Århundradets skandal skakar brittiska kronan och finansvärlden

Den 6 juni 2007 gjorde BBC det sensationella avslöjandet att den brittiska vapentillverkaren BAE Systems under en 22-årsperiod hade betalat ut mer än två miljarder dollar i mutor till den saudiske säkerhetschefen och f.d. Washingtonambassadören prins Bandar bin-Sultan. Detaljerna i skandalen levererades den 11 juni i en timslång TV-dokumentär med den provokativa titeln "Princes, Planes and Pay-offs" som redovisade resultatet av den granskning som tidningen The Guardian, BBC och det brittiska Serious Fraud Office (SFO) bedrivit i tio års tid av vapenaffären Al-Yamamah, en 22-årig uppgörelse värd närmare 80 miljarder dollar mellan BAE Systems och den saudiska regeringen enligt vilken Saudiarabien skulle förses med brittisktillverkade jaktplan och understödstjänster, från 1985 och framåt.

Alla brittiska regeringar från Margaret Thatcher till John Major till Tony Blair har varit insyltade i BAE-skandalen. I december 2006 sa den brittiske justitiekanslern Lord Goldsmith åt SFO att avbryta sin granskning eftersom det fanns risk för att den kunde äventyra rikets säkerhet. Beslutet stöddes av premiärminister Blair som nu är mån om att det fjärde steget i Al-Yamamah- affären ska hinna avslutas innan han avgår nästa månad. Goldsmiths beslut väckte bestörtning och ledde till att andra började syna BAE-skandalen, bl.a. den schweiziska regeringen och de s.k. "rika ländernas" samarbetsorganisation OECD. Senare uppges även det amerikanska justitiedepartementet ha börjat utreda penningtvätt och eventuella mutbrott i samband med Al-Yamamah-affären. De två miljarder dollar som prins Bandar fick för sin roll som mellanhand betalades ut via den saudiska regeringens konton i en bank i Washington D.C., vilket innebär att man kan ha brutit även mot amerikansk lag.

De olika brittiska granskningarna av Al-Yamamah-affären har blottlagt ett vittförgrenat nätverk av skalbolag, brevlådeföretag i offshorecentra och korrupta politiker som skott sig på affären, men EIR:s egen preliminära granskning av skandalen har kommit en mycket större upptäckt på spåren, en upptäckt som kommer att skaka både finanskretsarna i Londons City och högt uppsatta personer i det brittiska kungadömet, som alla är inblandade i en mycket större plan som gäller hela det globala finanssystemet i dess nuvarande anglo-holländska liberala Venedig- tappning, som nu sjunger på sista versen.

Al-Yamamah

1985 oroades det saudiska kungadömet bl.a. av kriget mellan sina båda grannländer Iran och Irak, som då var inne i det mycket destruktiva skede som benämndes "kriget mellan städerna", och ville förstärka sitt flygvapen med ett stort antal nya moderna jaktplan. Saudierna försökte först få Reagan-administrationens samtycke till att köpa amerikanska F-15-plan. Men till det behövdes kongressens godkännande, och den amerikansk- israeliska lobbyorganisationen AIPAC satte in stora ansträngningar för att stoppa affären. Och man lyckades också, enligt flera källor främst tack vare Howard Teicher, som var ansvarig för Mellanösternfrågor i USA:s nationella säkerhetsråd. Teicher ska ha undanhållit information från Reagan, förhalat omröstningen i kongressen tills AIPAC hade hunnit mobilisera sina krafter och sedan förmått presidenten att dra tillbaka sin begäran för att slippa lida ett pinsamt nederlag i kongressen.

Andra källor har en lite annan förklaring till varför F-15-affären inte blev av. De menar att underrättelsetjänsterna sedan 1970-talets mitt hade varnat för oroliga förhållanden i Persiska viken och att det alltså fanns andra skäl att betvivla det tillrådliga i att sälja modern amerikansk vapenteknik till Saudiarabien, i synnerhet efter Khomeinirevolutionen i Iran.

Hur som helst gick F-15-affären i stöpet. Dagen efter det att Reagan-administrationen hade kastat in handduken flög prins Bandar, som i praktiken var Saudiarabiens viktigaste diplomat visavi såväl Storbritannien, Sovjetunionen och Kina som USA, till London för ett möte med premiärminister Margaret Thatcher. Brittiska vapenförsäljningar behövde inget parlamentariskt godkännande och 1966 hade den brittiska regeringen inrättat en Defence Export Services Organization (DESO) för att kränga brittiska vapen utomlands. BAE Systems hade skapats 1981, när Thatcher privatiserade den brittiska försvarsindustrin, som bara fyra år dessförinnan hade förstatligats av en labourregering. Och BAE Systems, den största vapentillverkaren i Europa, har en dominerande ställning inom den brittiska försvarsindustrin.

