Fem hundra år efter Columbus upptäckt måste vi fortfarande bevisa att världen inte är platt, sa Jonathan Tennenbaum på en konferens i Mexico den 18-22 maj 1992. Konferensen hölls för att fira 500-årsminnet av Amerikas kristnande, samt för att grunda den Iberoamerikanska solidaritetsrörelsen. Den ursprungliga titeln på Tennenbaums tal var "Den kalla fusionens lärdomar: Ner med Aristoteles! Länge leve den nya vetenskapliga renässansen!"

I den skrift som grundade den fysiska ekonomins vetenskap slog Gottfried Wilhelm Leibniz fast principen, att den enda varaktiga formen av mänskligt samhälle är ett samhälle inriktat på vetenskapligt och tekniskt framåtskridande. Detta samhälle måste frambringa en aldrig sinande ström av vetenskapliga upptäckter, som en fuga av Johann Sebastian Bach som aldrig tar slut, utan hela tiden fortsätter till högre ordningar. Och allt som människorna i detta samhälle sysslar med kommer att kretsa kring och upplysas av det vetenskapliga upptäckandet, precis som planeternas rörelse runt solen. Nyckeln till detta är en "ars inveniendi", en upptäckarkonst, principen för hur vi kan fortsätta det vetenskapliga framåtskridandets stora fuga i all oändlighet, och förverkliga vår natur som Guds levande avbild.

Grundforskning - i den ursprungliga bemärkelsen ett sökande efter sanningen om vårt universums lagbundenhet - är den yttersta grunden för varje suverän nation. Grundforskning betyder, bland annat, att man inte tror på någonting enbart grundat på "auktoritet" (inhemsk eller utländsk), utan att grundläggande teorier och begrepp inom vetenskapen hela tiden granskas och omprövas i ljuset av avgörande experiment.

Det borde vara uppenbart att "upptäckarkonsten" ytterst sett är den centrala frågan i politiken. Här har, i mer än 2000 år, striden rasat mellan två fraktioner: den som följer andan i Aristoteles "Organon", och den som följer Sokrates. Sokrates metod är i princip det som Leibniz menade med "ars inveniendi". Aristoteles "Organon" utger sig för att vara en upptäckarkonst, men är i själva verket en metod för oligarkiskt styre över ett bestialiskt nolltillväxtsamhälle.

Den moderna vetenskapen hade över huvud taget inte varit möjlig utan den revolution mot aristotelianismen som skedde genom den arabiska renässansens Ibn Sina och framför allt genom kardinal Nicolaus Cusanus. Men striden avgjordes inte helt till deras fördel. Den gamla åsnan Aristoteles överlevde och har sedan dess jobbat på att smyga sig tillbaka in i vetenskapen, och har gradvis återtagit den förlorade terrängen.

I dag befinner vi oss - trots den ofantliga ökningen av människans produktiva förmåga under de mellanliggande 500 åren - återigen i en aristoteliansk mörk tid. Vi är tillbaka i åsnornas tidevarv; åsnorna är överallt - på universiteten, i skolorna, i kyrkorna och regeringarna! Men framför allt härskar åsnorna över vetenskapen. I dag, 500 år efter det att Columbus bevisade att Jorden är rund, går de mest ansedda vetenskapliga organisationerna och tidskrifterna i USA och andra länder ut och stöder kultiska miljöidéer, och förklarar, i praktiken, att Jorden är platt. Förföljelsen av forskare som arbetar med kall fusion visar att den verkliga vetenskapen - sanningssökandet - nästan har blivit en underjordisk verksamhet.

Två huvuduppgifter

Så vi befinner oss i en situation som liknar den som rådde före Columbus upptäcktsfärder. Vissa saker måste göras nu, för att rädda mänskligheten från den katastrof som en segrande aristotelianism annars kommer att dra över oss. Vi behöver en vetenskaplig renässans. Detta är det problem jag nu vill tala om.

Det har bevisats, att den europeiska renässans som var förbunden med Nicolaus Cusanus och Brunelleschi, inte går att skilja från den utveckling som ledde fram till Columbus upptäcktsfärder och koloniseringen av den Nya världen. Ingendera kunde ha existerat utan den andra. På samma sätt, hävdar jag, måste arbetet i dag för att rädda civilisationen organiseras kring två huvuduppgifter:

1) En fullständig återuppbyggnad, med den allra modernaste tekniken, av infrastrukturbasen för mänskligt liv på den här planeten;

2) En kolonisering av Mars.

Kombinationen kan verka förvånande, men betänk för det första att koloniseringen av Mars i sig först och främst är ett infrastrukturproblem. Att landsätta en människa på Mars är ingen stor bedrift - amerikanska Nasa hade planerat en sådan landsättning till 1984, och tekniken för det var i princip redan utvecklad. Det är lätt. Det verkliga problemet är inte hur man ska ta sig till Mars, utan hur man ska kunna stanna där - hur man permanent ska kunna försörja en betydande mänsklig befolkning på en plats som ligger ca 6 miljoner mil från Jordens omloppsbana - ojämförligt mycket längre bort och mera ogästvänlig än de värsta öknarna och mest avlägsna bergstrakterna på Jorden.

Lösningen i båda fallen ligger i det som Lyndon LaRouche har definierat som människans relativa potentiella befolkningstäthet, som är ett mått på förmågan att försörja en växande mänsklig befolkningstäthet i en given naturlig miljö. Det viktigaste är att den teknik vi kommer att behöva för att försörja en befolkning som ökar till 12 miljarder och mer under nästa århundrade, är densamma som behövs för att bygga upp och försörja de första städerna på planeten Mars. Vilken teknik är detta?

