Britternas krigsplan mot det amerikanska systemet: Kommer Storbritanniens ’Great Game’ att utlösa tredje världskriget?

Följande artikel av EIR-redaktören Jeffrey Steinberg publicerades i veckomagasinet Executive Intelligence Review den 16 november 2007 under titeln ”Will British ’Great Game’ Ploy Trigger World War III?”

Inte vid något tillfälle sedan andra världskriget har så många regioner i världen samtidigt varit uppsvepta i kaos, asymmetrisk krigföring och ekonomiskt sammanbrott som just nu. Vid en tidpunkt då det globala finanssystemet redan har kollapsat, representerar denna kombination av skenbart isolerade, ”regionala” konflikter och destabiliseringar ingenting mindre än ett ökat hot om ett globalt, asymmetriskt tredje världskrig.

En historiens spegel

Enligt den allmänt accepterade myten kom första världskriget till stånd till följd av en till synes isolerad händelse: mordet på ärkehertig Ferdinand i Sarajevo. Det var dock, då som nu, i själva verket brittiska geopolitiska intriger som tog världen till gränsen till totalt krig – detta innan skotten avfyrades på Balkan.

Det var Storbritanniens kung Edvard VII, tidigare känd som den länge regerande kronprins Edvard Albert, som var arkitekten för de händelser vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som till slut kokade över i första världskriget. Edvards huvudsakliga geopolitiska mål var att kuva spridningen av det amerikanska politisk-ekonomiska systemet tvärs över Eurasien och Afrika.

Förenta Staterna hade efter inbördeskriget trätt fram som den starkaste ekonomiska makten i världen, och det amerikanska systemet – först satt i verket av USA:s förste finansminister Alexander Hamilton och vidareutvecklat av 1800-talets ledande republikanske ekonom Henry C. Carey tillsammans med bl.a. hans tyske medarbetare och skyddsling Friedrich List – hade anammats av ledande kretsar i Ryssland, Japan, Tyskland, Kina och Frankrike, vilket därmed utgjorde ett existentiellt hot mot det då härskande brittiska imperiet. Den store amerikanske utrikesministern och senare presidenten John Quincy Adams hade upprättat en amerikansk utrikespolitik som grundade sig på begreppet om en principgemenskap mellan suveräna nationalstater, något som direkt utmanade europeisk kolonialism och imperialism. (För vidare läsning, se vårt pågående projekt för att under presidentkampanjen skapa en sann Amerikansk Patriot: The Image of an American Patriot)

För att förebygga uppkomsten av suveräna nationalstater, som över hela Eurasien skulle använda det amerikanska systemet för politik och ekonomi, arrangerade Storbritanniens enorma militära underrättelseapparat (baserad på den venetianska modellen) regionala, etniska och religiösa konflikter över alla Eurasiens politiska förkastningslinjer, och skapade således förutsättningar för global instabilitet, så att skotten i Sarajevo kunde bli avtryckaren för ett världskrig. En noggrann genomgång av dessa brittiska långfristiga geopolitiska intriger från slutet av 1800-talet erbjuder en avgörande inblick i många av dagens smältdeglar, inklusive den kurdiska krisen, kriserna mellan Israel och Palestina och mellan Pakistan och Afghanistan, samt krigen vid Afrikas horn.

Britterna invaderar Amerika på nytt

Den avgörande faktor som skiljer dagens globala krigshot från de händelser som ledde till första världskriget, är det faktum att USA nu har gått djupare ner i den fälla som gillrats av de brittiska geopolitiska spelledarna och det anglo-holländska liberala systemets sjukliga tankesätt i allmänhet, än vad som var fallet vid första världskrigets utbrott. Även detta är konsekvensen av en långvarig brittisk geopolitisk huvudprioritet, som manifesterats i grundandet av Rhodes Trust, Roundtable Group och andra projekt, vars öppet uttryckta uppdrag var att återerövra USA och få in det i den brittiska imperiefållan. Under en berömd resa till USA på mitten av 1930-talet hade det brittiska Fabiansällskapets ledande funktionär H.G. Wells, författare till ”The Open Conspiracy”, skrutit om att erövrandet av Amerika på lång sikt praktiskt taget var garanterat, eftersom det amerikanska utbildningssystemet fullständigt hade tagits över av brittiskt liberalism.

Idag har Bush-Cheney-administrationen, genom agenter som dr. Bernard Lewis på British Arab Bureau, synarkistekonomen George Shultz och flera andra hantlangare för det brittiska systemet – inklusive hela den ”nykonservativa” apparaten – gjutits till ett närapå perfekt verktyg för det brittiska oligarkiska målet att få USA att förstöra sig självt, och att få slut på det westfaliska systemet av suveräna nationalstater.

Till följd av Bush-Cheney-administrationens katastrofala ”preventivkrigshandlingar” i Irak och Afghanistan, är USA:s politiska kapital världen över mindre än någonsin. Faran är att saker och ting skulle kunna bli mycket värre ändå om vicepresident Dick Cheney får som han vill och USA drar igång militära angrepp mot Iran.