Bandars resa till London för att tala med Thatcher var ett resultat av flera månaders förbederelser. I en resumé sammanställd av det brittiska försvarsdepartementet inför Thatchers samtal med Bandar hette det: "Sedan början av 1984 har intensiva ansträngningar gjorts för att sälja Tornado och Hawk till saudierna. När de hösten 1984 verkade luta åt franska Mirageplan avreste mr Heseltine [försvarsministern] skyndsamt till Saudiarabien, medförande ett brev från premiärministern till kung Fahd. I december 1984 inledde premiärministern en rad betydelsefulla förhandlingar med ett möte med prins Bandar, son till prins Sultan . Premiärministern träffade kungen i Riyadh i april i år och i augusti skrev kungen till henne och meddelade sitt beslut att köpa 48 Tornado IDS och 30 Hawk."

Thatcher hade också alla skäl att tro att Bandar skulle bli den perfekta mellanhanden mellan Saudiarabien och Storbritannien i århundradets största vapenaffär. Några år efter att fadern, prins Sultan, hade blivit försvarsminister i Saudiarabien skickades prins Bandar 16 år gammal till England för att utbilda sig till pilot vid Royal Air Force' Cranwell College. Enligt amerikanska underrättelseofficerare har det funnits envisa rykten om att Bandar under sin RAF-utbildning värvades av den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Andra källor, med insyn i BAE Systems, uppger att den "privata" flygbolagsjättens säljavdelning nästan uteslutande består av folk som hade värvats till MI6 innan de anställdes.

Hur det än är med sanningshalten i dessa uppgifter är Bandar onekligen en seriös anglofil. Den bästa skildringen av hans äventyr i England finns i boken "The Prince - The Secret Story of the World's Most Intriguing Royal" (HarperCollins, New York 2006), skriven av William Simpson som studerade vid Cranwell tillsammans med prinsen som han fortfarande är god vän med. Simpson, som skrev boken med Bandars fulla stöd, berättar om vännens nära förbindelser med alla premiärministrar som residerat på 10 Downing Street.

"I London", berättar Simpson, "kunde Bandar slinka in på Number Ten med ohämmad bravur. Bandar hade en exceptionell tillgång till alla, från Margaret Thatcher till John Major till Tony Blair." Med prins Bandars egna ord till Simpson om Al- Yamamah: "När vi träffade uppgörelsen första gången hade vi inget kontrakt. Det var ett handslag mellan mig och mrs Thatcher på Ten Downing Street." Det dröjde flera månader innan detaljerna i Al-Yamamah-affären var utarbetade och avtalen undertecknade. Men innan bläcket hann torka hade Storbritannien levererat de första Tornado-planen - från det brittiska flygvapnets lager.

När de formella protokollanteckningarna skrevs under av den brittiske och den saudiske försvarsministern den 25 september 1985 hade den ursprungliga beställningen utökats till 72 Tornado-plan och 30 Hawk-skolplan, jämte annan utrustning och tjänster. Sedermera tillkom två ytterligare avtal, Al-Yamamah II och III, och nu håller Al-Yamamah-IV, värt uppemot 40 miljarder dollar i ytterligare vapenleveranser, på att avslutas.

Olja mot stridsplan

Det var bestämt att Al-Yamamah-affären skulle betalas med motköp. Visserligen skulle saudierna betala kontant för vissa tjänster och infrastrukturbyggen på särskilda delkontrakt - och delar av dessa kontantbetalningar gick till "konsultarvoden" eller mutor, inklusive prins Bandars två miljarder dollar, och liknande påstådda betalningar till den chilenske diktatorn general Augusto Pinochet och den holländske prinsgemålen prins Bernhard - men stridsplanen i huvudkontraktet betalades med saudiska oljeleveranser till Storbritannien. Och det är här som det hela blir verkligt intressant.

Saudiarabien gjorde upp om att förse Storbritannien med en oljetanker per dag, så länge Al Yamamah-kontrakten löpte. En oljetanker rymmer cirka 600 000 fat olja. BAE Systems första "officiella" leveranser av Tornado- och Hawk-planen till Saudiarabien gjordes 1989. I dag har BAE Systems omkring 5 000 anställda i Saudiarabien som ombesörjer kontraktets fullgörande.

Går det att sätta en prislapp på oljeleveranserna till BAE Systems? Enligt källor med god inblick i Al-Yamamah-affären såldes en stor del av den saudiska oljan på den internationella spotmarknaden till marknadspriser, via BP och Shell.