* För det första: avancerade former av kärnfissionsenergi, och kärnfusion i olika former.

* För det andra: gruv- och industritillämpningar av olika typer av riktad energi - lasrar från det infraröda till röntgenstråleområdet och därutöver, ytterst koherenta mikrovågor och radiovågor, partikel- och plasmastrålar.

* För det tredje: biologiska och medicinska tillämpningar av olika former av riktad energi och spektroskopi.

* För det fjärde: ett bättre behärskande av det periodiska systemets grundämnen och isotoper, inbegripet nya sorters processer, något mellanting mellan fission och fusion, vilkas möjlighet ligger implicit i upptäckten av "kall fusion".

Låt oss ta en snabb titt på den här typen av teknik, utifrån den roll den kommer att spela i koloniseringen av Mars. Från den ståndpunkten kan vi bäst förstå lagbundenheten i det tekniska framåtskridandet, som bestämmer våra uppgifter här på Jorden.

Månen-Mars-projektet

En omfattande plan utarbetades av Lyndon LaRouche i början av 1987, och presenterades för den amerikanska befolkningen i ett halvtimmeslångt TV-program 1988 som kallades "Kvinnan på Mars". LaRouches plan gick ut på att en permanent bemannad koloni skulle upprättas på Mars till år 2027. Det kortaste avståndet mellan Jorden och Mars är ungefär 5,7 miljoner mil. Det längsta avståndet, när de två planeterna befinner sig på motsatta sidor om solen, är i storleksordningen 25 miljoner mil. Med tanke på det enorma avståndet och de ofantliga kostnaderna för att transportera mat och utrustning från Jorden till Mars, är det uppenbart att varje bemannad koloni på Mars måste ha en hög grad av självförsörjning.

De fysiska förhållandena på Mars är mycket mera ogästvänliga än de värsta öknarna på Jorden. Mänsklig bosättning är till en början bara möjlig under en skyddande kupol med konstgjort klimat; där måste matproduktion och olika typer av underhålls- och tillverkningsarbete utföras parallellt med huvuduppgiften, som är vetenskaplig forskning. Vi kan mycket grovt uppskatta den mängd utrustning som under sådana förhållanden behövs för att försörja en enda Marskolonisatör. Den är i storleksordningen tio gånger större än vi skulle behöva för en mer eller mindre självförsörjande koloni i de mest svårtillgängliga delarna av Sahara. Till detta kommer kostnaderna för att transportera den utrustningen från Jorden.

Marskolonins främsta arbetsuppgift blir att bygga och betjäna ett nätverk av astrofysiska instrument och observatorier i området närmast Mars omloppsbana runt solen. Detta nätverk kommer att fungera som ett enda jättelikt teleskop med en diameter lika stor som Marsbanan - 46 miljoner mil. Marskolonin måste stå för det mesta av skötseln av detta nätverk. Till det kommer det att behövas inte hundratals, utan tusentals och till slut tiotusentals forskare och tekniker. Om vi lägger till de personer som behövs för att sköta själva Marskolonin - mat- och energiproduktion, gruvor och industrier, sjukvård, plus den stora apparaten för uppskjutning och landning av rymdfarkoster, reparationer och underhåll m.m - så ser vi att den framtida Marskolonin snabbt måste komma upp i 100 000 personer, och därifrån växa till en halv miljon och mer under kolonisationens första decennier.

Räknar man in transportkostnaderna och den nödvändiga utrustningen på Mars, blir investeringen per person i den framtida Marskolonin mycket stor. I motsvarande mån måste den personens arbetsproduktivitet vara mycket hög - det gäller för övrigt alla som är indragna i Marsprojektet. Vi kommer att tillverka stål och titan med hjälp av kontrollerade plasmer vid temperaturer på 10 000 eller mer; kemiska processer kommer att utnyttja koherent elektromagnetisk strålning för att utlösa vissa reaktioner och förhindra andra; maskiner kommer i hög grad att arbeta med lasrar och partikelstrålar. Mycket energi kommer att gå åt för dessa processer, energi som måste komma från kärnfusion. Med den här typen av teknologi kommer en enda arbetare på Mars att ha en större produktiv förmåga år 2050, än hela den europeiska arbetsstyrkan hade i slutet av 1800-talet. Vår måne, med sin svaga gravitation och relativa närhet till Jorden - "bara" 380 000 mil bort - utgör den idealiska "rymdhamnen" för interplanetariskt arbete. Industrialiseringen av månen ger oss möjlighet att på månen tillverka merparten av de rymdtransportsystem som behövs för färden till Mars och utrustningen som behövs för att grunda kolonin. Tekniken som användes i Apolloprojektet var väl ägnad för några få månlandningar i utforskningssyfte, men är alldeles för dyr och ineffektiv för att kunna ligga till grund för att göra månen till rymdhamn och industriell bas. Lösningen finns dock i form av "rymdflygplan", t.ex Sängerprojektet som man nu arbetar med i Tyskland.

För den korta resan från Jorden till en omloppsbana runt Jorden är det möjligt att använda kemiskt bränsle, men för transporter mellan Jorden och månen behöver vi mycket tätare kraftkällor. Varför? I figur 1 jämförs energitätheten hos kemiskt bränsle och kärnbränsle, energiflödestätheten hos kemiskt bränsle och kärnbränsle samt de hastigheter som kan uppnås med framdrivningssystem baserade på dessa bränslen. Dessa parametrar bestämmer hur mycket bränsle som åtgår per ton last och andra viktiga egenskaper hos ett rymdtransportsystem.

