Är européerna dummast i världen?

Detta uttalande är ett smakprov på det som Lyndon LaRouche kommer att ta upp i sin webcast den 8 september, "The Death of the British Empire". För att bygga en större publik till webcasten delar LaRoucherörelsen i USA ut flygbladet "Is the Democratic Party already dead?"

När man läser valda delar av den europeiska pressen, och även tar i beaktande vad högt uppsatta personer där säger, undantaget vissa personer i Italien, får man intrycket härifrån att Europa politiskt sett är den del av världen som är mest, och nästan totalt frikopplad från verkligheten. Den största revolutionära omvälvningen i världshistorien sedan andra världskriget, en riktig masstrejk av den typ som Rosa Luxemburg talade om,1 och som uttrycktes i ropen "Wir sind das Volk" när Honeckerregimen i DDR störtades, har brutit ut i USA; men trots detta faktum ger det som jag kan se härifrån i form av åsikter hos de stora europeiska dagstidningarna och mannen på gatan intryck av att människorna i Europa, i det stora hela, har anslutit sig till det som i vissa delar av det forna DDR kallades "De aningslösas dal".

De "aningslösa" omfattar i detta fall dagspressen och de ledande politikerna i ett av de länder som jag tycker mest om, Tyskland.

I den utsträckning man kan misstänka att det låg uppriktiga känslor och avsikter bakom detta vilsna uppträdande från européernas sida, så medger jag att det som dagspressen och de ledande politikerna uttrycker som sina åsikter i de flesta fall är en imitation av det som vi ifråga om Sovjetunionen brukade tala om som "maskerade åsikter"; de ser ut att tro på det som de blivit skrämda till att säga, av sin rädsla för, i första hand, London och, i andra hand, linjen hos den "officiella", häpnadsväckande andefattiga dagspressen i USA.

Det farligaste uttrycket för dårskapen i dessa europeiska åsikter som nu kommer till uttryck, kommer från Ryssland, där en tongivande del av opinionen inbillar sig, med en rent självmordsmässig dårskap, att en kollaps för USA-dollarn inte skulle få hela världssystemet på fall, med Ryssland som ett av de första offren för en sådan katastrof.

Den mest relevanta faktorn bakom denna häpnadsväckande förvirring i den rådande europeiska opinionen är den masshjärntvätt av Europas styrande kretsar som skedde när de huvudsakligen brittiska imperialistiska intressena, företrädda av premiärminister Margaret Thatcher, Frankrikes president Francois Mitterrand och den brittiske knähunden och dåvarande presidenten i USA George H.W. Bush, försökte skrämma livet ur Helmut Kohls Tyskland.2 Under "eurons" fördärvbringande styre, infört genom ett underförstått hot om krigföring mot Tyskland, blev hela Väst- och Centraleuropa, i känslomässigt hänseende, en skock lydstater under den lede krigshetsaren Tony Blairs "post-westfaliska" brittiska imperialism.

Nu har, trots vad som skrivs i Väst- och Centraleuropas stora dagstidningar, och trots den tongivande officiella opinionen i Ryssland, hela planeten hamnat i käftarna på en snabbt accelererande fas i en allomfattande fysisk-ekonomisk sammanbrottskris, genom en finansiell och monetär kedjereaktionskollaps som når in i planetens varje skrymsle.

Hela världsmarknaden hänger i dag på den kritiskt avgörande marginalen av en skuldtyngd massa av nominellt dollarvärderade, till största delen värdelösa fordringar, fordringar på ett hopplöst bankrutt monetärt-finansiellt IMF-system, som Joseph Stiglitz tror ska kunna botas genom att Internationella valutafonden (IMF) görs om till en världsomfattande "Bad Bank".

