna från England. Sanningen om "Hitlers rasidéer" är ju att horder av europeiska rasbiologer predikade "den starka rasens" rätt att "härska över" och utrota "de svagare raserna" vid en tid då Adolf Hitler fortfarande gick omkring med blöja.

Bluffen om evolutionsteorin

Skolornas läroböcker kallar Charles Darwin "den kanske viktigaste vetenskapsmannen i världshistorien". Varför? Jo, därför att han enligt dessa ska ha upptäckt evolutionsteorin och "var den första som bevisade att människan härstammar från djuren". Detta är en enda stor bluff! Darwin upptäckte inte att människan härstammar från djuren, än mindre evolutionsteorin om att djuren utvecklats ur varandra under lång tid. Redan 1809, i sin "Philosophie Zoologique", beskrev den store franske vetenskapsmannen Jean Baptiste Lamarck i detalj evolutionen. Tesen i denna bok är att skillnaderna mellan djuren tyder på att arterna har utvecklats ur varandra under lång tid. Lamarck skriver:
"Nya boplatser och levnadsförhållanden ger upphov till endast smärre variationer i de individer som utsätts för dessa förändringar först; men efter en tid av fortsatta förändringar i den miljö som dessa individer lever och föder barn i, och efter det att en lång räcka av generationer fötts och dött bort av den ursprungliga arten, övergår arten till att bli en ny art, skild från den tidigare."

Det gäller även för människan, som utvecklats ur aporna och biologiskt liknar dem, skriver Lamarck: "En undersökning av människans kroppsdelar, avslöjar ett ursprung som är detsamma som däggdjurens ursprung". Men detta gör inte människan till enbart ett djur, eftersom hon är en varelse med förnuft och fri vilja. Det är med dessa förmågor som hon kan bygga civilisationer över många släktled, något som inget djur kan.

"Kampen för överlevnad"

Inte ens Darwin själv tog åt sig äran av att vara den som först hade upptäckt evolutionen. I boken "Om arternas uppkomst" skriver han att andra före honom hade upptäckt evolutionen, men att han hade kommit på en ny och bättre idé, den om kampen i naturen som evolutionens orsak. Denna process beskrev Darwin, med sociologen Herbert Spencers (1820-1903) ord, som "kampen för överlevnad".

I sin självbiografi skriver Darwin att han fick sin idé från den brittiska prästen Thomas Malthus (1766-1834) ekonomiska teorier. Vad gick då Malthus idéer ut på? Jo, att produktionen av mat och råvaror inte håller jämna steg med befolkningsökningen, och att det därför alltid måste finnas svält och fattigdom och en djungelns kamp, alla mot alla, om att få tillgång till maten och råvarorna. I denna kamp sorteras de svagare människorna bort, då i synnerhet barnen till de fattiga. Det gör emellertid inget, menade Malthus, för "ett barn är av så ringa värde för samhället; om ett dör föds genast nya som ersätter det".

Darwin menade att alla djur ständigt kämpar om maten och att de starkaste djuren får äta och de svagare dör av svält. De starkare kan då fortplanta sig och deras barn blir lite starkare än föräldrarna var, och så fortsätter det tills arterna gradvis utvecklas ur varandra. Kampen om överlevnaden leder således till "det naturliga urvalet", som han kallade det.

Trots dessa idéers stora popularitet till dags dato är de, som Darwins kritiker på den tiden framhöll, helt värdelösa som vetenskaplig förklaringsmodell. Varken Darwin eller någon annan kan i förväg utifrån sin modell avgöra vilken ras eller art som kommer att "vinna" kampen för överlevnaden. Det är endast med facit i hand som de kan säga att "den starkaste" vann. Varför? Jo, därför att han vann.

Som biologisk teori är Darwins lära om det naturliga urvalet lika urusel som Malthus idéer om samhällsutvecklingen.

"Människans härstamning"

Inte heller Darwins andra påstådda genombrott på tankens område, att människan härstammar från djuren, var hans eget. Detta erkände Darwin själv. I "Människans härstamning" skriver han i förordet att "slutsatsen att människan är en bland flera arter som härstammar från någon uråldrig lägre och numera utdöd form, är på intet sätt ny. Lamarck drog för länge sedan den slutsatsen, och den har på senare tid förfäktats av flera framstående biologer". Till skillnad från Lamarck menade Darwin emellertid att människan i grund och botten är ett djur. Samma "kamp för överlevnad" som han påstod låg bakom djurarternas uppgång och fall, hävdade Darwin präglar det mänskliga samhället och rasernas vara eller icke vara.