För att lyfta upp ett ton last i bana runt Jorden med kemiskt bränsle, måste vi bränna upp mer än nio ton bränsle! Det är tillåtligt om lasten är passagerare eller ytterst värdefull teknologi; men det är ohyggligt ineffektivt om vi vill frakta upp stora mängder kemiskt bränsle för transporter mellan Jorden och månen eller andra plan eter. Är det inte mycket bättre att frakta upp anrikat uran eller deuterium-tritium-bränsle, som ger en miljon gånger mer energi per viktenhet? Om man tänker på det kanske en del av oss bättre kan förstå varför kärnkraften är absolut nödvändig för oss också här på Jorden!

Ett första generationens fissionsdrivet framdrivningssystem togs fram av Nasa redan för den Marsfärd som var planerad till 1984. Den typen av system kan användas för transporter mellan olika omloppsbanor runt Jorden och månen, och även för låghastighetstransporter av material till Mars. Men fissionstekniken kommer inte att räcka till för att transportera stora antal passagerare till Mars. Vi vet från ryssarnas erfarenheter att långvariga vistelser i tyngdlöst tillstånd kan ge farliga skadliga effekter. Dessutom måste vi tänka på riskerna med höga stråldoser. Till sist är det mycket som passagerarna måste ha med sig för att klara sig under den långa resan - flera gånger längre än det tog för Columbus att nå Amerika.

Det här betyder att vi behöver transportsystem som kan klara resan till Mars på några få dagar. För att klara det måste vi komma upp i mycket höga hastigheter, i storleksordningen 1000 km/sekund.

Energitätheten som behövs för det ligger långt utöver den vi kan uppnå med fissionskraft. Det finns bara en teknik inom räckhåll i dag - kärnfusion.

För grundläggandet av den första kolonin på Mars räknade LaRouche ut vilka krav som skulle ställas på en flotta av stora interplanetariska farkoster. Dessa farkoster skulle till stor del byggas av komponenter tillverkade på månen och monteras ihop på en lämplig plats i omloppsbana runt månen. Fusionsmotorerna på en enda sådan farkost kommer att alstra en kraft av samma storleksordning som den totala kraftproduktionen i hela världsekonomin i dag! Omöjligt? Inte alls - detta är de möjligheter som öppnas med fusionstekniken.

Det tekniska framåtskridandets harmoniska ordning

De flesta nu för tiden skulle fråga: Varför vill ni göra en sådan fantastisk satsning på att kolonisera Mars, när vi har så stora problem här på Jorden? Om Christofer Columbus var här, skulle han säkert ha någonting att säga om det. För det första, kan vi göra det? Ja, titta på den här världen med sex miljarder människor. Titta på vad som skulle kunna mobiliseras, när vi har satt stopp för Internationella valutafondens, Kissingers och Bushs galna politik. Titta på vad USA skulle kunna göra med LaRouche som president. Titta på Västeuropas och Japans teknologiska kapacitet. Lägg till den högt kvalificerade arbetskraften i Östeuropa, som vi ska mobilisera med den "produktiva triangeln" och den nya Marshallplanen för öst- och västeuropa. Lägg till det f.d Sovjetunionens enorma kapacitet på rymd- och forskningsområdet. Lägg till Indien, redan en teknologisk stormakt. Och titta framför allt på ett integrerat Iberoamerika, på den kapacitet som Argentina och Brasilien redan besitter. Lägg till en snabbt växande kapacitet i utvecklingsländerna under förhållanden av en ny ekonomisk världsordning.

Den totala kostnad det handlar om är mindre än en procent av de investeringar som behöver göras för att bygga upp en modern infrastruktur här på Jorden. Men den procenten eller mindre i investeringar i Marsprojektet kommer att få en förhållandevis enorm gynnsam effekt på allting vi gör här på Jorden. Planeten Mars ekonomiska betydelse för Jorden börjar framstå klart när vi undersöker hur teknologi utvecklas. Teknologi skapas inte av den "fria marknaden". Inte heller uppstår den spontant bara därför att det finns ett behov av den. Den teknologiska utvecklingen är en lagbunden process, vilket Lyndon LaRouche har visat på det mest övertygande sätt i sina undersökningar av den fysiska ekonomin.

Jag sa förut att den mänskliga verksamhetens utsträckning först till omloppsbana runt Jorden, sedan till en industrialisering av månen och till slut en kolonisering av Mars kräver "kvantitativa språng" i den använda framdrivningsteknikens energitäthet. Observera att den framdrivningsteknik som gör att vi kan nå Mars på ett acceptabelt antal dagar, inte räcker till för att åka till Jupiter eller längre, där avstånden är en storleksordning större och helt nya typer av svårigheter uppkommer. Asteroidbältets speciella läge verkar markera en gräns där vi måste gå till en högre teknologisk nivå, bortom den nu kända vanliga fusionen. Denna omständighet uttrycker ett lagbundet samband mellan hur teknologin är ordnad och hur solsystemet är ordnat.

Figurerna 1 och 2 pekar på ett samband mellan ökad energiflödestäthet allteftersom teknologin utvecklas och bemästrandet av allt kortare våglängder av koherent strålning, där vi går från den molekylära till den atomära och subatomära nivån. Observera att detta är ett reciprokt samband: För att kunna utsträcka den mänskliga verksamheten till allt större koncentriska områden av vårt solsystem, måste vi gå mot allt högre energiflödestätheter, vilka vi uppnår genom att bemästra fysikalisk verkan på allt mindre längdskalor! Vi skulle alltså inte kunna kolonisera Mars utan kärnfusionen, d.v.s utan ett teknologiskt bemästrande av processer på subatomär nivå.

