Hur pålitliga är de intryck från omvärlden som vi hela tiden mottar genom våra fem sinnen - syn, hörsel, doft, lukt och känsel? Kan vi grunda vår kunskap på dessa sinnesintryck? Denna klassiska frågeställning har Lyndon LaRouche startat ett projekt kring, under rubriken "What makes sense?" Samma frågeställning behandlar Friedrich Schiller, på ett lite annat sätt, i sin ofullbordade roman "Der Geisterseher", som publicerades som följetong i tidskriften Thalia 1787-1789. Den översattes till svenska under rubriken "Andeskådaren" och gavs ut i sex delar, från 1798 till 1802. Första delen följer här:

Andeskådaren
Berättelse av greve von O**
Första delen
Utgiven av Friedrich Schiller
Översättning T. Winberg
Tryckt hos Anders Zetterberg, Stockholm 1798
Avskriven samt språkligt lätt moderniserad och redigerad av Astrid Sandmark 2011
Noterna är hämtade från "Friedrich Schiller: Sämtliche Werke", Carl Hanser Verlag, där ej annat anges.

Jag berättar en händelse som många torde anse för otrolig, men vartill jag själv i det mesta varit ett åsyna vittne. De få av mina läsare som känner en viss politisk händelse, och önskar sig en fullkomligare upplysning om den, torde i denna berättelse finna sin önskan uppfylld - såvitt de hinner uppleva dessa blad. De andra torde även finna den äga något värde, betraktad såsom ett bihang till historien om det svek och de förvillelser för vilka det mänskliga förståndet så ofta är blottställda. Man skall häpna över den djärva plan ondskan är i stånd att uppgöra och fullfölja; Man skall häpna över de sällsamma medel den förmår skapa sig, för att med säkerhet kunna utföra denna plan. En sträng sanning skall föra min penna; ty när dessa blad framträder i världen är jag icke mera till, och kan genom denna berättelse varken vinna eller förlora.

På min återresa till Kurland år 17** vid karnevalstiden besökte jag prinsen av ** i Venedig. Vi hade lärt känna varandra under **ska kriget, och förnyade här en bekantskap som freden hade avbrutit. Som jag även ville se denna stadens märkvärdigheter, och prinsen endast väntade en växel för att resa tillbaka till L**, så övertalade han mig lätt att till den tiden uppskjuta min resa, och hålla honom sällskap. För att göra detta så mycket bekvämare för mig var han även så artig att han erbjöd mig sin egen svit på "Moren".

Han iakttog här den strängaste inkognito. Han ville leva för sig själv, och hans knappa inkomster tillät honom ej heller att föra ett levnadssätt som svarade mot hans rang. Två kavaljerer, om vilkas tystnad han kunde vara fullkomligt säker, och en trogen betjänt utgjorde hela hans stat. Kostnader undvek han mer av temperament än sparsamhet, deltog nästan aldrig i allmänna nöjen och lustbarheter, och hade i en ålder av trettiofem år manligt motstått alla denna vällustiga stads frestelser. För könet hade han hittills varit känslolös. En djup allvarsamhet och en svärmisk melankoli var det rådande i hans lynne. Hans böjelser var stilla, men överdrivet envisa, hans val långsamt och försiktigt, hans tillgivenhet evig och varm. Mitt i en stojande människohop gick han för sig själv, svävade i sin egen fantasivärld och var ofta en främling i den verkliga. Han kände hur litet skarpsynt han var, och avstod därför gärna från egna omdömen, men var däremot för litet varsam i sitt förtroende till andras. Ingen var mera född att låta behärska sig, utan att vara svag. Med allt detta var han oförskräckt och pålitlig, så snart han var övertygad, och ägde lika mod att strida mot en erkänd fördom som att dö för en annan.

Såsom tredje prinsen av sitt hus¹ hade han ingen sannolik utsikt till tronen. Hans ärelystnad hade aldrig vaknat. Hans begär hade fått en annan riktning.

Nöjd att själv ej bero av någon annans vilja gjorde han aldrig sin egen till lag för andra. Att som enskild man få leva fri och lugn var målet för alla hans önskningar. Han läste mycket, men utan urskillning. En vårdslösad uppfostran och tidig krigstjänst hade ej tillåtit hans förstånd att komma till någon mognad. Alla kunskaper han sedermera förvärvade sig tjänade till intet annat än att öka oredan i hans begrepp; de ägde ej någon fast grund varpå de kunde vila.

Han var protestant, liksom hela hans familj, genom födseln, ej efter undersökning, som han aldrig anställt, ehuru han någon tid var religiös svärmare. Frimurare har han aldrig varit, så mycket jag har mig bekant.

En afton, när vi efter vanligheten djupt maskerade gick för oss själva på S:t Markusplatsen, märkte prinsen att en mask överallt följde oss. - Det började bli sent, och folkmängden hade till större delen begett sig därifrån - Masken var en armenier och gick ensam. Vi ökade vår marsch, och gjorde flera krokvägar i avsikt att kunna undslippa honom; - förgäves - Vi hade honom beständigt i spåren.

- Ni har väl icke spelat här någon intrig? sade till slut prinsen till mig. De gifta karlarna i Venedig är farliga.

- Jag känner här ingen enda dam, svarade jag.

- Låt oss sätta oss ned, och tala tyska, fortsatte han. Förmodligen är det ett misstag.

Vi satte oss på en bänk och väntade att masken skulle gå förbi, men i stället steg han fram och tog sin plats bredvid prinsen. Denne såg på sitt ur och steg upp.

- Klockan har slagit nio, sade han till mig på franska. Kom! Vi glömmer att man väntar oss i "Louvren".

Detta var blott ett infall, varigenom prinsen tänkte göra oss fria ifrån masken.

- Klockan nio! sade masken långsamt och eftertryckligt, även på franska. Jag lyckönskar er, prins (han benämnde honom med hans rätta namn). Klockan nio dog han.

Därpå steg han upp och gick.

Vi stod länge och såg bestörta på varandra.

- Vem har dött? ropade till slut prinsen.

- Låt oss gå efter honom, sade jag, och begära upplysning.

Vi sökte överallt på S:t Markusplatsen, men där fanns ingen mask, och vi gick rätt ledsna tillbaka hem. Prinsen sade under hela vägen ej ett enda ord, utan gick allena och tycktes vara fördjupad i någon svår strid med sig själv, vilket han också sedermera erkänt för mig.

När vi kom hem öppnade han äntligen munnen, och sade:

- Det är ju löjligt att en galning skall med två ord kunna störa en människas lugn.

Vi önskade varandra godnatt, och så snart jag var i min kammare upptecknade jag på min skrivtavla dagen och timmen då detta skedde. Det var en torsdag.

Följande afton föreslog prinsen åter en promenad på S:t Markusplatsen.

- Kanske, sade han, träffar vi vår obegriplige armenier där; och jag skulle önska att få upplösning på denna komedi.

Jag önskade detsamma och följde honom. Vi var på platsen ända till klockan elva. Ingen armenier syntes. De följande fyra aftnarna tillbringades på samma sätt och lika fruktlöst.

När vi fjärde aftonen skulle gå ut, föll det mig in - med eller utan avsikt, jag minns ej vilketdera - att säga betjänten var vi skulle stå att finna, i händelse någon skulle fråga efter oss. Prinsen märkte det, smålog och berömde min försiktighet. Vi kom till S:t Markusplatsen; där var en förfärlig trängsel. Knappt hade vi gått några steg förrän jag blev varse armeniern, som med stora steg arbetade sig fram genom folkhopen och tycktes söka efter någon. Vi var i begrepp att gå emot honom, när baron von F** i prinsens svit kom andtruten fram till oss, och lämnade prinsen ett brev.

- Det är svart sigill, sade han, vi trodde oss därför genast böra avlämna det.

Detta föll över mig som ett åskslag. Prinsen gick till en lykta, och började läsa.

- Min kusin har dött, ropade han.

- När? inföll jag hastigt.

Han såg ännu en gång i brevet: - "i torsdags klockan nio om aftonen."

Vi hann knappt hämta oss från vår bestörtning, förrän armeniern stod bredvid oss.

- Ni är känd här, nådige herre, sade han till prinsen. Skynda er till "Moren"; ni skall där träffa en deputation från senaten. Tveka ej att motta den heder man ärnar bevisa er. Baron von F** glömde säga er att era växlar har anlänt.

Han försvann i folkhopen.

Vi skyndade oss till vårt hotell, och fann att armeniern talat sanning. Tre av republikens nobili stod färdiga att ta emot prinsen, och högtidligt beledsaga honom upp till församlingen, där stadens högsta adel väntade honom. Han fick knappt tid att med en hastig vink låta mig förstå att jag skulle vara till hands, ifall något obehagligt skulle hända honom.

Framåt klockan elva om natten kom han tillbaka, mycket allvarsam och tankfull. Han befallde betjänten gå ut, och fattade min hand.

- Greve, sade han med Hamlets ord, det finns flera saker i himmelen och på jorden än vi inbillar oss i våra filosofiska drömmar.

- Nådigaste herre, svarade jag, ni tycks glömma att ni i afton går rikare till sängs än i går, i anseende till den stora utsikt som öppnar sig för er.

(Den avlidne var arvprins, och enda sonen till den regerande *** som var gammal och sjuklig, och ej kunde göra sig hopp om fler arvingar. En morbror till vår prins, även utan arvingar, och utan förhoppning att få några, var nu den ende som stod emellan prinsen och tronen. Jag nämner dessa omständigheter till upplysning av det följande i min berättelse.)

- Påminn mig icke därom, sade prinsen. Om också vägen till en tron stod mig öppen, så har jag likväl viktigare saker att tänka på för närvarande. - Jag fruktar att den där armeniern har fått reda på -

- Hur är det möjligt, min prins?

- I så fall vill jag mot en munkkåpa avträda åt er alla mina furstliga utsikter.

Följande afton infann vi oss tidigare än vanligt på S:t Markusplatsen. En häftig regnskur nödgade oss gå in på ett kaffehus, där man spelade farao. Prinsen ställde sig bakom en spanjors stol och såg på spelet. Jag gick in i rummet nästintill, och läste tidningarna. En stund därefter hörde jag något buller. Innan prinsen kom hade spanjoren ständigt förlorat, nu vann han på alla korten. Hela spelet undergick en märklig förändring, och banken var i fara att uppfordras av spanjoren, som blivit dristig genom denna lyckliga vändning. Bankiren, en venetianare, fäste en skarp blick på prinsen:

- Ni är här en obehörig person, min herre, sade han, och jag råder er att gå ifrån bordet.