Välplacerade källor i den amerikanska underrättelsetjänsten har beskrivit den nuvarande brittiska strategin som ett “hanterat kaos”, som syftar till att driva fler och fler u-länder till vad de kallar ”failed states”, medan man aktsamt undviker ett omfattande utbrott av globalt krig. Samtidigt fortsätter brittiska energi- och råvarukarteller sina världsomspännande uppköpsorgier, stärkta av dollarkraschen och det därigenom relativa stärkandet av det brittiska pundet. Sådana noggrant kalibrerade vågspel har dock förr lett till världskrig.

Krisernas storcirkel

Från Afrikas horn till Främre Orienten, till södra och centrala Asien och Kaukasus, bryter skenbart lokala kriser ut som aldrig förr.

*Ett krig vid gränsen mellan Turkiet och Irak har underblåsts av en rad attacker från PKK (Kurdistans arbetarparti) mot den turkiska armén från baser på andra sidan gränsen i Iraks kurdiska region. Enligt källor inom den amerikanska underrättelsetjänsten utlöstes dessa terrorattacker delvis av det faktum att väljare i den kurdiska regionen i östra Turkiet vid de senaste parlamentsvalen i högre grad än förut röstat på regeringspartiet. PKK-attackerna syftar till att provocera fram ett militärt gensvar från den turkiska armén och på så sätt ge upphov till regeringsfientliga yttringar från den kurdiska befolkningen.

Den turkiska militären och det regerande moderata islamistiska partiet är överens om att PKK-operationerna i det kurdiska området i norra Iran, skyddas och backas upp av såväl USA som NATO, eftersom de kurdiska rebellerna också utför gränsöverskridande attacker in i Iran, som är högst upp på Bush-Cheney-regimens agenda för ”regimskifte”.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogans senaste besök i Washington har inte hjälpt mycket för att kyla av den turkisk-kurdiska krisen. Bush-administrationen lovade att gå hårdare fram mot PKK i Irak, men turkarna förblir skeptiska mot att något verkligen kommer att hända. Ännu en räd av PKK in i Turkiet skulle nästan helt säkert utlösa en turkisk invasion av norra Irak och på så sätt antända ännu en kris i det av USA ockuperade landet.

Den kurdiska krisens rötter kan direkt spåras tillbaka till de brittiska ”Great Game”-manövrerandena från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då kurderna blev lovade en egen nation, ”Storkurdistan”, samtidigt som britterna och fransmännen, medelst Sykes-Picot-avtalet, drog gränserna för vad idag är Irak, Syrien, Iran och Turkiet, med kurdiska minoritetsområden i alla fyra länderna. Britterna är idag, enligt amerikanska underrättelsekällor, beslutna att åter spela ut ”det kurdiska kortet” för att bibehålla en permanent situation av instabilitet och kaos i alla dessa fyra viktiga nationer i Mellanöstern.

* Gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan håller på att explodera och skapa ”failed-state”-kriser i bägge länderna. Detta medan Afghanistan har trätt fram som en narkostat, med opiumhandlare i alla delar av landet, som svarar för 75-90% av världens heroin.

* Hela regionen vid Afrikas horn är redo att detonera; varje instabilitet i Sudan skulle automatiskt välla över in i Egypten. Den 5 november varnade International Crisis Group (ICG) för att Etiopien och Eritrea är på gränsen till fullskaligt krig, värre än den konflikt som uppslukade regionen 1998-2000. Båda länderna har varit engagerade i ett ”surrogatkrig” i Somalia. I slutet på september hotade Etiopien med att bryta upp Algiers-pakten, som etablerade gränser och avslutade kriget i slutet på 1990-talet. ICG varnade för att stridigheterna skulle kunna återupptas före slutet av november, såvida inte USA och FN:s säkerhetsråd tillsammans agerar för att upprätthålla Algiers-pakten.

* På Kaukasus förklarade den 7 november Georgiens president Michail Saakasjvili ett 15 dagar långt undantagstillstånd för att ta itu med de demonstrationer, som, med tre dagars allt våldsammare protester framför parlamentsbyggnaden, krävt hans avgång. Saakasjvili har anklagat Ryssland för att ha anstiftat demonstrationerna – ett återupplivande av spänningar mellan Moskva och Tblisi som kan övergå i uppror från separatister i regionen, vilka sedan länge understötts av utländska styrkor, ofta rekryterade i Storbritannien. Den ryska regeringen lämnade 1999-2000 in en rad diplomatiska protester till det brittiska utrikesministeriet med anledning av att tjogvis av tjetjenska och andra separatistrebeller rekryterats och finansierats i Storbritannien, under Londons långvariga politik att hysa internationella terrorister och separatister.

* Den av Dick Cheney ledda fraktionen i Vita Huset fortsätter sitt tryck för amerikanska militärräder mot Iran, något som skulle utlösa en explosion i regionen och sannolikt sprida sig till en fullskalig global religiös konflikt, som skulle kunna pågå i årtionden, ungefär som Trettioåriga kriget i Europa (1618-1648), som till slut ändades med Westfaliska freden.

Vi ser idag ett sammanträffande av två händelser: ett globalt sammanbrott för det brittiska penningsystem som följde efter Bretton Woods-systemets avskaffande 1971; och ett utbrott av regionala kriser världen över. Detta sammanträffande är just det slags kritiska ögonblick som sätter upp den rätta frågan på dagordningen: frågan om en republikansk värld av nationalstater kontra en oligarkisk värld.