Allt det här borde göra klart för oss varför Marsprojektet på ett unikt sätt lämpar sig som "teknologimotor" för hela världsekonomin. Det är därför att uppgiften att kolonisera Mars för samman alla grenar av vetenskapen och teknologin - från fysiken till biologin och medicinen - till en organisk, sammanhängande enhet, och puffar upp alla dessa områden tillsammans i ett "kvalitativt språng" till en högre nivå. Det betyder, att för varje investerad krona ger Marsprojektet den överlägset största effekten i form av utveckling av nya teknologier för världsekonomin, jämfört med alla andra investeringar.

Hela den här saken har dock en djupare botten. Jag ska bara kasta fram en fråga som leder oss in på den subjektiva sidan - som är ämnet för den andra delen av vad jag vill ta upp här. Låt oss tänka oss att det är år 2030 och att den bild jag visar er nu (av Krabbnebulosan) är en av de första som tagits fram av det nya astrofysiska nätverket som Marskolonisatörerna har installerat och bemannar (bilden vi ser kommer faktiskt från ett teleskop på Jorden). Tänk er att vi tittar på någonting som vi aldrig har sett förut - ett konstigt, oformligt föremål. Hur ska vi förhålla oss till det?

Magikern Newton

I tusentals år har den oligarkiska makten varit grundad på magi - på konsten att hitta på och sprida lögner och mytiska föreställningar. Få allmänt omfattade myter har varit mer användbara för oligarkin på senare tid, än uppfattningen att den moderna naturvetenskapen representerar en "objektiv kunskap", som grundar sin auktoritet på att den är helt skild från religionens och filosofins "subjektiva" område. I dag får studenterna lära sig att naturvetenskapen redan har kommit mycket nära den "objektiva sanningen" om så djupa frågor som "livets gåta" och "materians minsta byggstenar". Ledande talesmän för oligarkin är helt på det klara med att "objektiv vetenskap" är en förtäckt form av religionsutövning. Vi behöver bara citera vad den berömde Cambridge-ekonomen John Maynard Keynes sa om Isaac Newton. Keynes, själv en fulländad magiker, talade roat om den bluff hans företrädare hade lyckats göra gångbar genom att hålla fram Sir Isaac Newton som ett föredöme för den moderna vet enskapen. I ett berömt tal 1946 sa Keynes:

"Under 1700-talet och därefter blev Newton känd som den förste och störste vetenskapsmannen i modern tid, en rationalist som lärde oss att tänka med ett kyligt och objektivt förnuft. För mig framstår han inte i det ljuset. Newton var inte den förste i förnuftets tidevarv. Han var den siste magikern, den siste babyloniern och sumeren...

Med våra dagars vulgära språkbruk var Newton en utpräglad neurotiker av ett inte ovanligt slag, men - och det är ett dokumenterat faktum - i en synnerligen extrem form. Hans djupaste instinkter var ockulta, esoteriska, semantiska - han levde i sin egen värld, med en förlamande rädsla för att blotta sina tankar, sina åsikter, sina upptäckter i all sin nakenhet för världens granskning och kritik... Liksom alla av den typen höll han sig borta från kvinnor...

Varför kallar jag honom en magiker? Därför att han såg på hela universum och allt som ryms i det som en gåta, som en hemlighet som kunde tydas om man använde den rena tanken på vissa tecken, vissa mystiska ledtrådar som Gud hade lagt ut i världen för att tillåta ett slags filosofens skattjakt till det esoteriska brödraskapet. Han trodde att dessa ledtrådar kunde hittas i tecken i skyn och i grundämnenas uppbyggnad (och det är det som ger det falska intrycket att han var en experimentell filosof), men också i vissa papper och traditioner som gått i arv från bröderna i en obruten kedja ända från den första dunkla uppenbarelsen i Babylonien..."

Ska vi tro på Keynes, som själv var magiker, eller ska vi säga "matemagiker" (matemágo) i den gamla brittiska traditionen från Malthus och Adam Smiths "osynliga hand"? Dessbättre behöver vi inte tro Keynes på hans ord beträffande det kultiska ursprunget till Newtons fysik. Gottfried Wilhelm Leibniz hade redan bevisat detta enbart utifrån innehållet i Newtons egna publicerade vetenskapliga skrifter. Precis som vår tids "Big Bang"-kosmologer, presenterade Newton sin fysik som en teori som gällde för hela universum. Han ansåg att hans matematiska lagar var allmängiltiga för allt rum och all tid.

Men Newton påpekade själv, att det universum som beskrevs av hans lagar skulle vara benäget att råka ut för allehanda katastrofer. För det första skulle all materia tendera att falla ihop till en stor klump. Gud skulle med jämna mellanrum behöva ingripa för att förhindra detta. I sin "Principia" skrev Newton: "För att inte fixstjärnornas system skall falla på varandra genom sin gravitation, har Gud placerat dessa system på ofantliga avstånd ifrån varandra." Detta skulle kräva, som Leibniz skämtsamt anmärkte, att Gud måste gripa in och "dra upp klockan" så att den inte stannar pga sin egen entropilag.

Newtons system dras också med det sk "trekroppsproblemet", som innebär att solsystemet skulle vara behäftat med en potentiellt ödesdiger instabilitet.