Prinsen såg kallt på honom och stod kvar. Venetianaren upprepade detsamma på franska. - Prinsen stod lika kall och orörlig. Nu trodde venetianaren att prinsen ej förstod någotdera språket och vände sig med ett försmädligt löje till de omkringstående:

- Men säg mig, mina herrar, sade han, på vad sätt skall jag kunna göra mig begriplig för den här tölpen?

I detsamma steg han upp och ville fatta prinsen i armen, som nu förlorade allt tålamod, gav venetianaren en häftig stöt och kastade honom överända. Hela huset kom i rörelse. Jag sprang in, ropade i häpenheten prinsens namn, och var nog obetänksam att tillägga:

- Akta er, min prins, vi är i Venedig.

Prinsens namn förorsakade en allmän tystnad, vilken snart åter övergick till ett sorl, som föreföll mig farligt. Alla närvarande italienare samlade sig i vissa hopar och drog sig avsides. Den ena efter den andra gick ut och lämnade oss slutligen ensamma i salen tillika med spanjoren och några fransmän.

- Ni är förlorad, nådigaste herre, sade de, om ni ej på ögonblicket lämnar staden. Venetianaren, som ni så illa hanterade, är rik nog att kunna leja en bravo. Det kostar honom endast femtio sekiner att skaffa er ur världen.

Spanjoren erbjöd sig att ordna med vakt till prinsens säkerhet, och själv följa oss hem. Detsamma ville också fransmännen. Vi stod ännu villrådiga vilken utväg vi skulle ta, när dörren öppnades och några stadsinkvisitionsbetjänter steg in, och visade oss regeringens order att vi bägge genast skulle följa dem. Under stark betäckning förde man oss till kanalen i en gondol, som stod färdig att ta emot oss. Innan vi steg i land band man för våra ögon. Man förde oss uppför en hög stentrappa, och sedan genom en lång krokig gång över ett valv, som jag kunde sluta av dånet under våra fötter. Slutligen kom vi till en annan trappa, och gick tjugosex steg utför. Nu öppnades en dörr - Man tog bort bindeln från våra ögon. Vi stod i en stor sal, omgivna av en hop vördiga ålderstigna män, alla i svart dräkt. Hela salen var överdragen med svart kläde, och ganska sparsamt upplyst. Bland hela församlingen härskade en tystnad djup som gravens; detta gjorde ett rysligt intryck. En av dessa män, förmodligen den förste stadsinkvisitorn, nalkades prinsen, och frågade med en högtidlig min, under det man förde fram venetianaren:

- Känner ni igen denne mannen? Är det han som förolämpade er, på kaffehuset?

- Ja, svarade prinsen.

Därpå vände han sig till den fängslade venetianaren.

- Är det den här mannen ni ville låta mörda i går afton?

- Ja -

I samma ögonblick öppnades ringen, och vi såg med en obeskrivlig fasa venetianarens huvud falla ned på golvet.

- Är ni nöjd med denna gottgörelse? frågade stadsinkvisitorn. Prinsen låg avdånad i sina följeslagares armar. - Gå nu, fortsatte han i en förfärlig ton, och vände sig till mig: - Och var en annan gång mindre hastig i ert omdöme över rättvisan i Venedig.

Vi kunde icke begripa vem denne hemlige vännen var, som genom rättvisans åtgärd så hastigt räddat oss från en säker död. Stelnade av förskräckelse kom vi äntligen hem. Det var redan över midnatt. Kammarjunkaren von Z** tog emot oss i trappan.

- Vad det var väl att ni skickade oss någon underrättelse om er, sade han till prinsen, under det han lyste oss. Baron von F** kom strax därefter från S:t Markusplatsen med en nyhet som gjort oss högst oroliga över er.

- Har jag skickat? När? - det känner jag alldeles icke till.

- Klockan strax efter åtta i afton. - Ni lät säga oss att vi ej skulle bli oroliga om ni i afton skulle komma hem senare än vanligt.

Prinsen såg på mig:

- Har ni kanske gjort detta mig ovetande?

Jag försäkrade att jag ej hade minsta kunskap härom.

- Men att vi fått en sådan underrättelse är likväl mycket säkert, sade kammarjunkaren, ty här är ert repeterur,² som ni skickade med till bevis att budet var från er.

Prinsen igenkände uret och förde handen till fickan. - Den var tom.

- Vem gav er det? frågade han bestört.

- En mask i armenisk dräkt, som åter strax gick sin väg.

Där stod vi stumma och såg på varandra.

- Vad tycker ni om det här? sade slutligen prinsen. Jag lär ha en hemlig spion här i Venedig.

Denna förskräckliga natt ådrog prinsen en feber, som åtta dagar höll honom inomhus. Hans ställning var numera ingen hemlighet, och därför var han under dessa dagar nästan ej ett ögonblick ledig från uppvaktningar av landsmän och utlänningar. Man tävlade att erbjuda honom sin tjänst, var och en sökte på sitt sätt göra sig gällande. Händelsen i stadsinkvisitionen tycktes nu vara alldeles glömd. Hovet i ** som gärna såg att prinsen ännu längre skulle dröja i Venedig, gav några därvarande bankirer anvisning att lämna honom ansenliga summor. Således blev han mot sin vilja satt i stånd att uppehålla sig i Italien längre än han ärnat, och på hans begäran beslöt jag också att uppskjuta min avresa.

Så snart han blivit så frisk att han kunde lämna sina rum föreslog hans läkare honom en utflykt på Brenta, för ombyte av luft. Vädret var vackert och förslaget blev antaget. När vi skulle stiga i gondolen saknade prinsen nyckeln till ett litet schatull, som förvarade ganska viktiga papper. Vi gick strax tillbaka för att söka upp den. Han erinrade sig helt noga att han dagen förut låst igen schatullet, och sedermera hade han ej varit ur sin kammare. Vi sökte överallt - men förgäves! Prinsen, vars själ var höjd över all misstänksamhet, ansåg nyckeln såsom borttappad och bad oss ej vidare tala därom.

Resan var högst angenäm. Ett förtjusande landskap, som med varje bukt floden gjorde tycktes överträffa sig i rikedom och skönhet - den klaraste himmel, som mitt i februari månad bildade en majdag - sköna trädgårdar och otaliga mycket smakfullt anlagda lantgårdar som prydde Brentas bägge stränder - bakom oss det majestätiska Venedig, med hundratals ur vattnet uppstigande torn och master; allt detta utgjorde det vackraste skådespel som ögat kunde önska sig. Vi överlämnade oss helt och hållet åt tjusningen av den sköna naturen; glädjen intog hela vårt väsende; själva prinsen förlorade sitt allvarsamma lynne, och log och skämtade med oss.

Vi steg i land, fyra italienska mil från staden. Här hörde vi en munter musik från en liten by, där marknad hölls. Marken vimlade av människor av alla slag. En hop unga flickor och gossar, alla teatraliskt klädda, tog emot oss med en pantomimisk dans. Uppfinningen var ny; vighet och behag livade alla deras rörelser. Dansen var ännu icke avslutad när anförerskan, som föreställde en drottning, hastigt stannade, liksom hejdad av en osynlig hand. Där stod hon, som en bild, och ävenså alla de andra. - Musiken teg - Intet andedrag hördes i hela folkhopen. Stel och orörlig stod hon med ögat fästat vid jorden. Hastigt och liksom livad av en övernaturlig kraft spratt hon upp och såg vilt omkring sig.

- En konung är här ibland oss! ropade hon, ryckte kronan av huvudet, och lade den - vid prinsens fötter.

Alla riktade sina ögon på honom, och tycktes länge sväva i ovisshet om icke detta uppträde var något mer än ett blott gyckelspel. Så mästerligt hade hon spelat sin roll.

En allmän handklappning avbröt äntligen tystnaden. Jag märkte att prinsen var brydd, och sökte undvika åskådarnas forskande blickar. Han kastade ut penningar bland barnen, och drog sig undan trängseln så fort han kunde.

Vi hade knappt gått några steg, då en vördig barfotamunk arbetade sig fram genom folkhopen och ställde sig i vägen för prinsen.

- Herre, sade han, med en ton som förvånade oss, ge madonnan lite pengar, ni skall en gång behöva hennes förböner.

Han bortfördes av trängseln.

Vårt sällskap hade nu fått tillökning av en engelsk lord, som prinsen förut sett i Nizza, några köpmän från Livorno, en tysk domherre,³ en fransk abbé med några damer och en rysk officer. Den senare hade någonting alldeles eget i sin fysionomi, som väckte vår uppmärksamhet. Aldrig har jag i ett människoansikte sett en sådan mängd av drag, och så litet karaktär, så mycken intagande välvilja förenad med så mycken motande köld. Alla passioner tycktes där ha rasat, och åter lämnat sin tummelplats. Där fanns ej mera kvar än en fullkomlig människokännares stilla genomträngande blick, som skrämde bort varje öga den träffade. Denne ovanlige mannen följde oss på avstånd, men tycktes ta alltför liten del i det som hände. Vi kom att stanna vid ett stånd där man spelade lotteri. Damerna tog lotter; vi följde deras exempel, och även prinsen tog en lott. Han vann en snusdosa. När han öppnade den, studsade han och bleknade. - Nyckeln låg däri.

- Vad betyder detta? sade prinsen till mig ett ögonblick därefter då vi var allena. En högre makt förföljer mig. Ett allvetande osynligt väsende, som jag ej kan undfly, och vakar över alla mina steg. Jag måste söka upp armeniern för att få upplysning av honom.

Solen var nära sin nedgång när vi kom till huset där vi skulle spisa aftonmåltid. En virtuos från Rom, några schweizare och en äventyrare från Palermo, som bar uniform och föregav sig vara kapten, hade emellertid ökat vårt sällskap ända till sexton personer. Man beslöt att här tillbringa aftonen, och fara hem med facklor. Samtalet vid bordet var mycket livligt; prinsen berättade händelsen med nyckeln, som väckte en allmän förundran, och gav anledning till en häftig tvist över detta ämne. De flesta ansåg att alla dessa hemliga konster ej var annat än bedrägeri; abbén, som redan var tämligen beskänkt, utmanade hela andarnas rike; engelsmannen smädade; virtuosen korsade sig för djävulen. Några få var liksom prinsen av den tanken att man borde avstå från omdöme om sådana saker. Under tiden språkade ryska officeren med fruntimren, och tycktes ej giva akt på samtalet. Under hettan av tvisten hade man icke märkt att sicilianen var bortgången. Efter en knapp halvtimme kom han tillbaka, insvept i en kappa, och ställde sig bakom fransmannens stol:

- Ni var för en stund sedan nog hjältemodig att utmana alla andar - har ni lust att göra försök blott med en enda?