"Någon gång i framtiden, inte så långt borta att det kan mätas i sekler, kommer människans civiliserade raser nästan säkert att utrota och i hela världen ta de ociviliserade rasernas plats. Samtidigt kommer de människoliknande aporna ... utan tvivel att utrotas. Klyftan kommer då att vidgas, eftersom den då kommer att gå mellan människan i ett, som vi får hoppas, mer civiliserat tillstånd än den kaukasiska och en apa lika lågt stående som babianen, i stället för som nu, mellan negern eller australiern och gorillan."

Så beskriver Darwin sin version av det som på 1940-talet blev Hitlers "slutgiltiga lösning" i "Människans härstamning".

"Intressenas harmoni"

Samtiden var inte sen att peka ut det barbariska i Darwins idélära. Motståndet kom främst från de industrialister som skapade den industriella revolutionen. Varför? Jo, därför att de visste att om ett land, eller en kontinent, har en blomstrande ekonomi, så upphör all kamp mellan raser eller nationer. Det var så de tänkte som på 1800-talet en gång för alla stoppade den "kamp" som pågått under tusen år mellan Sverige och Danmark .

Dåtidens kanske mest kände motståndare till Darwins ras- och samhällsidéer var Henry Carey. Carey blev berömd för sin teori om "intressenas harmoni". För honom är människan inte ett djur, utan vi är genom vår skaparkraft något mer. Vi kan genom en strävan till det gemensamma bästa utveckla ett givande samarbete mellan industriman, bonde och arbetare, mellan nationer och mellan raser, där alla får det bättre. Med en snabb teknisk utveckling upphävs den malthusianska kampen och fler och fler människor kan försörjas på en allt högre levnadsstandard.

Med detta förs de starka och de svaga närmare varandra, och "kampen för överlevnad" upphör. Detta, skrev Carey, "kan vi redan i dag se på det faktum att kvinnan får mer och mer att säga till om i och med den industriella revolutionen". Carey menade att på samma sätt vita och svarta i framtiden skulle kunna föras närmare varandra med ett ekonomiskt samarbete. Han föreslog på 1850-talet att det bästa sättet att bli av med slaveriet i USA vore att "höja afrikanernas människovärde" genom att industrialisera Afrika. Om Afrika får järnvägar, moderna städer, industrier och vetenskapsmän, så kan amerikanen se att det finns mer att vinna på ett fredligt samarbete med Afrika än på slaveri och kolonisation, menade han.

Darwin å sin sida menade, att afrikanerna inte skulle ha någon som helst ekonomisk utveckling. I stället vore det bra om de "utrotades", eftersom det är tveksamt om de är "riktiga människor", skriver han i "Människans härstamning".

Kvinnorna och det sexuella urvalet

Intressant är att notera hur starkt Carey betonade nödvändigheten av kvinnans frigörelse. Det var inga idéer som Darwin kände sympati för. För Darwin är det inte bara raserna och samhällsklasserna som "otvivelaktigt skiljer sig mycket från varandra ... såväl i kroppsligt utseende ... som i hjärnans form och kapacitet"; på samma sätt skiljer sig "de två könen från varandra kroppsligt och mentalt".

I "Människans härstamning" beskrivs kvinnorna som den passiva parten medan männen kämpar med varandra om kvinnornas gunst med målet att få fortplanta sig. Detta gör kvinnan dummare och dummare för varje generation, medan mannen blir allt smartare - eftersom han tvingas kämpa om rätten att få sätta på henne. Detta beskrev Darwin som "det sexuella urvalet", som enligt honom på ovanstående sätt är orsaken till att kvinnan "mentalt sett ... har många kännetecken som hon delar med de lägre raserna". Denna skillnad mellan könen "kan inte upphävas genom utbildning", skriver han, "inte heller kan den ha orsakats genom skillnader i utbildning".

En katastrofal samhällslära

Vilka är de "riktiga" människorna då? Jo, skriver Darwin, nordeuropeiska kungafamiljer, adelsfamiljer och fina borgarsläkter som utvecklats så att de med tiden blivit mycket "elegantare" än medelklassen och underklassen och alla andra raser. I synnerhet pekade han på de medlemmar av den brittiska eliten som härstammar från den mer ariska saxiska befolkningen, och inte har "infekterats" av det underlägsna keltiska (irländska) blodet. Darwins idéer om samhället var lika enkla som förödande. De kan sammanfattas i ett enda ord: kamp. Samhället är det instrument varigenom människan kan hjälpa den biologiska kampen för överlevnaden på traven. I "Människans härstamning" skriver Darwin att "de som är kroppsligt eller mentalt svaga snabbt brukar elimineras bland vildarna" så att de starkare överlever. Problemet är att människan, med civilisationens spridande, har frångått denna regel.

"Vi har fattigvårdslagar och våra medicinmän räddar livet på alla ... Vaccinationer har räddat tusentals, som annars skulle ha dött i mässlingen på grund av att de är svagare. På så sätt kan de svagare i samhället sprida sin avkomma. Alla som någon gång har sysslat med husdjursavel måste hålla med om hur förödande detta måste vara för människosläktet ... förutom människan är ingen djurart så okunnig att den tillåter de sämsta djuren att föröka sig".