Beror då de inbyggda paradoxerna i Newtons universum på någon speciell defekt i Newtons matematik - som skulle kunna avhjälpas genom senare förbättringar - eller uppkommer de i alla formalmatematiska teorier som gör anspråk på att ge en fullständig beskrivning av naturlagarna?

Låt mig göra vad som först kan verka vara en ren analogi. Tänk er en rät linje som tangerar en cirkel vid en viss punkt. Nära den punkten verkar linjen vara en utmärkt approximering. Men om vi följer linjen fortsätter den ut i tomma rymden, medan cirkeln böjer av! Det enda sättet linjen kan komma tillbaka till cirkeln, och återställa approximeringen, är om den "bryts" vid någon punkt och bildar en polygon. Observera dock att det inte finns någonting i den räta linjens eget universum som talar om för den när den ska böja av och ändra riktning; den korrigeringen kan bara ske som en anomali skapad av en "deus ex machina" utanför linjens platta värld. Notera också, att om vi försöker approximera cirkeln bättre, genom att öka antalet sådana hörn, så ökar dessa anomaliers antal och täthet.

En datakult

Låt oss titta på fysikens historia. Låt oss göra följande förenkling. Vi tänker oss att för varje århundrade så skulle den samlade naturvetenskapliga kunskapen om det fysiska universum samlas i en enda bok. Vi får en serie sådana böcker, som sträcker sig bakåt till svunna tider och framåt in i framtiden (B1700talet/ B1800talet/ B1900talet/ etc):

Låt oss anta att dessa böcker är upplagda på samma formalmatematiska sätt som Newtons "Principia". För varje sådan bok skulle vi kunna göra ett dataprogram som skulle simulera hela universum med hjälp av ekvationerna som finns i den boken. Det är i princip exakt vad man har gjort i de kosmologiska modeller som används i den nu förda debatten om den sk "stora smällen", Big Bang. För det första noterar vi att dataprogrammen är benägna att bete sig på ett visst sätt: Om vi kör dem tillräckligt länge, framåt eller bakåt i tiden, kommer vi antingen till en singularitet, där programmet måste stanna eftersom någon parameter blir noll eller oändlig ("Big Bang" är ett typexempel på det), eller så går programmet in i en loop (vilket motsvarar de sk cykliska kosmologiska modellerna), eller, i vissa fall, så kommer datorn att uppträda på ett obegripligt, kaotiskt sätt.

Ingen förnuftig person skulle förväxla ett sådant typiskt databeteende med det verkliga universum. Snarare skulle man misstänka att sådana egenskaper hos de hypotetiska universumen är, som vi antydde tidigare, uttryck för artefakter, av människan skapade konstprodukter, som ligger inneboende i de dataförfaranden som använts för att framställa dem.

Men vi måste också tänka på innebörden av den kunskapsutveckling som gav oss serien med böcker. Denna utveckling visar att inget specifikt kunskapstillstånd motsvarar den "absoluta sanningen" om universums lagar. Mellan de kunskapstillstånd som rådde år 1800 och år 1900 gjordes det t.ex grundläggande vetenskapliga upptäckter, som helt förändrade den matematiska fysiken, t.o.m dess formella kännetecken. Detta upptäckande låg helt utanför det formella kunskapssystemet i B(1800talet): dvs ingenting i B(1800talet) kunde ha gjort det möjligt för oss att logiskt härleda de upptäckter som ledde fram till nästa kunskapstillstånd B(1900talet), och sedan till B(2000talet) osv. Vad betyder det? Titta på det universum som simulerats enligt B(1800talet). Vi har just sett att detta hypotetiska universum inte innehåller vissa verkliga fysiska händelser. Det innehåller inte de vetenskapliga upptäckter som gjordes mellan 1800 och 1900! Varje hypotetiskt universum utelämnar det kreativa upptäckande som leder "ut ur det universumet och in i nästa!

Är vetenskapliga upptäckter fysiska händelser? I varje sund fysik måste de vara det, eftersom de också orsakar potentiellt mycket stora förändringar i universum. Varför? Därför att det vetenskapliga upptäckandet är den viktigaste orsaken till människans ständigt ökade makt över naturen.

Detta gör att vi måste erkänna att det mänskliga förnuftet - den subjektiva sidan av det mänskliga kreativa förnuftet - är en mäktig fysisk kraft i universum, en kraft vars verkan är större än någon given fysisk storhet. Men den här kraften kan inte inordnas i någon uppsättning matematiska ekvationer. Varför? Därför att det vetenskapliga upptäckandet, som människans verkan på naturen bygger på, successivt kullkastar varje given form av matematisk fysik. Varje fysik som bortser från det vetenskapliga upptäckandet, den process som genererar transformationerna B(1500talet)/ B(1600talet), B(1600talet)/ B(1700talet) osv, är alltså axiomatiskt bristfällig.

Vad gör vi då, när vi bestämt hävdar att den fysiska verkligheten måste ha den form som Newton beskrev, som dagens kosmologer gör med sina "Big Bang"-modeller? Vad vi får när vi gör det är en slags kulttillbedjan, en förgudning av ett fixt kunskapstillstånd eller dyrkan av förnekandet av det kreativa mänskliga förnuftet.

Det är ett dyrkande av datorer!