- Topp! sade abbén - om ni vill ha besvär att skaffa hit en.

- Det vill jag, svarade sicilianen (han vände sig till det övriga sällskapet) när de här damerna och herrarna gått sin väg.

- Varför det? ropade engelsmannen. En riktig ande är icke rädd för ett lustigt sällskap.

- Jag ansvarar ej för vad som kan hända, sade sicilianen.

- För Guds skull! Nej! skrek fruntimren och rusade förskräckta upp från bordet.

- Låt ni er ande komma, sade abbén trotsigt, men säg honom likväl först att våra klingor är bra spetsiga. (han bad en av gästerna om hans värja.)

- Det får ni själva språka om bäst ni vill när ni träffas, sade sicilianen, om ni inte då har tappat modet.

Han vände sig till prinsen:

- Nådigaste herre, sade han, ni tror att er nyckel varit i främmande händer - vet ni i vilka?

- Nej.

- Misstänker ni ej någon?

- Jag har väl misstanke på en.

- Kan ni känna igen densamma om ni får se honom?

- Ja, alltför väl.

Sicilianen öppnade kappan, tog fram en spegel, och satte den för prinsens ögon.

- Är det den här?

Prinsen steg förskräckt tillbaka.

- Vad såg ni? frågade jag.

- Armeniern.

Sicilianen gömde åter sin spegel under kappan.

- Var det den personen ni misstänker? frågade sällskapet prinsen.

- Alldeles densamma.

Hastigt flydde munterheten från allas ansikten. - Varje öga fäste sig bestört på sicilianen.

- Monsieur l'abbé, det här lär icke vara något skämt det, sade engelsmannen. Jag råder er tänka på reträtten.

- Karlen har fan i sig, skrek fransosen och flög som en blixt ur rummet. - Fruntimren rusade ut ur salen. - Virtuosen följde deras exempel. - Den tyske domherren snarkade i en stol - ryssen satt på sitt förra ställe lika lugn och obekymrad.

- Ni ville kanske blott göra åtlöje av en storpratare, sade prinsen - eller skulle ni ha luft att hålla ord?

- Det är sant, sade sicilianen, med abbén var det just icke mitt allvar. Jag tog honom på orden, ty jag var säker att han snart skulle ge sig. Saken är för övrigt verkligen för allvarsam att skämta med.

- Ni medger således att den står i er makt?

Sicilianen teg länge, och fäste ett forskande öga på prinsen.

- Ja, svarade han till slut.

Prinsens nyfikenhet var redan spänd till det yttersta. Att stå i någon slags förening med andarnas värld hade länge varit en av hans högsta önskningar, och så snart han första gången såg armeniern infann sig åter alla de svärmiska idéer som ett mera moget förstånd så länge hållit tillbaka. Han gick avsides med sicilianen, och började ingå med honom i en ordentlig underhandling om saken.

- Ni ser här en man, sade han, som på det högsta önskar att få någon upplysning härom. Den som kunde skingra mina tvivelsmål och ge mig övertygelse i detta viktiga ämne, skulle jag omfamna såsom min välgörare och förste vän. - Skulle ni vilja förvärva er denna stora förtjänsten?

- Vad begär ni av mig? sade sicilianen med tvekan i rösten.

- Till en början blott ett prov på er konst.

- Och sedan?

- När ni sedermera närmare lärt känna mig kan ni bestämma om jag förtjänar en högre undervisning.

- Ni förtjänar allt, min prins. En hemlig kraft i ert ansikte, som ni själv ej ännu känner, fäste mig vid er första ögonblicket jag såg er. Ni är mäktigare än ni själv vet. Ni äger en oinskränkt rättighet att befalla över hela min förmåga - men -

- Således - låt mig få se en syn.

- Men först måste jag vara säker att er begäran ej härleder sig från nyfikenhet. Om de osynliga makterna stundom lyder min vink, sker det likväl med det villkor att jag aldrig profanerar deras heliga hemligheter och missbrukar min makt.

- Min avsikt är ren - jag vill känna sanningen -

Nu gick de längre bort i rummet till ett fönster och jag kunde ej vidare höra vad de sade. Engelsmannen, som även hört detta samtal, drog mig avsides.

- Er prins är en ädel man; det gör mig ont om honom. Jag är redo att sätta min själ och salighet på att han fått att göra med en bedragare.

- Det kommer an på, sade jag, hur han kan dra sig ur spelet.

- Den stackarn tar sig en så viktig min. Saken är den, han vill se penningarna på bordet innan han tar fram sitt hokuspokus. Vi är nio personer. Vi skall göra en hederlig insamling, och sätta karlen i frestelse. Han skall lockas i snaran, förrådas, och er prins få sin syn tillbaka.

- Det låter höra sig.

Engelsmannen kastade sex guinéer på en tallrik och gick omkring med densamma. Var och en gav några louis. Ryssen tycktes i synnerhet vara nöjd med förslaget, och lade en sedel av hundra sekiner på tallriken - ett slöseri som förvånade engelsmannen. Vi överlämnade insamlingen åt prinsen -

- Vill ni vara så nådig, sade engelsmannen, och övertala denne herrn att visa oss ett prov på sin konst, och ta emot detta lilla bevis på vår erkänsla?

Prinsen lade en dyrbar ring på tallriken och räckte den åt sicilianen. Denne besinnade sig några sekunder.

- Mina herrar, sade han till slut, ert ädelmod gör mig bestört - Ni måtte säkert misskänna mig - men jag kan ej avvisa er begäran. Er önskan skall bli uppfylld (han drog i en klocksträng). Vad dessa penningar beträffar, vartill jag själv icke har någon rättighet, så torde ni tillåta mig deponera dem i närmaste benediktinerkloster, för att användas till några välgörande inrättningar. Denna ring behåller jag såsom ett dyrbart minnesmärke av en stor prins.

Värden kom. Sicilianen överlämnade penningarna åt honom.

- Och han är ändå en skurk, viskade engelsmannen mig i örat. Han nekar att ta emot penningarna, ty hans huvudplan är att fånga prinsen.

- Eller också förstår nog värden hans mening, sade en annan.

- Vad vill ni se, min prins? frågade sicilianen.

Prinsen tänkte efter ett ögonblick.

- Någon stor man, ropade lorden, till exempel påven Ganganelli.⁴ Det blir säkert inte så svårt.

Sicilianen bet sig i läpparna:

- Jag vågar icke kalla fram någon som undfått vigning.

- Det är illa det, sade engelsmannen, han hade kanske kunnat säga oss av vilken sjukdom han dog.

- Markis von Lanoy, sade prinsen, var fransk brigadchef i förra kriget, och min förtroligaste vän. I bataljen vid Hastinbeck blev han dödligt sårad, och förd till mitt tält, där han strax därefter dog i mina armar. I sina sista ögonblick sade han till mig: "Jag får ej mera se mitt fädernesland; Jag vill därför anförtro er en hemlighet, som ingen annan än jag har nyckeln till. - I ett kloster vid flanderska gränsen lever en - -" detta var hans sista ord. - Han avled i samma ögonblick. - Jag skulle önska att ha honom här, för att få veta fortsättningen. -

- Min själ var icke det mycket begärt! ropade engelsmannen. Kan ni lösa den gåtan så förklarar jag er för den störste konstmästare i hela världen.

Vi beundrade prinsens sinnrika val, och biföll det enhälligt. Under tiden gick sicilianen med stora steg fram och tillbaka, och tycktes vara villrådig vad han skulle göra.

- Och mer än detta fick ni ej veta av honom?

- Intet mer.

- Gjorde ni ingen vidare efterfrågan därom i hans fädernesland?

- Jo - men förgäves.

- Markis von Lanoy hade väl fört en ostrafflig levnad? - Jag vågar ej framkalla vilken död person som helst -

- Han dog med ånger över sin ungdoms utsvävningar.

- Har ni ej hos er något minnesmärke efter honom?

- Jo (prinsen hade verkligen hos sig en dosa, på vilken markisens miniatyrporträtt var målat i emalj, och vilken prinsen haft liggande bredvid sig på bordet).

- Jag vill ej veta vad det är. Låt mig vara allena. Ni skall få se den döde.

Han bad oss gå till den andra paviljongen och stanna där till dess han kallade oss. Strax lät han bära ut alla möblerna ur salen, lyfta av fönstren och ganska väl tillsluta luckorna. Värden, som tycktes vara hans förtrogne, fick befallning att hämta ett fat med glödande kol, och noga släcka all eld som fanns i huset. Innan vi gick måste vi var och en vid vår heder lova honom att evigt förtiga vad vi skulle få höra och se. Alla rummen i paviljongen blev reglade efter oss.

Klockan var över elva. En djup tystnad härskade i hela huset. Under det vi gick ut frågade ryssen mig om någon av oss hade laddade pistoler?

- Vad skall vi göra med dem? sade jag -

- De torde väl bli nyttiga, svarade han. Vänta ett ögonblick, jag skall försöka skaffa mig ett par.

Han gick. Baron von F** och jag öppnade ett fönster som vette mot den förra paviljongen, och vi tyckte oss höra två människor viska med varandra, och något buller, liksom man varit sysselsatt att uppställa en stege. Detta var likväl blott en gissning.

Efter en halvtimme kom ryssen tillbaka med ett par pistoler. Vi såg att han skarpladdade dem. Klockan vid pass två infann sig åter sicilianen och sade oss att allt var tillrett. Innan vi steg in blev vi tillsagda att ta av oss våra skor, rockar och västar. Dörrarna reglades åter efter oss.

