Brittisk kaosoperation eskaleras i finanskraschens kölvatten

Sir Alan Greenspan, den 80-årige f.d. adoratören av den hedonistiska filosofen/författaren Ayn Rand, och f.d. chefen för USA:s Federal Reserve Bank, gjorde en hemsk bekännelse den 27 december 2007, i en intervju på National Public Radio. Sir Alan medgav utan omsvep att det globala finans- och valutasystemet, som han hjälpte till att forma under sina tjugo år på Fed, sjunger på sista versen.

- Det som jag måste förutspå, sa han, är att det kommer att inträffa något som är oväntat, som kommer att knocka oss. Sannolikheten för att det ska hända ökar, tror jag, för vi är på väg in på känsligt område.

Greenspan förtydligade, i den korta intervjun:

- Vi är inne i ett kritiskt skede, och de fantastiska förbättringar som har skett i världsekonomin de senaste femton åren är övergående, och de håller på att slå om. Jag tror alltså att hela den här processen kommer att börja gå åt andra hållet.

Greenspans ord fångar knappast allvaret i den finanskrasch som har pågått det senaste halvåret, och som nu har gått in i ett nytt, ännu mer skakigt skede. (Se artikel i Ekonomi-delen i Executive Intelligence Review www.larouchepub.com) Som Lyndon LaRouche förklarade på en konferens i Washington den 25 juli 2007 är systemet dömt att gå under, det finns inga "finansiella" lösningar på krisen; och på högsta nivå inom finansoligarkin i Londons City är man helt på det klara med att hela det globala finanssystemet går mot sitt oåterkalleliga sammanbrott.

Greenspan är bara en av flera City-papegojor som har stämt in i klagolåten de senaste veckorna och månaderna.

Ambrose Evans-Pritchard på Daily Telegraph, som för det brittiska underättelseväsendets räkning ledde kampanjen för att knäcka Bill Clinton som USA:s president, och som nu är "Torygraphs" finanskorrespondent med säte i Bryssel, har i månader skildrat finanskraschens förlopp på ett förvånansvärt träffsäkert sätt. "Torygraph" driver en kampanj för att fälla den velige fabianen Gordon Brown, och byta ut honom mot en konservativ "hårding", som bättre kan styra Storbritannien mot en åtstramningsdiktatur hemma, och imperialistiska provokationer utomlands.

Och Jacques Attali, som numera jobbar för Warburg i London, skrek mycket högre än både Sir Alan och Ambrose i sin veckokrönika i L'Express den 3 januari: "Det är hela världen som verkar vara på väg utför stupet", skrev han. "Som två tåg som håller på att köra in i varandra med full fart. Som en virvel som suger ut vattnet ur badkaret. Ingen stabilitet finns i sikte för världsekonomin."

Attali skvallrade också om det viktiga sambandet mellan finanskollapsen och det kaos som just nu sprider sig i hela världen. Han skrev: "Att mordet på en oppositionsledare i ett land i Syd [Pakistan] skulle skaka Asiens, och därmed hela världens, finansmarknader så kraftigt, visar hur skör planeten är."

Med fokus igen på finanskraschens detaljer varnade Attali: "Förutom subprime-lånen är massor med andra skulder i omlopp och ingen vet hur bankerna kommer att kunna hantera dem: hedgefondernas, monoline-bolagens, LBO-fondernas och kreditkortsinnehavarnas skulder, vilka formar en pyramid som är mycket större än det egna kapitalet i bankerna, som skulle ha fått slå igen för länge sedan om inte centralbankerna hade varit beredda att refinansiera dem alla utan begränsning."

Attali avslutade med att komma tillbaka till läget i euro-länderna, och menade att den gemensamma europeiska valutans framtid är oviss, "med ett Italien på glid finansiellt, med följd att eurons själva existens kan komma att äventyras av spekulanter som går till angrepp mot den italienska staten."

De senaste månaderna har bankerna faktiskt skrivit ned värdet på sina tillgångar med uppskattningsvis 1.500 miljarder dollar, och lika stora värden har raderats ut på världens aktiebörser. Tanken att centralbankerna kan "lösa" den här krisen genom ett hyperinflationistiskt inflöde av nya pengar är befängd. Kriserna som står på tur att explodera under första kvartalet 2008, inom t.ex. försäkringsbranschen och spekulationen med finansderivat, får 2007 års katastrofer, som den amerikanska bolånebubblans kollaps, att förblekna i jämförelse.

Vad betyder detta?

Det är mot den här bakgrunden, och bara mot den här bakgrunden, som man kan förstå det globala mönstret av politiska mord, etniska, religiösa och stammotsättningar, och allmänt kaos. Ingenting av allt detta är lokala eller regionala företeelser. Alla ingår i en och samma brittiska strategi, och har en enda global målsättning: att slå sönder nationalstaterna, sätta i gång asymmetriska krig överallt i världen - som pågår i generationer - och samla makten över världens strategiska råvaror i händerna på anglo-holländska privata företag.

Den som studerar historien kommer att se mönstret. Det är det globala oligarkiska krigets modell, formad i modern tid av Venedig, som använde sig av lejda privatarméer, som de normandiska erövrarna och korsriddarna, för att slå ner alla fickor av humanistiskt motstånd.