Kall fusion - en anomali

"Kall fusion" är en av det här århundradets mest revolutionerande experimentella upptäckter - så mycket kan vi säga säkert, även om vi inte vet med säkerhet vad det är som har upptäckts! Kall fusion är en anomali - en paradoxal händelse, som verkar motsäga mycket av det som fysikerna trodde sig veta om atomkärnan och hur materia uppträder i allmänhet. Utifrån dessa förväntningar ställer den kalla fusionen oss inför en skenbarligen omöjlig kombination av egenskaper: En kärnprocess som fysikerna trodde bara kunde ske vid temperaturer av en miljard grader, verkar ske vid rumstemperatur; den alstrar en miljon gånger mer värme än kärnfysiken säger att den ska göra, utifrån den observerade emissionen av neutroner; i till synes identiskt lika palladiumstavar sker kall fusion i den ena, men inte i den andra. Det är som om naturen avsiktligt spelade kärnfysikerna ett spratt, och skrattade och gjorde narr av dem.

För dem som vill att fysiken skall vara ett perfekt logisk-deduktivt system av den sort som Newton försökte konstruera, kan mötet med en kraftig anomali vara en besvärande och rentav skrämmande upplevelse. Våra naturvetenskapliga läroböcker är ofta skrivna som om anomalier inte fanns, eller på sin höjd bara spelade en roll i det förflutna; de försöker framställa dagens kunskap som en välputsad fasad, där de verkligt intressanta problemen - anomalierna- hålls väl dolda. Och ändå, och vi tittar på naturvetenskapens historia sedan tusentals år tillbaka, så har framåtskridandet alltid levt på anomalier.

I vetenskapens utveckling spelar anomalier och paradoxer exakt samma roll som kontrapunktiska dissonanser i stor musik. Varje våg av anomalier får sin "upplösning" genom uppställandet av nya vetenskapliga hypoteser, på villkor att människans existensförmåga - hennes relativa potentiella befolkningstäthet - ökar. De nya hypoteserna, i nförlivade till ett nytt vetenskapligt kunskapstillstånd, driver oss framåt till upptäckten av nya anomalier. Ingenting kunde vara mera avslöjande för den nya mörka tid som råder inom dagens vetenskap, än reaktionen från den sk vetenskapsmannakåren på kall fusion: "Den finns inte! Den finns inte! Den kan inte finnas, det är ett misstag, det är en bluff; pratar du om det mister du jobbet!"

Den kalla fusionen upptäcktes inte av en slump. Dess främste upptäckare, Martin Fleischmann, kallar sig helst "vetenskapsarkeolog". Han studerade vetenskapens historia, framför allt på sitt eget område, elektrokemin, och letade efter anomalier - särskilt anomalier som tenderade att bli förbisedda eller bortglömda av ett eller annat skäl. Han intresserade sig också för dessa skäl: Vilka är de - ofta omedvetna - antaganden som får vetenskapsmännen att inte se det som borde vara uppenbart eller åtminstone mycket tankeväckande?

Fleischmann verkade också vara på det klara med att mycket av kärnfysiken och partikelfysiken nu för tiden har blivit ett slags bedrägeri, en situation som påminner om sagan om "kejsarens nya kläder".

Den imponerande matematiska apparaten, de formidabla partikelacceleratorerna och annan komplicerad experimentutrustning som används inom dessa områden har hjälpt till att skapa intrycket att fysikerna har räknat ut nästan allting - när de i själva verket vet nästan ingenting! Vi kan kalla det "macho-fysik".

"Macho-fysik"

Det finns en rolig bakgrund till det här, som är relevant för många av de saker som jag försöker betona här. Det viktigaste enskilda bidraget från kärnfysikens område hittills, om man ser till dess betydelse för hela mänskligheten, är utvecklingen av kontrollerad kärnklyvning, fission - den process som används i dagens kärnkraf tverk. Men när kärnklyvningen upptäcktes i slutet av 1938 betraktades den som omöjlig av den tidens mest framstående teoretiska fysiker.

Redan 1934 hade Enrico Fermi lyckats åstadkomma klyvningsreaktioner. Men Fermi var förblindad av den rådande teorin, och misstolkade experimentet. Den berömda tyska kemisten Ida Noddack påpekade Fermis misstag, och framkastade för första gången i brev och i en vetenskaplig artikel publicerad samma år, att om man bombarderade uran med neutroner kunde det leda till att kärnan klövs i flera stora delar: fission!

Fermi och de andra ledande kärnfysikerna behandlade Ida Noddacks hypotes på samma sätt som "kall fusion" behandlas i dag: De struntade i den eller avfärdade den som rena nyset. Otto Hahn var en av dem som gjorde löje av Noddack. Hahn följde Fermis vilseledande spår i en serie experimentella undersökningar som sträckte sig över mer än tre år. Experimenten gav mer och mer bisarra resultat, tills han slutligen tvingades medge det misstag som han, Fermi, och andra hade gjort. Uranets "omöjliga" kärnklyvning hade skett! Det var den "upptäckten" som Otto Hahn fick nobelpriset för. Intressant nog undvek Hahn att nämna Ida Noddack i rapporten om sina resultat. Inte heller ta ckade han sin närmaste medarbetare, Lise Meitner, som från början hade föreslagit den serie experiment som ledde till att kärnklyvningen kunde bevisas, men som hade tvingats fly från Tyskland tre månader före Hahns genanta upptäckt. "Macho-fysik"!

Låt mig infoga en parentetisk kommentar till detta: Om vi följer kärnklyvningens historia tillbaka till Marie Curies banbrytande upptäckt av uranets radioaktivitet, så finner vi att kvinnliga forskare spelade en avgörande roll i nästan varje läge. Jag brukar säga - för det retar miljödårarna - att kärnkraften är en kvinnlig teknologi! Låt oss kort ägna några av dessa kvinnor vår tacksamhet: Marie Curie, hennes dotter Irène Curie, Ida Noddack, Lise Meitner, Marietta Blau och Herta Wambacher, Marguerite Perey, Leona Marshall, Marie Goeppert-Meyer, Elisabeth Rona, Berta Karlik och många andra.