När vi kom in i salen såg vi en ring ritad med kol, så stor att vi alla tio bekvämt kunde rymmas inom densamma. Runtomkring, vid alla fyra väggarna var golvet upptaget, så att vi stod liksom på en ö. Mitt i ringen stod ett svartklätt altare på en matta av rött atlastyg. På altaret låg en dödskalle och en uppslagen kaldeisk bibel⁵ vid vilken ett krucifix av silver var fästat. I stället för ljus brann spiritus i en silverask. - En tjock rök av olibanum ⁶ förmörkade salen, och nästan kvävde lågan. Besvärjaren var avklädd liksom vi, men barfotad; på hans blottade hals hängde en amulett vid en kedja av människohår, och omkring höfterna hade han svept ett vitt förkläde, på vilket några hemliga chiffer och symboliska figurer var tecknade. Han bad oss ge varandra händerna, och vara ganska stilla och tysta, och framför allt ej göra anden någon fråga. Engelsmannen och jag, vilka han tycktes mest misstro, blev tillsagda att korsvis och mycket stadigt hålla två blottade värjor en tum högt över hans hjässa så länge akten varade. Vi stod omkring honom i en halvcirkel; den ryske officeren trängde sig tätt intill engelsmannen, och stod närmast altaret. Nu ställde sig besvärjaren på mattan, med ansiktet vänt mot öster, stänkte vigvatten mot alla fyra väderstrecken, och böjde sig ned tre gånger mot bibeln helt långsamt. En halv fjärdedels timme varade besvärjningen, av vilken vi ej förstod ett enda ord; därefter tecknade han åt dem som stod närmast bakom honom att de skulle fatta honom i håret. Under de häftigaste ryckningar ropade han den döde tre gånger vid namn, och tredje gången räckte han fram handen mot krucifixet -

I samma ögonblick fick vi alla på en gång en stöt liksom av en blixt och våra händer flög från varandra; ett häftigt åskslag skakade huset, alla låsen klingade, alla dörrarna slog igen, locket på asken föll ned, lågan slocknade, och på den motstående väggen över spiseln visade sig en människofigur i blodig skjorta, blek och med ett döende ansikte.

- Vem kallar mig? sade en tom och mycket svag röst.

- Din vän, svarade besvärjaren, som vördar ditt minne, och ber för din själ. Han nämnde tillika prinsens namn.

Mellan frågan och svaret var alltid en lång paus.

- Vad vill han? sade rösten.

- Höra fortsättningen av den bekännelse som du i denna världen började, men ej slutade -

- I ett kloster vid flanderska gränsen lever - - - -

Här darrade huset ånyo. Dörren sprang upp av sig själv under ett häftigt dunderslag; en blixt upplyste rummet och en annan kroppslig bild, blodig och blek som den förra, men ännu rysligare, visade sig i dörren. Lågan i asken tändes av sig själv och salen blev ljus, liksom förut.

- Vem är ibland oss? ropade sicilianen förskräckt, och såg omkring sig med en bävande blick. - Dig ville jag icke träffa här!

Bilden gick med sakta majestätiska steg rätt fram till altaret, ställde sig på mattan mitt emot oss och fattade krucifixet. Den första bilden var försvunnen.

- Vem kallar mig? sade denne andre vålnad.

Besvärjaren började häftigt darra. Häpenhet och förskräckelse hade liksom fästat oss vid golvet. Jag tog en pistol, sicilianen ryckte den ur min hand och avlossade den på vålnaden. Kulan rullade långsamt på altaret, och vålnaden gick oförhindrad fram ur röken. Nu sjönk besvärjaren vanmäktig ned. -

- Vad blir det här utav? ropade engelsmannen, drog värjan och gjorde ett utfall mot vålnaden. Denne rörde vid hans arm och värjan föll på golvet. Här trängde sig ångestsvetten fram på min panna. Baron F** tillstod sedermera att han bett. Under allt detta stod prinsen helt lugn och såg skarpt på vålnaden.

- Ja! Jag känner igen dig, ropade han till slut högst upprörd, du är Lanoy, du är min vän - varifrån kommer du?

- Evigheten är stum. Fråga mig om det förgångna livet.

- Vem lever i det klostret du nämnt för mig?

- Min dotter.

- Vad? Du har varit far?

- Ve mig, att jag ej var det!

- Är du lycklig, Lanoy?

- Gud har dömt.

- Kan jag ännu göra dig någon tjänst i denna världen?

- Ingen annan än att tänka på dig själv.

- På vad sätt?

- I Rom skall du erfara det.

Härpå följde ett nytt dunderslag - ett svart moln av rök uppfyllde rummet. När det var skingrat såg vi ej mer någon vålnad. Jag slog upp en fönsterlucka. Det var morgon.

Nu kom besvärjaren åter till sansning.

- Var är vi? ropade han, när han fick se dagsljuset. Den ryske officeren stod helt nära bakom honom, och såg över hans axel.

- Illusionsmakare, sade han med en förfärlig blick, du skall aldrig mer framkalla någon ande.

Sicilianen vände sig om, såg honom nogare i ansiktet, gjorde ett gällt rop och störtade till hans fötter.

Allas blickar riktades nu på den förmente ryssen. Prinsen hade ingen svårighet att i honom igenkänna sin armenier. Han ville säga något, men orden dog på hans läppar. Vi stod alla liksom förstenade av förskräckelse. Stumma och orörliga såg vi på denne obegriplige varelse, vars lugna och mäktiga blick tycktes skåda igenom hela vårt väsende. En minut varade denna tystnad - och åter en.

Ej ett enda andetag störde den.

Några starka slag på dörren återförde oss äntligen till sansning. Dörren föll sönderslagen in i salen och en polisbetjänt med vakt rusade in.

- Här har vi dem allesammans! ropade han. Jag har regeringens befallning att arrestera er.

I samma ögonblick var vi omringade. Den ryska officeren, som jag åter vill kalla armeniern, tog honom avsides, och ehuru förvirrad han var märkte jag att han viskade honom några ord i örat och visade honom ett papper varpå något var skrivet. Polisbetjänten bockade sig mycket djupt och gick strax ifrån honom. Därpå vände han sig till oss och tog av sig hatten.

- Förlåt mig, mina herrar, sade han, att jag kunde sammanblanda er med denne bedragaren. Jag vill ej fråga vilka ni är - det är nog att denne herrn försäkrat mig att ni är hederligt folk.

I detsamma gav han sina följeslagare en vink att de skulle lämna oss, och tillika befallning att väl bevaka och binda sicilianen.

- Den skälmen har länge varit fullmogen, tillade han. Vi har redan sju månader fiskat efter honom.

Sicilianen var verkligen i ett högst uselt tillstånd. Förskräckelsen över den andra synen och den senare lika oförmodade händelsen hade betagit honom all sinnesstyrka. Han lät sig bindas som ett barn. Hans ansikte var dödsblekt, ögonen spända och stillastående. Hans läppar darrade under starka ryckningar, utan att ge ifrån sig det minsta ljud. Vi befarade vart ögonblick ett utbrott av konvulsioner. Prinsen ömmade sig vid hans belägenhet, han uppdagade för polisbetjänten sin ställning och försökte förmå honom att återge sicilianen hans frihet.

- Nådigaste herre, sade polisbetjänten, ni lär ej känna denna karlen som ni ädelmodigt vill hjälpa. Det skälmstycke han tänkte spela er är det minsta onda han gjort i alla sina dagar. Vi har arresterat hans medhjälpare. De berättar hiskeliga saker om honom. Han må skatta sig lycklig om han undslipper med galärerna.

Samtidigt såg vi värden och hans tjänstefolk bundna med rep föras över gården.

- Han också? ropade prinsen. Vad har han då gjort?

- Han har biträtt denne skälmen i hans bedrägeri och tjuvnader, och sedan gömt och delat rovet med honom. Ni skall strax bli övertygad om det, nådigaste herre.

Han vände sig till vakten:

- Gör en noga undersökning här i huset, och låt mig strax veta vad ni funnit.

Prinsen såg sig om efter armeniern - men han var borta. Under den allmänna förvirringen som detta uppträde förorsakade hade han funnit tillfälle att osedd komma undan. Prinsen var otröstlig; han ville skicka ut allt sitt folk efter honom; ville själv söka upp honom och rycka mig med sig. Jag skyndade till fönstret; hela huset var omgivet av åskådare. Att komma igenom trängseln var omöjligt. Jag föreställde prinsen detta:

- Om armeniern med flit gömmer sig undan för oss, så är alla våra efterspaningar fruktlösa, ty säkert känner han lönngångarna bättre än vi; låt oss hellre bli kvar; kanske polisbetjänten kan ge oss någon underrättelse om honom. Som jag tyckte gav armeniern sig tillkänna för honom.

Nu först kom vi ihåg att vi var oklädda. Vi skyndade oss in i andra rummet och kastade på oss våra kläder i största hast. När vi kom tillbaka hade undersökningen utförts.

Sedan man borttagit altaret och brutit upp golvet i salen blev man varse ett valv, så rymligt att en människa kunde bekvämt sitta där rak, och försett med en dörr som genom en smal trappa förde ned i en källare. I detta valvet var en elektrisk maskin, ett ur och en liten silverklocka, vilken, ävensom den elektriska maskinen, hade kommunikation med altaret och det därpå fästade krucifixet. I en fönsterlucka mitt emot spiseln var ett hål utskuret och försett med en brädskiva som kunde framskjutas. Vi fick sedermera veta att i denna öppning stått en laterna magica, som ovanför spiseln visat den bilden vi sett. Från vinden och källaren hade man hämtat en hop trummor, varvid stora blykulor hängde på snören, förmodligen för att åstadkomma det dunder vi hört. När man undersökte sicilianens kläder fann man i ett etui flera slags pulver, kvicksilver i flaskor och dosor, fosfor i en glasflaska, en ring som vi snart fann var magnetisk, emedan den hängde sig fast vid en stålknapp som händelsevis kom den nära, i rockfickorna ett radband, ett judeskägg, ett par puffertar och en dolk.

- Låt oss se om de är laddade, sade en av vakterna, och tog en puffert och sköt av den i spiseln.

- Jesus Maria, ropade en hes människoröst, just densamma som vi hört vid den första synen - och i samma ögonblick störtade en blodig kropp ned ur skorstenen. Vi studsade förskräckta tillbaka.

- Har du ej fått gå till vila ännu, stackars ande, sade engelsmannen. - Gå nu hem i din grav. Du har föreställt det du icke var, nu får du vara det du föreställt.

- Jesus Maria! Jag är sårad, ropade han åter. Kulan hade krossat hans högra ben - Man ombesörjde strax att såret blev förbundet.

- Men vem är du då, och vem har fört dig hit?