Heliga kor

Darwins lära spreds snabbt i den kamp- och kolonisationshungriga europeiska eliten. Större delen av samhället infekterades av rasideologin och allt från tvål till storpolitik såldes med rasbiologiska argument, på ett sätt som inte är helt olikt hur miljöargumenten används i dag.

Med detta i åtanke frågar man sig om författaren till DN:s artikelserie förstått vilken lång lista av historiska personligheter man måste göra upp med för att gå till botten med raspolitiken.

Här har vi bara möjlighet att nämna två belysande exempel. Den förste är Winston Churchill, som satt som viceordförande för den första internationella konferensen om rasbiologi, som hölls i London 1912. Churchill var inte principiellt emot nazisternas rasidéer, utan stred mot nazisterna i andra världskriget därför att de kom att hota det brittiska imperiets makt. Churchill själv var på 30-talet god vän med Italiens diktator Mussolini och använde rasargument för att försvara kolonialpolitiken. I Indienfrågan stödde han den brittiska imperiepolitiken mot indiernas självständighetskamp - den imperiepolitik som Indiens frihetshjälte Mahatma Gandhi beskrev som "ytterst barbarisk" eftersom den förbjöd landet att ha egna industrier. I den av Storbritannien ockuperade zonen i Tyskland fortsatte, under bland andra premiärminister Churchills kontroll, det f.d. nazistiska rasbiologiska steriliseringsprogrammet ända in på 60-talet.

På kulturens område spreds Darwins idéer i Sverige genom August Strindberg, som tolkade allt som en strid om makt, mellan människor, mellan män och kvinnor (de senare kallade Strindberg likt Darwin "halvapor") och mellan raserna. Mot slutet av sitt liv blev Strindberg medlem i en "förnazistisk" rörelse, Nya Tempelriddarorden. En misslyckad konstnär vid namn Adolf Hitler var medlem vid samma tid och sade senare att denna orden "väckte" honom för "rasfaran" och "judefaran". I dess tidning Ostara kunde Strindberg läsa om "behovet av uppsamlingsläger för de mindervärdigare raser" som borde utrotas på lång sikt.

Hitler hämtade sina rasidéer från Nya Tempelriddarorden. Denna orden hade i sin tur växt fram ur den rörelse som Darwins kusin Francis Galton skapade. Galton kombinerade Darwins raslära med frenologin, läran om att formen på skallen bestämde hjärninnehållet och intelligensen (om man hade stor näsa var man dummare än en med "lagom" näsa, etc.). Under det brittiska kungahusets beskydd kunde Galton starta den organiserade politiska rasbiologiska rörelsen i Europa runt år 1900. Till Sverige kom den ungefär samtidigt som Hitler blev "frälst", runt 1910.

Motstånd mot "tidsandan"

Långt ifrån alla svalde denna darwinistiska propaganda. Internationellt leddes motståndet på 20-talet av industrimän med den tyske politikern och efterföljaren till Carey, Walther Rathenau, i spetsen. Rathenau mördades av nazisterna 1922 just som han, som utrikesminister, hade lyckats få till stånd Rapallofördraget, ett fördrag mellan Sovjetunionen och Tyskland om ekonomiskt samarbete, något som han såg som en garanti mot framtida krig.

Vi har mycket att lära av Carey och Rathenau i dag. Darwins idéer har nu på 90-talet getts en ny tolkning i professor Samuel Huntingtons teser om en "oundviklig" kommande "kamp mellan civilisationerna", vilka tillmäts allt större vikt av utrikespolitiska experter världen över. Hans bok i detta ämne har till och med översatts till svenska av det nyliberala Timbro. Denna "civilisationernas kamp" skall enligt Huntington bli en förödande tvekamp mellan främst muslimer, kineser och kristna om "de begränsade resurserna".

Denna katastrof kan naturligtvis endast förhindras genom ett för alla folk gynnsamt ekonomiskt samarbete. Efter första världskriget var Rathenau inne på samma tankegång. I boken "Själens krafter" skrev han att ekonomiskt samarbete kring handel och infrastrukturprojekt kan skapa nya resurser och upphäva "den darwinistiska kampen" mellan folken och raserna som han bevittnat under första världskriget. "Vi kan vara vissa om att även om jordens befolkning skulle tiodubblas kommer naturen alltid att ha plats åt människan. Varför? Därför att människan pånyttföder naturen i en högre skepnad" genom sin "ekonomiska skaparkonst". Hade Rathenaus idéer blivit de som slagit rot under 30-talet, och inte den darwinistiska tankegröten, så hade det andra världskriget kvävts i sin linda.

(Ur Ny Solidaritet nr. 9 1997)