Det viktiga är inte bara att Ida Noddack hade rätt i sin hypotes, medan macho-fysikerna hade fel. Det viktiga är vad som fick Ida Noddack att lägga fram sin hypotes, trots att den stred mot de då rådande teorierna inom fysiken.

Noddacks forskning kretsade kring det periodiska systemet över grundämnena, och hennes sätt att tänka på detta system gick faktiskt tillbaka till långt före Mendelejev, till Johannes Kepler. Med modernt språkbruk menade Kepler att den fysikaliska rum-tiden har en karakteristisk geometri, som formar alla processer som ingår i den - från materiens mikroskopiska organisation till det astrofysiska området.

I Keplers konstruktioner finns det en "felande planetbana", belägen mellan Mars och Jupiters banor; Kepler framkastade tanken att detta kunde vara ett instabilt område, en anomali i solsystemet som helhet. Och faktum är att det var här som man, tvåhundra år senare, hittade de första fragmenten av det som nu kallas asteroidbältet; dessa fragment är antingen resterna av en planet som sprängdes sönder, eller material som inte kunde smälta samman till en planet pga själva banans instabila natur. I den universella geometri som ligger till grund för uppbyggnaden av både solsystemet och det klassiska musiksystemet, råkar asteroidbältet exakt sammanfalla med intervallet mellan tonerna F och fiss, som är det kritiska övergångsområdet i musiken.

Kepler själv menade att materien på mikroskopisk nivå måste vara organiserad enligt samma principer som solsystemet. Denna Keplers hypotes (som man även finner, i mer rudimentär form, hos Pytagoras och Platon) fångades upp av den tradition som formade den moderna kemin och framför allt Mendelejevs arbete. Mendelejev skapade det periodiska systemet - den direkta motsvarigheten i kemin till Keplers harmoniska ordning rörande planetbanorna - och kunde därigenom förutsäga egenskaperna hos många kemiska ämnen som ännu inte var upptäckta.

Det är här som Marie Curies arbete kommer in, med fokus på anomalierna i det periodiska systemet, som ledde fram till hennes upptäckt av de radioaktiva ämnena radium och polonium. Sådana instabila ställen i grundämnessystemet motsvarar helt klart asteroidbältet i Keplers solsystem. Problemet blev att hitta den djupare liggande harmoniska ordningen, som låg till grund för Mendelejevs system.

Det var detta som Ida Noddack och hennes man Walter inriktade en stor del av sitt arbete på. De sammanfattade sin ståndpunkt med följande ord:

"Om vi väljer vilket materiesystem som helst, som är tillräckligt stort och tillräckligt fritt från materiedifferentiering, så kommer vi alltid fram till samma procentuella fördelning av de kemiska grundämnena." Paret Noddack fortsätter med den viktiga satsen: "Denna fördelningsfunktion är en allmängiltig materiefunktion."

Poängen är, såvitt jag förstår, den följande: Vi måste förkasta idén om enkel materia, om att en "elementarpartikel" skulle vara enklare än sk sammansatt materia. I stället borde vi, i Mendelejevs och Noddacks efterföljd (och Keplers före dem), betrakta enbart det periodiska systemet som helhet som elementärt. Ännu mer a grundläggande är den "allmängiltiga materiefunktionen" som, enligt deras underförstådda föreställning, kontinuerligt genererar grundämnessystemet. Har vi väl förstått det, börjar vi förstå varför Ida Noddack väntade sig att en enorm mångfald av kärnprocesser skulle upptäckas - inte bara fusion och fission så so m vi känner dem i dag - ur vilka kemiska grundämnen och isotoper ständigt syntetiseras.

Detta är, tror jag, det riktiga sättet att se på anomalin "kall fusion".

Återigen: Aristotelianism och "macho-fysik"

Tyvärr har kärnfysiken på det stora hela taget gått ifrån det angreppssätt som formulerades av Kepler, Medelejev, Curie, Noddack. I stället degenererade den efter 1930-talet till den "macho"- inställning som kommer till uttryck i den sk vetenskapsmannakårens förkastande av kall fusion. Denna "macho"-mentalitet inom naturvetenskapen är detsamma som aristotelianism.

Aristotelianism är tron att den mänskliga kunskapen utvecklas linjärt, som en gradvis anhopning av empiriska fakta, ordnade enligt ett relativt fixt system av definitioner och axiom. Den som studerar naturvetenskapliga ämnen på universitetsnivå i dag får lära sig att naturvetenskapens mål är att undanröja alla anomalier. Enligt de t synsättet närmar sig naturvetenskapen steg för steg en hypotetisk slutpunkt där det inte finns några anomalier mer och där allt som sker i naturen i princip kan förklaras. På samma sätt som en hyperbol kommer närmare och närmare sin asymptot, utan att någonsin tangera den, så menar man att vår kunskap - exemplifierat av den hypotetiska serien böcker vi talade om tidigare - också kommer allt närmare en tänkt "objektiv verklighet", den "objektiva sanningen".

Men den mänskliga kunskapen konvergerar inte! Vår hypotetiska serie böcker konvergerar inte mot någon slutgiltig "sann" uppsättning naturlagar, utan tenderar att divergera, i meningen att gapet mellan två på varandra följande kunskapstillstånd, med hundra år emellan, tenderar att vidgas I ett sunt framåtskridande undanröjs inte alls anomalierna, utan varje genombrott i den vetenskapliga kunskapen leder tvärtom till en mer intensiv produktion av anomalier.