- Jag är en fattig barfotamunk. En herre här, som jag icke kände, bjöd mig en sekin för det jag skulle -

- Läsa upp en utanläxa som han lärde dig? Men varför gick du icke din väg när du gjort det?

- Han skulle ge mig ett tecken när jag skulle fortsätta. Men jag fick inte något tecken, och när jag skulle gå härifrån var stegen borta.

- Nå, hur lydde det där du skulle säga?

Här dånade han, och det var omöjligt att få någon vidare upplysning av honom. Vid närmare påseende fann vi att det var samma karl som aftonen förut ställde sig i vägen för prinsen och tilltalade honom så högtidligt. Under tiden hade prinsen vänt sig till polisbetjänten.

- Ni har räddat oss ur en bedragares händer, sade han, och gav honom några sekiner. Vill ni öka vår förbindelse och säga oss vem den okände mannen var, som blott med ett par ord kunde utverka vår frihet?

- Vilken menar ni? frågade polisbetjänten med en min som tydligt utmärkte hur onödig denna fråga var.

- Jag menar den där herrn i ryska uniformen, som tog er avsides, visade er ett papper och viskade er några ord i örat, varefter ni strax släppte oss.

- Vad? Den herrn? Känner ni icke honom? Hörde han icke till ert sällskap?

- Nej, men jag har mina skäl att önska att närmare lära känna honom.

- Närmare känner jag honom ej heller. Jag vet ej en gång vad han heter, och jag har aldrig sett honom förrän i dag.

- Vad? Och likväl kunde han med ett par ord förmå er att förklara både honom och oss för oskyldiga.

- Ja - med ett enda ord.

- Och det var? - Jag tillstår jag ville gärna veta det.

- Denne okände - nådigaste herre - (han vägde sekinerna i handen) ni har varit så ädelmodig mot mig att jag ej längre kan dölja det - denne okände herrn var - en ledamot av statsinkvisitionen.

- Statsinkvisitionen! -

- Alldeles, nådigaste herre - jag såg det av papperet han visade mig.

- Den där? - Det är icke möjligt.

- Ännu mer, det var just på hans angivelse som jag blev hitsänd att arrestera bedragaren.

Vi såg på varandra, ännu mer förvånade.

- Ha! Ha! ropade engelsmannen, där har vi orsaken varför den stackars djävulen blev så förskräckt när han fick se honom närmare i fysionomin. Han såg väl det var en spion; - därför skrek han så jämmerligt och föll för hans fötter.

- Obegripligt, sade prinsen. Denna människan är allt vad han vill, och allt vad ögonblicket vill att han skall vara. Vad han verkligen är känner ingen dödlig. Såg ni hur förskräckligt sicilianen bävade när han ropade honom i örat: Du skall aldrig mer kalla fram någon ande? Därunder ligger något mer förborgat. Det är omöjligt att kunna bli så förskräckt för en människa -

- Därom skall besvärjaren själv kunna ge oss bästa upplysningen, sade lorden, om denne herrn - han vände sig till polisbetjänten - vill skaffa oss tillfälle att tala med sin fånge.

Han lovade oss det och vi kom överens med engelsmannen att följande morgon göra besöket. Nu for vi tillbaka till Venedig.

Lord Seymour (så hette engelsmannen) infann sig följande dagen ganska tidigt hos oss, och strax därefter kom en utskickad från polisbetjänten, som skulle föra oss till fängelset. Jag har glömt berätta att prinsen några dagar saknat en av sina jägare, bremare till nationen, som tjänat honom redligt flera år och ägt hela hans förtroende. Man visste ej om han på något olyckligt sätt omkommit, eller blivit bortsnappad, eller rymt. Det sista var minst troligt, emedan han alltid uppfört sig stadigt och beskedligt. Hans kamrater erinrade sig att han nu någon tid varit mycket melankolisk, och så snart han haft ett ögonblicks ledighet hade han besökt ett visst minoriterkloster⁷ i Giudecca,⁸ och där ofta umgåtts med munkar. Detta förde oss på den tanken att han kanske råkat i munkarnas händer och låtit göra sig till katolik. Prinsen tänkte den tiden mycket fogligt i detta ämnet, eller ansåg det för ganska likgiltigt, och lät därför saken bero vid några fruktlösa efterfrågningar. Likväl saknade han ganska mycket en man som under hans fälttåg alltid varit vid hans sida, alltid visat honom trohet och tillgivenhet, och vars förlust i ett främmande land ej så lätt kunde ersättas.

När vi var färdiga att gå anmäldes prinsens bankir, som blivit anmodad att skaffa honom en ny betjänt. Han presenterade för prinsen en välväxt, snyggt klädd och medelålders karl, vilken länge tjänat hos en prokurator som sekreterare, talade franska, och något tyska, och var för övrigt försedd med de vackraste betyg. Hans ansikte behagade, och som han överlämnade åt prinsens godtycke att belöna honom efter förtjänst blev han genast antagen. Vi gick.

Sicilianen satt i ett privat fängelse. Polisbetjänten berättade att denna åtgärd blivit vidtagen blott för det att prinsen skulle få tillfälle att tala med fången, vilket vore omöjligt sedan han blivit satt under blytaken. Detta fängelset, beläget under taket på Markuspalatset,⁹ är det förskräckligaste i hela Venedig; de olyckliga fångarna blir där ofta till och med vanvettiga av den brännande solhettan, som samlar sig på blyplåtarna. -

Sicilianen tycktes helt och hållet ha återfått sina krafter, och reste sig mycket vördnadsfullt upp så snart han fick se prinsen. Ett ben och en hand var fjättrade, eljest kunde han gå vart han behagade i rummet. Så snart vi kommit in gick vakten ut.

- Jag kommer, sade prinsen, för att begära upplysning av er angående tvenne omständigheter: I den ena är ni skyldig att ge mig den - Vill ni även göra mig till viljes och upplysa mig om den andra så skall ni icke förlora därpå.

- Min roll är avslutad, sade sicilianen. Mitt öde står i era händer.

- Allenast er uppriktighet kan mildra det.

- Fråga, nådigaste herre. Jag är färdig att svara, ty jag har ingenting mer att förlora.

- Ni visade mig armenierns ansikte i er spegel, hur kunde ni det?

- Det var ingen spegel som ni såg. Det var blott en pastellmålning bakom ett glas, som föreställde en man i armenisk dräkt. Detta förvillade er, och min färdighet, skymningen och er förundran understödde bedrägeriet. Målningen skall finnas bland de andra sakerna som togs i beslag på värdshuset.

- Men hur kunde ni veta vad jag tänkte, och gissa just på armeniern?

- Det var helt lätt, nådigaste herre. Era betjänter torde någon gång haft tillfälle att höra er omtala vad som förefallit emellan er och armeniern. En av mitt folk gjorde händelsevis bekantskap i Giudecca med er jägare, och förstod att småningom läcka ur honom så mycket som jag behövde veta.

- Var är denne jägaren? - Jag saknar honom, och säkert vet ni vart han tagit vägen?

- Jag bedyrar, nådigaste herre, att detta är mig alldeles obekant. Jag har själv aldrig sett honom, och har med honom aldrig haft någon annan avsikt än den jag nämnt.

- Fortsätt, sade prinsen.

- På detta sättet fick jag första underrättelsen om ert vistande och era händelser i Venedig, och strax beslöt jag att begagna mig därav. Ni ser, nådigaste herre, att jag är uppriktig. Jag visste att ni skulle göra en lustresa på Brenta; jag hade berett mig därpå, och en nyckel som ni händelsevis drog upp ur fickan gav mig första tillfället att pröva min konst.

- Vad? Jag har således bedragit mig? Händelsen med nyckeln var då en tillställning av er och ej av armeniern? Jag drog upp den ur fickan, sade ni?

- Ja, när ni tog fram er penningpung. Den föll ned på marken, och som ingen blev det varse satte jag genast foten på den. Den karln hos vilken ni tog lottsedeln var även en av mitt folk. Han lät er ta i en låda där ingen nitlott fanns, och nyckeln låg i dosan långt innan ni vann den.

- Nu förstår jag det. Och barfotamunken som ställde sig i vägen för mig, och tilltalade mig så högtidligt? -

- Var densamme som jag hört blivit skjuten och framsläpad ur spiseln. Det är en av mina kamrater, som under denna förklädnad gjort mig många stora tjänster.

- Men vad var er avsikt med allt detta?

- Jag ville fästa er uppmärksamhet och sätta er i en sinnesförfattning som vore öppen för intrycket av det underbara jag tänkte visa er.

- Men den pantomimiska dansen, som tog en så oväntad och besynnerlig vändning. Den var väl icke er tillställning?

- Flickan som föreställde drottning var inövad av mig och hela hennes roll var mitt verk. Jag förmodade att det ej litet skulle förvåna Ers Höghet att på detta stället se sig igenkänd, och förlåt mig, nådigaste herre, jag slöt av ert äventyr med armeniern att ni redan var mer böjd att forska efter högre utomordentliga orsaker än naturliga -

- Det är visst, ropade prinsen med en betydande blick på mig, och en min som röjde både förtrytelse och förundran. Det är visst, det hade jag icke väntat. *)

*) Och förmodligen få av mina läsare. Denna kronan, som så oväntat och högtidigt nedlades för prinsens fötter, jämte armenierns spådom förut, tycktes så naturligt och otvunget syfta på ett visst ändamål, att då jag första gången läste denna berättelse kom jag strax ihåg trollkvinnornas utrop i Macbeth: Hell dig, tan av Glamis, du som en gång skall bli konung! Och kanske har detta hänt flera av mina läsare. När en viss föreställning blivit fästad i själen på ett högtidligt och ovanligt sätt, så händer alltid att alla därpå följande, som därmed har aldrig så liten gemenskap, förenar sig med densamma och sätter sig därmed i ett visst förhållande. Sicilianen, som tycks med hela spelet ej ha haft någon annan avsikt än att överraska prinsen med upptäckten av hans stånd, har, utan att veta det, arbetat för armeniern. Men ehuru mycket saken förlorar i intresse om man undanröjer det högre ändamål varpå den först tycktes vara grundad, vågar jag likväl icke träda den historiska sanningen för nära, och jag berättar händelsen sådan jag funnit den.
Utgivarens anmärkning.

- Men, fortsatte prinsen efter en lång tystnad, hur åstadkom ni den där bilden som syntes på väggen över spiseln?

- Genom en laterna magica, som stod i den öppning ni såg på fönsterluckan mittemot på andra sidan.