EIR:s ekonomiredaktör John Hoefle har försökt värdera oljetransaktionerna på basis av BP:s egen dagliga uppföljning av oljepriserna på världsmarknaden. Med hjälp av BP:s årliga genomsnittspris på ett fat saudisk råolja kom Hoefle fram till att det totala värdet på den sålda oljan, beräknat på dollarkursen vid tiden för leveransen, var 125 miljarder dollar. Med nu gällande kurs springer totalsumman upp i 160 miljarder dollar. På basis av de bästa tillgängliga offentliga uppgifterna var den totala prislappen på den militära utrustning och tjänster som BAE Systems försåg Saudiarabien med, under 22-årsperioden fram till i dag, ungefärligen 80 miljarder dollar. Och i den siffran ryms miljardtals dollar i utbetalningar från olika former av "skrotkassor". En tidigare, mer begränsad skandal bröt faktiskt ut runt Al-Yamamah i november 2006, när det kom ut att den faktiska prislappen på stridsplanen fanns nämnd i en handling på försvarsdepartementet. Siffran bekräftade misstankarna om ett påslag på priset med minst 40 procent.

BAE Systems, en kronjuvel i Citys finans- och företagsstruktur, rodde hem en nettovinst på någonstans runt 80 miljarder dollar på arrangemanget - i förbund med BP och Shell! Vart tog dessa pengar vägen, och vilken typ av verksamhet betalade de för? I svaret på dessa frågor finns nyckeln till den anglo-holländska finansvärldens maktdominans i världen i dag.

Prins Bandars levnadstecknare och vän William Simpson gav verkligen en inblick i hur Al-Yamamah-projektet fungerade: "Även om Al-Yamamah är ett synnerligen okonventionellt sätt att göra affärer är dess lukrativa spinoff-effekter en biprodukt av en heltigenom politisk målsättning: en saudisk politisk målsättning och en brittisk politisk målsättning. Al-Yamamah är först och främst ett politiskt kontrakt. Framförhandlat vid kalla krigets höjdpunkt har dess unika struktur gjort saudierna i stånd att köpa vapen överallt i världen för att finansiera kampen mot kommunismen. Man kan hitta Al-Yamamahpengar i de hemliga inköpen av rysk krigsmateriel som använts i bortdrivningen av Khadaffis trupper från Tchad. Man kan också spåra dem till vapen som köptes från Egypten och andra länder och skickades till mujaheddin i Afghanistan som bekämpade den sovjetiska ockupationsstyrkan."

Prins Bandars levnadstecknade bekräftar faktiskt att Al-Yamamah är historiens största "skrotkassa" - skyddad av Hennes majestäts Official Secrets Act och de ännu mer ogenomträngliga penningtransaktioner som City och de oreglerade skatteparadisen under brittiskt herravälde världen över ägnar sig åt.

Den saudiska sidan av saken

Den saudiska kungafamiljen blev för sin del inte precis rånad i Al-Yamamah-affären. När avtalet tecknades 1985 fick Saudiarabien, enligt källor med god inblick i arrangemanget, ett undantag från de oljeproducerande ländernas organisation Opec. Motköpsavtalet med BAE Systems räknades inte in i den av Opec fastställda produktionskvoten för Saudiarabien. Saudiarabien fick med andra ord tillstånd från Opec att producera 600 000 fat per dag, utöver Opecs tak, för att göra sina vapeninköp.

Enligt det amerikanska energidepartementets Energy Information Administration var kostnaden för ett saudiskt fat råolja levererat till en oljetanker under den tid som Al-Yamamah-programmet löpte i snitt under fem dollar per fat. Med det priset blir saudiernas kostnad för de 600 000 faten per dag 1,1 miljarder dollar per år. Under kontraktets hela löptid fram till i dag uppgick saudiernas kostnader för oljeleveranserna till omkring 24,6 miljarder dollar. Det kommersiella värdet i nu gällande dollarkurs var, som konstaterats ovan, 160 miljarder dollar.

Saudierna har slagit sig ihop med den anglo-holländska finansoligarkin, med sitt huvudsäte i Londons City, och beskyddad av den brittiska kronan. De har, i förbund med BAE Systems, Shell, BP och andra City-jättar, byggt upp en privat, dold finansiell maktkoncentration som skulle ha fått cheferna på det brittiska Ostindiska kompaniet under det brittiska imperiets glansdagar att dregla av avund.

I nuläget går det inte att beräkna hur mycket av denna "skrotkassa" som har gått till att betala de gångna två decenniernas hemliga krig och anglo-amerikanska hemliga operationer. Det går heller inte att bedöma multiplikatoreffekten av att delar av dessa oredovisade och oreglerade penningsummor har passerat igenom hedgefonderna på Caymanöarna, Isle of Man, Gibraltar, Panama och Schweiz.

Klart är dock att BAE Systems-skandalen går vida utöver de två miljarder dollar som ska ha slunkit ner i prins Bandars ficka. Det är en skandal som träffar rakt i hjärtat på den anglo-holländska finansmakten.

Det finns mycket, mycket mer att gräva fram, nu när dörren har öppnats på glänt till vad som redan avtecknar sig som århundradets svindel.

-----

Jeff Steinbergs artikel på engelska finns på

http://www.larouchepac.com/pages/breaking_news/2007/06/15/scandal_of_century.asp

och sammanställningen av nyheter på engelska om BAE/Saudi-skandalen:

http://www.larouchepac.com/pages/developing_stories/bae.shtml