Vetenskapliga upptäckter leder till att nya teknologier tas fram, som höjer arbetsproduktiviteten och påskyndar ökningen av människans potentiella befolkningstäthet. Effekten av detta, i form av en intensifierad och utvidgad mänsklig verksamhet i universum, och spridning av nya teknologier och utveckling av kulturen, går hand i hand med en ökning av vad man allmänt skulle kunna kalla den mänskliga verksamhetens upplösningsförmåga. Allt eftersom teknologin utvecklas, får forskaren (och mänskligheten i stort) möjlighet att upptäcka och potentiellt skapa allt tätare singulariteter - dvs distinkta förändringar - i varje givet område av den fysikaliska rum -tiden.

Men: Det vi "ser" med denna ökade upplösningsförmåga är inte något "objektivt" universum utanför oss själva; det vi observerar är singulariteter i det universum som vår egen verksamhet ingår i som en oreducerbar, allt mer dominerande del som indirekt verkar på alla ställen, även dem som verkar vara "miljoner ljusår" borta!

I den processen kommer dagens lärobokskunskap att gradvis undermineras av en anhopning av anomalier. Helt nya grundläggande begrepp införs, och gamla idéer överges och faller i glömska. Dagens kunskap kommer alltså att te sig mer och mer felaktig, eller t.o.m helt befängd, för kommande generationer. Betyder det att sanningen är oåtkomlig för oss? Eller att sanningen kanske inte finns? Absolut inte!

För även om den nuvarande kunskapen inte kan göra anspråk på sanning, så kan den fortfarande vara ett nödvändigt steg i en sann utveckling av den vetenskapliga kunskapen.

Sanningen ligger därför inte i ett speciellt kunskapstillstånd - som kommer att kullkastas av anomalier förr eller senare - utan i förändring en, i rörelsen uppåt genom en lagbunden utvecklingsprocess.

Låt oss titta närmare på den här förändringen, detta kreativa upptäckande, vars lagbundenhet Lyndon LaRouche har ägnat hela sin livsgärning åt. LaRouche kunde visa att den känsla som beledsagar grundläggande vetenskapliga upptäckter är ingenting annat än agape, eller kärlek.

Låt oss kasta ut läroböckerna, och med dem tanken att det skulle finnas ett objektivt universum. Låt oss erkänna att de momentana kunskapstillstånden bara är enstaka ackord i det vetenskapliga framåtskridandets stora fuga. Sådan kunskap är ett intet: Substansen - universums substans - ligger i förändringen, i själva den kreativa rörelsen.

Det viktiga är att varje moment i det vetenskapliga upptäckandet bar inom sig orsaken till alla framtida upptäckter. Alla moment i det vetenskapliga upptäckandet står i ett direkt samband med varandra, genom hela historien, i går, i dag och i morgon. Och, betonar LaRouche, dessa moment är ordnade som transfinita tal.

Följaktligen måste vi, om vi vill bemästra upptäckarkonsten, "ars inveniendi", sätta oss in i våra föregångares avgörande upptäckarögonblick. Vi måste lära känna Platon och Augustinus, Nicolaus Cusanus, Kepler och Leibniz som våra personliga vänner. De lever vidare, kan man säga, i vår egen kreativa verksamhet - hur liten och obetydlig den än kan verka - precis som framtida kreativa snillen också föds innan de föds, inom ramarna för samma verksamhet.

Titta upp mot stjärnorna

Låt oss vända blicken uppåt mot himlavalvet, mot stjärnorna. Inget djur gör det, bara människor gör det. Låt oss titta på denna underbara bild av Krabbnebulosan, denna anomali, denna metafor. Vad säger oss denna bild i dag? Vad kommer den att säga våra barn, av vilka några kommer att studera himlavalvet från Mars? Och vad kommer d en att betyda för framtida släkten som kanske befolkar andra stjärnor och galaxer?

Det finns inget objektivt universum, bara en fortgående skapelseprocess, som vi är en del av och framför allt ett redskap för. Vi är nödvändiga för den processen, därför att vetenskapligt framåtskridande kan bara genereras, assimileras och spridas genom enskilda människors handlingar. Nicolaus Cusanus skrev i sin "Idiota de Mente", att vi inte kan lära känna Gud genom att abstrahera eller avskilja vårt tänkande från allt kroppsligt. Det synliga universum har tvärtom ett ändamål, och genom vår aktiva medverkan i den fortgående skapelsen, kan vi finna Gud.

I sin encyklika "Laborem exercens" framhöll påve Johannes Paulus II Guds befallning till människorna i Skapelseberättelsen: att vara fruktsamma och föröka sig, och lägga jorden under sig och råda över den; och påven underströk att "jorden" i det här sammanhanget ska tolkas som hela det synliga universum, som vi ständigt utvecklar och utvidgar. Detta är ingen godtycklig religiös doktrin utan en allmängiltig sanning, bevisad genom all mänsklig existens hittills. Det var den sanningen, den andan, som inspirerade upptäckten och kristnandet av den Nya världen. Och kristnandet lyckades därför att det hämtade sin metodologiska styrka från den här synen på människan och universum. Det är likadant i dag: den uppgift vi måste fullgöra för att krossa de sataniska fienderna till mänskligheten, leder oss uppåt till Mars och till en ny gyllene renässans.

(Publicerad i Ny Solidaritet nr. 1 och 2 1992.)