- Men hur var det möjligt att ingen enda blev varse denna laternan? frågade lord Seymour.

- Ni erinrar er, nådigaste herre, att en tjock rök av olibanum uppfyllde hela salen när ni kom in. Jag hade även nyttjat den försiktigheten att låta ställa de upptagna golvtiljorna bredvid det fönstret där laternan stod. Detta gjorde att ni ej så lätt kunde upptäcka luckan. För övrigt var laternan gömd bakom ett bräde som jag skjutit för, och som ej drogs undan förrän ni alla intagit era platser och jag ej mer hade att befara någon undersökning.

- När jag öppnade fönstret i andra paviljongen, sade jag, tyckte jag mig höra att man uppreste en stege nära intill salen - var det verkligen så?

- Alldeles. Det var just den stegen på vilken min medhjälpare gick upp till fönstret för att rikta laternan.

- Bilden, fortfor prinsen, var verkligen snarlik min avlidne vän, i synnerhet i det att den var blond. Var detta blott en slump, eller hur visste ni det?

- Ers Höghet behagar påminna sig att ni vid bordet hade en dosa stående bredvid er, varpå ett porträtt av en officer i **sisk uniform var målat. Jag frågade om ni hos er hade något minnesmärke efter er vän? Ni svarade ja; därav slöt jag att det förmodligen var denna dosan. Jag hade noga betraktat porträttet, och som jag är väl övad i att rita, och även lycklig att träffa, var det så mycket mindre svårt för mig att ge bilden denna flyktiga likhet som markisens ansiktes drag lätt föll i ögat.

- Men bilden tycktes röra sig?

- Det såg så ut - men det var ej bilden, utan röken, som var upplyft av dess sken.

- Och karln som föll ned från skorstenen svarade således i stället för anden?

- Ja.

- Men där kunde han ju icke rätt höra frågorna?

- Det behövde han också icke. NI kommer ihåg, nådigaste herre, att jag strängt förbjöd er alla att göra anden den minsta fråga. Det var avgjort oss emellan vad jag skulle fråga och han skulle svara; och för att vara så mycket säkrare att allt skulle gå i sin ordning lät jag honom räkna långa pauser efter knäppningarna av ett väggur.

- Ni befallde värden att noga släcka all eld som fanns i huset; det skedde utan tvivel -

- För att ej blottställa min kamrat för faran att bli kvävd av rök. Skorstenspiporna i huset löper i varandra, och jag fruktade att det kunde ha någon vådlig följd.

- Men, frågade lord Seymour, hur kunde er ande komma så lagom, och varken förr eller senare än ni behövde honom?

- Anden hade varit i rummet en god stund innan jag kallade honom. Men så länge spiritus brann kunde man icke se detta matta skenet. Så snart besvärjelsen var avslutad lät jag locket på asken där spiritus brann falla ned; salen blev mörk, och nu först kunde man se bilden på väggen, fastän den varit där långt förut.

- Men i samma ögonblick som anden syntes kände vi alla en elektrisk stöt. Hur åstadkom ni den?

- Ni såg maskinen under altaret. Ni såg även att jag stod på en matta av atlastyg. Jag ställde er i en halvcirkel omkring mig och lät er räcka varandra händerna. Efter besvärjelsen vinkade jag åt en av er att han skulle fatta mig i håret. Silverkrucifixet var ledare, och ni fick stöten när jag vidrörde det med handen.

- Ni befallde greve O** och mig, sade lord Seymour, att hålla två blottade värjor i kors över er hjässa så länge besvärjelsen varade. Varför gjorde ni det?

- För intet annat än att under hela akten sysselsätta er bägge, vars uppmärksamhet jag mest fruktade. Ni erinrar er att jag bad er hålla värjorna en tum över mig. Då ni nu alltid skulle iaktta detta avstånd var ni därmed hindrade att se dit jag ej ville att ni skulle se. Min värsta fiende hade jag då ännu icke blivit varse.

- Jag tillstår, ropade lord Seymour, det kan man kalla att vara försiktig - men varför måste vi vara avklädda?

- Blott för att ge akten någon större högtidlighet, och genom det ovanliga spänna er inbillningskraft.

- Den andra anden lät icke er ande få tala till slut, sade prinsen. Vad skulle vi egentligen fått veta av honom?

- Nästan detsamma som ni sedermera fick höra. Det var ej utan avsikt som jag frågade Ers Höghet om ni sagt mig allt vad den döende låtit er veta, och om ni icke gjort någon vidare efterfrågan därom i hans fädernesland; detta fann jag nödvändigt för att ej stöta på händelser som kunnat motsäga min andes berättelse. Jag frågade i avseende på vissa ungdomssynder, om den döde levat ostraffligt, och på det svar ni gav mig grundade jag min uppfinning.

- I denna saken, sade prinsen efter några ögonblicks tystnad, har ni givit mig all den upplysning jag begär - men ännu återstår en huvudsaklig omständighet som ni måste förklara för mig.

- Om det står i min makt, och -

- Inga villkor! Ni är i domstolens händer, den torde ej göra så fogliga frågor. Vem var denne okände för vars fötter ni föll ned? Vad har ni er bekant om honom? Hur kommer ni att känna honom? Och hur förhåller det sig med den andra synen?

- Nådigaste prins! -

- När ni nogare såg honom i ansiktet gjorde ni ett rop och kastade er ned på golvet, varför det? Vad betydde det?

- Denne okände, nådigaste prins -

Han tystnade, blev synbart orolig och såg förlägen omkring sig på oss alla.

- Nådigaste prins! Vid Gud, denne okände är en förskräcklig varelse.

- Vad har ni er bekant om honom? I vad förbindelse står han med er? - Sök ej att dölja sanningen för oss -

- Det lär jag väl akta mig för - ty vem kan försäkra mig att han icke just i detta ögonblick står mitt ibland oss?

- Var? Vem? ropade vi alla på en gång och såg oss omkring i rummet halvt leende och halvt bestörta. - Det är icke möjligt! -

- Ack! För denna människan - eller vad han är - är långt obegripligare saker möjliga.

- Men vem är han då? Vad för landsman? Armenier eller ryss? Vad är han utav det han säger sig vara?

- Intet av allt vad han tycks vara. Det är få stånd, karaktärer och nationer vars mask han ej burit. Vem han är? Varifrån han kommit? Vart han går? Det vet ingen. Att han länge varit i Egypten, som många tror, och där hämtat sin förborgade visdom i en katakomb, är en sak som jag varken vill bejaka eller neka. Hos oss är han känd under namn av den Outgrundlige. Hur gammal, till exempel, tror ni väl att han är?

- Att döma av utseendet är han förmodligen icke ännu fyrtio år.

- Och hur gammal tror ni att jag är?

- Nära femtio.

- Riktigt - och vad tycker ni, när jag var en fjorton års gosse hörde jag redan min farfar berätta en hop saker om denna förunderliga mannen som han sett i Famagusta,¹⁰ och då tycktes han också vara omkring fyrtio år.

- Det är löjligt, otroligt, och överdrivet.

- Alldeles intet. Om jag vore fri från dessa fjättrar skulle vart ord jag sagt bli bestyrkt av män som ni blott behövde se för att sätta fullt förtroende till deras vitsord. Det ges trovärdigt folk som erinrar sig att de på en och samma tid sett honom i flera världsdelar. Ingen värjspets kan genomborra honom, intet gift kan skada honom, ingen eld bränner honom, intet skepp förolyckas på vilket han är. Själva tiden tycks på honom förlora sin makt; åren förtorkar ej hans safter och åldern kan ej bleka hans hår. Ingen såg honom någonsin äta, ingen kvinna är vidrörd av honom, ingen sömn besöker hans ögon; av alla timmar på dagen känner man blott en enda över vilken han ej äger någon makt; på vilken ingen sett honom, och då han ej varit sysselsatt med några jordiska förrättningar.

- Så? sade prinsen. Och vad är det för en timma?

- Midnattstimman. - Så snart klockan slår tolfte slaget tillhör han icke mer de levande. Han må vara på vad ställe som helst, han måste bort - Han må hava för händer vad göromål som helst - han måste avbryta det. Detta förskräckliga klockslaget sliter honom ur vänskapens famn, sliter honom från själva altaret, och skulle rycka honom även ur dödens armar. Vart han då går, och vad han gör - vet ingen. Ingen vågar fråga honom därom, ännu mindre följa honom, ty så snart denna fruktade timman slår sammanflyter hastigt alla hans ansiktes drag till en så mörk och bitter allvarsamhet att ingen mer vågar se honom i ansiktet eller tilltala honom. Det livligaste samtal förbytes då hastigt i dödens tystnad och alla väntar med en vördnadsfull rysning hans återkomst, utan att en gång våga gå ur stället, eller öppna dörren genom vilken han gått.

- Men blir man ej varse något ovanligt hos honom när han kommer tillbaka?

- Intet annat än att han ser blek och avmattad ut, nästan som en människa vilken undergått en smärtsam operation, eller fått någon förskräcklig nyhet. Somliga vill påstå att de sett blodsdroppar på hans skjorta; men det lämnar jag därhän.

- Och har man då ej försökt att dölja denna timman för honom, eller genom förströelser förlett honom att glömma den?

- Enligt uppgift skall han en enda gång ha överskridit denna tiden. Sällskapet var talrikt, man var tillsammans till långt in på natten, alla uren var med flit vridna tillbaka; samtalet blev livligt och han glömde sig själv. När den rätta timman inföll blev han hastigt stum, alla hans lemmar stelnade i samma ställning som de hade när han tystnade, hans ögon stod stilla, hans puls slog ej mer, alla medel man nyttjade för att väcka honom var fruktlösa, och i detta tillstånd förblev han ända till dess timmen var förbi. Hastigt livade han sig åter, slog upp ögonen och började åter tala just mitt i samma ord där han stannade. Av den allmänna bestörtningen fann han lätt vad som förefallit, och då förklarade han med en förfärlig ton att man borde skatta sig lycklig att ha undsluppit blott med förskräckelse. Följande afton var han försvunnen ur staden där denna händelse tilldrog sig, och man har sedermera aldrig sett honom där. Man är i allmänhet av den tanken att han denna timmen talar med sin genius. Några tror att han är död, och fått tillstånd att tre och tjugo timmar i dygnet vistas bland de levande, men den sista måste hans själ återgå till den andra världen, för att där lida sitt ådömda straff. En stor del tror också att han är den berömde Apollonius från Thyana,¹¹ och andra att han är lärjungen Johannes, om vilken det heter att han skall förbli till yttersta domen.