Vid det här laget finns det säkert läsare som har svårt att förlika sig med tanken på att London fortfarande är en imperiemakt, kapabel att sprida krig och kaos i världen. Britterna själva har ju proklamerat att solen har gått ned över det brittiska imperiet och att det nu är USA, inte Storbritannien, som är imperiet som styr världen. På sin höjd ingår London som junior partner i ett av Washington lett "anglo-amerikanskt" partnerskap.

Men tittar man lite närmare så är bilden en helt annan. Det finns inget "anglo-amerikanskt" partnerskap. Det finns London, det brittiska imperiesystemet och en lång rad förhoppningsfulla direkta och indirekta brittiska agenter som uppehåller sig i Washington, på Wall Street och olika platser i världen. Syftet med det brittiska talet om ett "anglo-amerikanskt" partnerskap är att skyla över den historiska avgrund som skiljer det amerikanska republikanska systemet från det brittiska imperiet.

Skillnaden framträdde tydligt under Franklin D. Roosevelts tid som president, då den amerikanske ledaren lovade att han skulle sätta stopp för det europeiska kolonialsystemet, så fort andra världskriget var över. FDR:s förtidiga död i april 1945 förhindrade det fulla förverkligandet av den visionen, men de principiella skillnaderna består, och ledande amerikanska statsmän som Lyndon LaRouche är bärare i dag av denna amerikanska republikanska aversion mot den brittiskledda europeiska imperialismen.

Från en historisk ståndpunkt är det inte svårt att föreställa sig vilken form det "osynliga" brittiska imperiet har i dag. För det första är så gott som samtliga offshorecentra, som dominerar vår tids globaliserade avreglerade finanssystem, belägna i brittiska eller holländska kolonier, som Cayman Islands, Holländska Antillerna, Isle of Man, Bahamas o.s.v.

För det andra har britterna i decennier varit dominerande inom privatarmésfären, genom företag som Executive Outcomes, Sandline, Defence Systems - vilka jobbar nära ihop med de stora brittiska råvarubolagen, som redan äger merparten av ädelmetalltillgångarna i Afrika, Australien och Sydamerika. Brittiska upprorsbekämpningsmetoder, som utvecklades under det brittiska Ostindiska kompaniets glansdagar på 1700- och 1800-talet, praktiseras fortfarande i global skala, av brittiska underrättelseofficerare och "f.d." officerare, som verkar under privat täckmantel. Agenter för det brittiska imperiet som George P. Shultz och Felix Rohatyn har verkat inom USA:s etablissemang för en privatisering av USA:s militära försvar och säkerhetstjänster, men dessa Ostindiebolagsidéer är främmande för det amerikanska synsättet och amerikanska traditioner - Dick Cheneys Halliburton till trots.

För det tredje består det av drottning Elizabeth II ledda Samväldet av 53 nationer, vilka finns utspridda över hela jordklotet, täcker en femtedel av jordens landmassa och sitter på en mycket stor del av jordens strategiska råvaror och befolkning. Även om Samväldet formellt sett är en sammanslutning av oberoende stater så grundades det i slutet av 1800-talet som en fortsättning på det brittiska imperiet.

Det är denna brittiska apparat som nu är i full färd med att skapa kaos och provocera fram krig överallt i världen. Eftersom det nuvarande globala finanssystemet inte går att "reformera", och eftersom London aldrig godvilligt kommer att låta det konkursförklaras och omorganiseras så att nationerna kan ta tillbaka sin suveräna kontroll över krediter och pengar - som LaRouche har föreslagit, och som tidigare genomfördes i form av FDR:s Bretton Woods-system - så tar de till kaos i stället.

Till varje pris vill London, och den anglo-holländska finansoligarkin generellt, provocera fram en konflikt mellan de största världsmakterna - USA, Ryssland, Kina och Indien. Om dessa fyra suveräna stormakter gick samman så skulle de, med entusiastiskt stöd från många mindre nationer runt om i världen, kunna driva igenom en ny, rättvis finansordning, och sätta punkt för den anglo-holländska finansvärldens offshore-makt.

När den anglo-holländska finansoligarkin såg till att fascismen och nazismen kom fram i Europa i slutet av 1920-talet och under 1930-talet så var det globala finansiella sammanbrottet inte alls lika allvarligt som det är nu. I dag är läget mycket mera desperat. London är helt inställt på att till varje pris förhindra att ett nytt "FDR-synsätt" gör sig gällande i Washington, en synsätt som genast skulle få stöd från Moskva, Peking och New Delhi. Globalt kaos är det vapen som valts för detta ändamål. Det är mot den bakgrunden man måste se mordet den 27 december på Benazir Bhutto.

Det är också skälet till att denna strategiska studie i EIR inleds med en världskarta, som visar hela bilden av brittiskt iscensatt instabilitet. Notera först den globala vidden och omfattningen av det som görs. Titta sedan närmare på detaljerna i varje oroshärd. Då blir Londons genomgående närvaro tydlig.

-----

Publicerad i Executive Intelligence Review (EIR) den 11 januari 2008. Läs Jeffrey Steinbergs artiklar i EIR på larouchepub.com. OBS, Nytt! Lyssna på Jeffrey Steinbergs strategiska veckoöversikt på larouchepac.com.