Med andra ord: i ett läge där "globaliseringens" cancer har spridit sig som ett formligt Babelstorn, där varje nation för sin fysiska försörjning är beroende av vad andra nationer producerar, och alla är totalt i händerna på internationella finansmarknader som sedan september 2007 har varit i ett accelererande tillstånd av kollaps, kan USA-dollarns marknadsvärde falla till nära noll, i princip när som helst före eller efter den 12 oktober 2009. Det betyder i sin tur en kedjereaktionskollaps som kastar hela världen in i en ny mörk tid, som direkt skulle få världsbefolkningen att börja krympa ihop från nuvarande uppskattningsvis 6,7 miljarder ner mot omkring två miljarder eller mindre inom loppet av några generationer.

Samtidigt låtsas nationernas regeringar leva i en fridfull dröm, i barnets påhittade sagovärld, och säger om krisen i USA: "Det kommer aldrig att hända oss! Säg, har Ers Majestät godheten att dricka en kopp te till med oss? Hur i helvete gick det till slut för Dick Whittingtons katt?"3

  1. I sitt verk "Masstrejk, parti och revolution" – övers.anm.
  2. Två exempel är mordet på Deutsche Banks chef Alfred Herrhausen 1989 och förtalskampanjen mot Kohl själv under 1990-talet – övers. anm.
  3. "Richard Whittington's cat" är en brittisk saga om den föräldralöse Whittington, som tillsammans med sin katt skapar sig en framtid i London och till slut blir stadens borgmästare. Mycket av den rikedom som Richard tillskansar sig får han genom att han låter sin herre sälja katten, som är duktig på att fånga råttor, under en av dennes handelsresor. Den Richard Whittington som sagan är löst baserad på var en politiker och köpman under medeltiden (ca 1354–1423). Det sägs att han använde ordet "cat" för att benämna den typ av båt han använde när han var ute på handelsresor – övers. anm.

    Dick Whittington and His Cat

    Retold by Rohini Chowdhury

    This story was first recorded in 1605. It rapidly became a favourite, and was included in several other collections, including the fairytale collections of Joseph Jacobs. Richard Whittington was a real person, the son of a knight and himself a rich merchant in London. He served three terms as Lord mayor of London: 1397-99, 1406-07, and 1419-20. He died in 1423.

    Long, long time ago there lived a poor boy called Dick Whittington. He had no mother and no father, and often nothing to eat. One day he heard of the great city of London, where, said everyone, even the streets were paved with gold. Dick decided to go to London to seek his fortune.

    London was a big and busy city, full of people both rich and poor. But Dick could not find any streets that were paved with gold. Tired, cold and hungry he fell asleep on the steps of a great house. This house belonged to Mr. Fitzwarren, a rich merchant, who was also a good and generous man. He took Dick into his house, and gave him work as a scullery boy.

    Dick had a little room of his own where he could have been very happy if it had not been for the rats. They would run all over him as he lay on his bed at night and would not let him sleep. One day Dick earned a penny shining shoes for a gentleman, and with it he bought a cat. After that Dick's life became easier - the cat frightened away all the rats, and Dick could sleep in peace at night.

    One day Mr. Fitzwarren called all the servants of the house together. One of his ships was leaving for a far-off land with goods to trade. Mr. Fitzwarren asked his servants to send something of their own in the ship if they so desired, something which could perhaps be traded for a bit of gold or money. Dick had only his cat to send - which he did with a sad heart.

    Dick continued to work as a scullery boy for Mr. Fitzwarren, who was very kind to him. So was everyone else except the Cook who made Dick's life so miserable that one day Dick decided to run away. He had reached almost the end of the city when he heard the Bow Bells ring out. 'Turn again Whittington, thrice Lord Mayor of London' chimed the bells. Dick was astonished - but he did as the bells said and went back to Mr. Fitzwarren.

    When he returned he found that Mr. Fitzwarren's ship had returned, and that his cat had been sold for a great fortune to the King of Barbary whose palace had been overrun with mice. Dick had become a rich man.

    He soon learnt the business from Mr. Fitzwarren, married his daughter Alice, and in time became the Lord Mayor of London three times, just as the bells had said.