- En så ovanlig människa skall nödvändigt ge anledning till flera besynnerliga gissningar. Allt det ni hittills sagt har ni av andra; och likväl tycks hans uppförande mot er, och ert mot honom röja någon närmare bekantskap er emellan. Grundar sig icke detta på någon besynnerlig händelse i vilken ni själv har del? Dölj inte något för oss!

Sicilianen såg på oss med en villrådig blick, och teg.

- Om det är något som ni vill ha dolt, så försäkrar jag er på dessa herrarnas vägnar om den fullkomligaste tystnad. Men var endast uppriktig och säg sanningen. -

Han teg ännu en stund.

- Om jag är säker, sade han äntligen, att min bekännelse ej kommer att nyttjas såsom vittnesmål emot mig, så skall jag berätta er en märkvärdig händelse som jag såg med egna ögon, och som skall betaga er alla tvivelsmål om denna mannens förborgade makt. Men ni måste tillåta mig att därvid förtiga några namn. -

- Varför? Är detta så nödvändigt -

- Ja, nådigaste herre! En familj är invecklad i den som jag har mina orsaker att skona.

- Nå, låt oss höra!

- När jag för fem år sedan var i Neapel och där idkade mitt hantverk med tämlig framgång, gjorde jag bekantskap med en viss Lorenzo del M**te, riddare av S:t Stephansorden, en ung och rik herre av ett bland de förnämsta husen i riket. Denne ädling överhopade mig med hövligheter och tycktes hysa mycken aktning för mina hemligheter. Han omtalade för mig att markisen del M**te, hans far, var en ivrig anhängare av kabbala, och skulle skatta sig lycklig att få hysa en filosof (som han behagade kalla mig) i sitt hus. Gubben bodde på en av sina lantegendomar vid havskusten, vid pass sju mil från Neapel. Där levde han mycket ensligt och sörjde över förlusten av en älskad son, som ett grymt öde slitit ur hans armar. Riddaren lät mig förstå att han och hans familj torde en gång behöva mig, för att genom mina hemliga kunskaper kanske få någon upplysning i en mycket viktig sak, där alla naturliga medel varit förgäves använda. Han själv i synnerhet, sade han med en betydande min, skulle kanske en gång få anse mig som orsaken till hans lugn och hela hans jordiska sällhet. - Någon vidare förklaring fick jag ej denna gången och vågade ej heller begära den. Men själva saken förhöll sig på detta sätt:

Denna Lorenzo var markisens yngste son, varför han också var ärnad till det andliga ståndet. Familjens egendom skulle tillfalla hans äldre bror. - Jeronimo, så hette denne brodern, hade tillbringat flera år på resor, och kom vid pass sju år före den händelsen som jag nu skall omtala tillbaka till sitt fädernesland för att gifta sig med enda dottern av ett grevligt hus von C***tti i grannskapet. Detta var en överenskommelse mellan bägge familjerna strax vid dessa barnens födelse, och avsikten därmed var att förena deras ansenliga förmögenhet. Denna förbindelsen var väl således blott en tillställning av föräldrarna, varvid familjeavsikter, och ej huvudpersonernas hjärtan blivit rådfrågade, men dessa hade likväl redan givit ett tyst samtycke därtill. Jeronimo del M**te och Antonie C***tti hade blivit uppfostrade tillsammans, och det fria umgänge man tillät två barn som man redan var van att anse såsom makar, hade tidigt hos dem väckt en öm vänskap för varandra, som genom likhet i karaktärer vann ännu mer styrka, och i en mognare ålder lätt övergick till kärlek. Fyra års åldersskillnad hade mera ökat än minskat den, och Jeronimo kom så trogen och eldig tillbaka i sin fästmös armar som om han aldrig slitit sig ur dem. -

Förtjusningen över hans återkomst varade ännu, och allt var i rörelse för att ställa sakerna i ordning till bröllopet, när brudgummen - försvann. Han brukade ofta tillbringa aftonen på en lantegendom som hade utsikt åt havet, och då och då roa sig med en tur till sjöss. En afton hände det att han blev längre borta än vanligt. Man skickade ut folk att söka honom både till sjöss och på land, men ingen hade blivit honom varse. Som ingen av hans betjänter saknades slöt man att han varit ensam. Det blev natt - han kom icke. Det blev morgon - det blev middag och afton, och ändå kom ingen Jeronimo. Man började redan falla på de förskräckligaste gissningar, när man fick den underrättelsen att en algerisk korsar dagen förut landat där på kusten, och bortfört flera av dess inbyggare. Strax försågs två segelfärdiga galärer med manskap; den gamle markisen gick ombord på den första, med den föresatsen att befria sin son om det så skulle kosta hans eget liv. Tredje morgonen fick de korsaren i sikte. De hade fördel av vinden, och kom den slutligen så nära att Lorenzo, som även var på första galären, tyckte sig se att hans bror gav honom ett tecken från däcket på fiendens skepp. Men hastigt slet dem en häftig storm åter ifrån varandra. Skeppen blev mycket skadade - korsaren var försvunnen, och de blev nödsakade att landstiga på Malta. Familjens sorg var obeskrivlig: Den gamle markisen slet tröstlös sina isgrå hår, och man fruktade för den unga grevinnans liv.

Fem år förflöt; - under denna tiden gjordes efterfrågningar längs hela berberkusten; ofantliga belöningar utfästes för den unga markisens befrielse; men allt förgäves! - Slutligen stannade man vid den sannolika gissning att samma storm som åtskilt bägge skeppen i grund förstört rövarens, och att hela besättningen omkommit i vågorna.

Detta var blott en gissning, och man hade således ej skäl att helt och hållet misströsta om återfåendet av vad man förlorat. Men om nu den unga markisen var för alltid försvunnen så var även hela familjen tillika med honom utslocknad, såvida ej den andra brodern skulle avsäga sig det andliga ståndet och iklädas den äldres rätt. Hur vågat och i sig själv orättvist det var att utestänga en kanske ännu levande bror från åtnjutandet av sina naturliga rättigheter, så trodde man sig likväl ej böra för detta kanske äventyra en gammal lysande ätts bestånd. Sorg och ålderdom påskyndade den gamla markisens steg till graven, med varje nytt misslyckat försök sjönk hans hopp att återfinna sin son; han såg sin familjs undergång, som genom en liten orättvisa kunde förekommas om han blott kunde övertala sig att gynna den yngre brodern på den äldres bekostnad.

För att uppfylla hans förbindelse med grevliga huset C***tti behövdes ej mer än att ändra ett namn; bägge familjernas ändamål var likafullt vunnet, antingen grevinnan Antonie blev Lorenzos eller Jeronimos maka. Den svaga möjligheten att åter få se den senare var av alltför liten vikt emot det vissa och stora onda som låg i familjens fullkomliga undergång, och den gamle markisen, som med var dag starkare kände dödens annalkande, önskade på det högsta att få dö fri åtminstone ifrån detta bekymmer.

Den ende som fördröjde detta steg och ivrigast satte sig emot det var den som vann mest därpå. Lorenzo, känslolös för lockelsen av en omätlig rikedom, och ännu mer, för ägandet av ett det älskvärdaste fruntimmer som erbjöds honom, vägrade med en ädel samvetsgrannhet att ta det minsta ifrån en bror som kanske ännu levde, och kunde återfordra sin egendom. Är ej min älskade Jeronimos öde, sade han, redan nog olyckligt genom en så lång fångenskap? - Skall jag ännu mer förbittra det genom en stöld som berövar honom allt vad han mest älskat? - Med vad hjärta skulle jag kunna anropa himlen om hans återkomst, när hans maka låg i mina armar? Och om till slut ett underverk för honom tillbaka, med vad uppsyn skulle jag möta honom? Låt också vara att vi för evigt förlorat honom, hur skulle vi bättre kunna hedra hans minne än om vi för alltid lämnar det tomrum ouppfyllt som hans död gjort i vår krets? Om vi uppoffrar allt vårt hopp på hans grav, och låter allt som tillhört honom vara orört, liksom en helgedom?

Men alla skäl som den broderliga kärleken kunde uppfinna var ej i stånd att försona den gamla markisen med den föreställningen att en stam som redan nio århundraden blomstrat skulle försvinna. Allt vad Lorenzo kunde erhålla var ett uppskov av två år innan han skulle föra sin brors fästmö till altaret. Under denna tiden fortsattes efterspaningarna på det ivrigaste. Lorenzo gjorde själv flera sjöresor, och blottställde sig för många faror; ingen möda, ingen kostnad sparades. Men även dessa två åren gick lika fruktlöst förbi som de föregående.

- Och grevinnan Antonie? frågade prinsen - Ni nämner icke om hennes tillstånd? - Fann hon sig så väl i sitt öde? Jag vill ej tro det -

- Antonies tillstånd var en den förskräckligaste strid mellan plikt och passion, ovillighet och beundran. Den broderliga kärlekens oegennyttiga ädelmod rörde henne. Hon kände sig tvungen att högakta en man som hon aldrig kunde älska. Hennes hjärta blödde, sönderslitet av dessa stridiga känslor. Men hennes motvilja för riddaren tycktes tillta i samma mån som han gjorde sig förtjänt av hennes aktning. Det smärtade honom outsägligt att se den stilla sorg som tärde hennes ungdom. Den köld varmed han hittills sett på henne övergick småningom till ett ömt medlidande; men denna förrädiska känslan bedrog honom, och en häftig passion började göra det svårt för honom att utöva en dygd som hittills segrat över alla frestelser. Han lydde likväl åter sitt ädelmod på hjärtats bekostnad. Ensam skyddade han detta olyckliga offret mot familjens våld. Men allt hans bemödande misslyckades; Var seger han vann över sin böjelse gjorde honom i hennes ögon så mycket mer älskvärd, och hans ädelmodiga försakelse tjänade till intet annat än att betaga henne all ursäkt för sin motvillighet.

Så stod sakerna när riddaren övertalade mig att besöka honom på hans lantegendom. Hans varma lovord gjorde att jag blev mottagen på ett sätt som vida översteg min önskan. Jag bör icke förbigå att jag genom en och annan betydlig operation var nog lycklig att förskaffa mitt namn något anseende hos den därvarande logen. Detta bidrog utan tvivel ganska mycket till att öka den gamle markisens förtroende till mig. Hur långt jag förde honom, och vilka vägar jag nyttjade, torde ni nu tillåta mig att berätta. Av den bekännelse jag redan gjort kan ni sluta er till det övriga. Markisen hade en ansenlig boksamling, varibland fanns ett stort förråd av mystiska böcker. Av dessa drog jag den fördelen att jag snart lärde mig tala med honom på hans eget språk, och inrätta mitt system om den osynliga världen efter hans tänkesätt. Inom kort trodde han vad jag ville, och hade kunnat med även så mycken övertygelse besvärja filosofernas parning med salamandrinner och sylfider som en artikel i kanoniska böckerna. Som han dessutom var mycket religiös, och hans benägenhet att tro härigenom ansenligt tilltagit, så fann mina sagor hos honom så mycket lättare tillträde, och slutligen hade jag så invecklat honom och kringsvept honom med hemligheter att ingenting som var naturligt ägde mer något värde i hans ögon. Det dröjde ej länge förrän jag var hela husets helgon. Vanliga innehållet av mina föreläsningar var mänskliga naturens upphöjning och umgänge med högre väsenden, min borgen var den ofelbare greve de Gabalis.¹² Den unga grevinnan, som efter förlusten av sin fästman levde mer i andarnas värld än i den verkliga, och av en yr och svärmande inbillningskraft lätt fördes till ett livligt deltagande i dylika ämnen, lyssnade med både rysning och nöje till de läror jag då och då på försök och liksom utan avsikt meddelade henne; till och med betjäningen i huset sökte alltid något göromål i rummet när jag talade, för att kunna uppsnappa några ord som de sedermera på sitt sätt fogade tillsammans.

Jag hade på detta stället tillbringat omkring två månader, när riddaren en morgon kom upp på min kammare. En djup sorg var målad i hans ansikte, alla dess drag var vanställda. Han kastade sig i en stol med alla tecken av förtvivlan.

- Herre! sade han, nu är det förbi med mig - Jag måste min väg. Det är mig omöjligt att uthärda här längre.

- Vad fattas er, riddare?

- Ack denna förskräckliga passion! (här rusade han upp och kastade sig i mina armar) - Jag har kämpat emot den som en man - Nu förmår jag intet mer!

- Men vem annan är skulden härtill än ni själv? Ni har ju att befalla? Och allt är färdigt att lyda er - far, familj -

- Far, familj! Vad betyder det? - Skall jag ta en tvungen hand? Eller kan jag befalla hennes hjärta? - Har jag icke en medtävlare? - ack! och vilken? en medtävlare kanske bland de döda! - Låt mig gå! - Låt mig gå! - om det ock vore till världens ände. Jag måste söka upp min bror.

- Vad? Efter så många misslyckade försök. Kan något hopp ...

- Hopp! - I mitt hjärta är det längesedan dött. Men månne också i hennes? - vad gör det om jag hoppas eller tvivlar? - Är jag lycklig så länge en gnista hopp ännu lever i Antonies hjärta? - Två år, min vän, kunde sluta mina plågor - men förgäves! Min lott blir elände, ända till dess evigheten avbryter sin långa tystnad, och gravarna blir mina förespråkare -

- Är det således denna visshet som kan göra er lycklig?

- Lycklig? Ack jag tvivlar att jag någonsin mer kan bli det! - men ovisshet är ett helvete! (efter någon tystnad stillade han sig och fortsatte sorgligt) Om han såg mitt lidande! - Denna trohet, som utgör hans brors elände, kan den göra honom lycklig? Skall en levande förgås av plågor för att tjäna en avliden, som ej mer kan njuta? - Om han kände mitt kval - (här började han häftigt gråta, och tryckte sitt ansikte mot mitt bröst) kanske - ja kanske skulle han själv föra henne i mina armar.

- Men skulle det då vara så omöjligt att uppfylla denna önskan?

- Min vän! Vad säger ni? - Han såg förskräckt på mig.

- Mycket mindre anledningar, sade jag, har invecklat de avlidna i de levandes öde. Skulle en människas hela jordiska sällhet - en brors -

- Hela jordiska sällhet! O det känner jag! - Ni har rätt! Min hela - hela lycksalighet!

- Och en sörjande familjs lugn, skulle det icke vara fullgiltiga skäl att anropa de osynliga makters bistånd? Det är visst, om någonsin en jordisk angelägenhet kan berättiga en människa att störa de saligas lugn - betjäna sig av en makt -

- För Guds skull, min vän! inföll han. Ej ett ord mer därom; förr hade jag väl en sådan tanke - jag tillstår det - jag vill minnas att jag också nämnde det för er - men jag har längesedan förkastat den såsom gudlös och avskyvärd.

- Ni ser redan, fortsatte sicilianen, vart detta förde oss. Jag sökte undanröja alla hans betänkligheter, och det lyckades slutligen. Man beslöt att framkalla den dödes vålnad; Jag förbehöll mig likväl fjorton dagars anstånd, för att, som jag föregav, värdigt kunna bereda mig till en så viktig förrättning. Denna tiden förflöt, mina maskiner var i behörig ordning, och det fattades ej mer än familjens samtycke. För att vinna det betjänade jag mig av en dyster afton, sedan jag hållit mina vanliga föreläsningar, och gav familjen en vink om mitt förslag, eller rättare sagt, förmådde dem oförmärkt att själva föreslå saken. Svårast var att övertala den unga grevinnan, vars närvaro likväl var så huvudsaklig; men här vann vi ett kraftigt biträde av hennes svärmande passion eller kanske ännu mer av en svag förhoppning att hennes älskling ännu levde, och ej skulle infinna sig på kallelsen. Misstroende till själva saken, eller tvivel om min konst, var det enda hinder varemot jag ej hade att strida.

- Så snart familjen givit sitt samtycke blev tredje dagen bestämd till högtidligheten. Bönestunder, ända till midnatten förlängda, fasta, vakande, enslighet och mystiska undervisningar jämte bruket av ett visst ännu okänt musikaliskt instrument,[#. Glasharmonikan, vars mäktiga och inspirerande verkan Schiller erfor, när han hörde sin vän Körner spela på den.] som jag fann göra sin goda verkan vid sådana tillfällen - allt detta var förberedelser till denna högtidliga akten, vilka även medförde den nyttan att mina åhörares fanatiska hänryckningar uppeldade min egen fantasi, och i en betydlig mån ökade den illusion som jag alltid vid slika tillfällen måste söka att uppnå. - Äntligen kom den efterlängtade stunden -

- Ack! ropade prinsen, nu kommer säkert vår man - men fortsätt -

- Nej, nådigaste herre; besvärjningen gick för sig alldeles efter önskan.

- Men vad? Vart tog då armeniern vägen?

- Frukta intet, armeniern kommer tids nog. -

Jag förbigår all beskrivning om detta gyckelspel; den skulle bli nog vidlyftig. Nog - allt lyckades till mitt fullkomliga nöje. Den gamle markisen, den unga grevinnan tillika med hennes mor, riddaren och några släktingar var närvarande. Ni kan lätt föreställa er att jag under den långa tid jag tillbringade där i huset ej saknade tillfällen att på det nogaste göra mig underrättad om allt som rörde den döde. Flera porträtt av honom, som jag där fann, satte mig i stånd att ge bilden den mest träffande likhet, och på det rösten icke skulle väcka någon misstanke lät jag vålnaden tala genom tecken. Den döde visade sig klädd som en berberisk slav, med ett djupt sår i halsen. Ni ser att jag häri skiljer mig från den allmänna gissningen att han omkommit på sjön. Jag hade skäl att hoppas att just denna oförmodade vändningen ej litet skulle öka trovärdigheten av själva synen; däremot tyckte jag ingenting vara vådligare än ett alltför nära samband med det naturliga.

- Jag tror att det var mycket rätt tänkt, sade prinsen och vände sig till oss. I en kedja av ovanliga syner måste, efter min tanke, just det mycket sannolika nödvändigt skada. Lättheten att begripa den uppenbarelse man fått skulle endast nedsätta värdet av de medel man nyttjat till detta ändamål, lättheten att uppfinna den skulle göra dessa medel misstänkta, ty varför skall man besvära en ande, när man ej vill veta av honom något annat än vad man kan finna av blotta eftertanken. Men det oväntade nya och svåra i upptäckten är tillika en borgen för underverket varigenom man erhållit den - ty vem tvivlar på det övernaturliga i en operation när dess verkan ej kan åstadkommas av naturliga krafter? - Jag har avbrutit er berättelse, tillade prinsen - fortsätt!

- Jag lät fråga anden om han ej mer ägde något i världen som han kallade sitt, och ej lämnat något efter sig som låg honom om hjärtat? Han skakade huvudet tre gånger och sträckte sin arm mot himlen. Innan han gick strök han av fingret en ring, som man sedermera fann liggande på golvet. När grevinnan närmare betraktade den, var det hennes förlovningsring.

- Hennes förlovningsring! ropade prinsen förundrad. Hennes förlovningsring! Men hur fick ni den?

- Jag - Det var icke den rätta, nådigaste herre! - Jag hade - Den var blott efterapad -

- Efterapad! - för att kunna efterapa skulle ni nödvändigt ha den rätta, och hur fick ni den? - jag är säker att den döde aldrig tog den av fingret?

- Det är väl sant, sade sicilianen med någon förvirring - men av en beskrivning som man givit mig om den rätta -

- Vem gav er den beskrivningen?

- Jag fick den långt förut - det var en simpel guldring, med unga grevinnans namn uti - om jag minns rätt - men ni har fört mig ifrån saken -

- Hur gick det vidare? sade prinsen med en ganska missnöjd och tvetydig min.

- Nu tog man för givet att Jeronimo ej mer var i livet. Familjen gav från denna dagen offentligen tillkänna hans död och anlade formell sorg efter honom. Händelsen med ringen undanröjde även alla Antonies tvivelsmål, och gav riddarens bemödande mera vikt. Men det häftiga intryck denna synen gjort på henne kastade henne i en farlig sjukdom, som snart hade för alltid kunna förstöra hennes älskares hopp. När hon åter blivit frisk ville hon nödvändigt gå i kloster. Hennes biktfar, till vilken hon hade ett oinskränkt förtroende, var den ende som kunde förmå henne att lämna detta beslut, och denne mannens bemödande, förenat med familjens, gjorde att hon slutligen även lämnade ett tvunget samtycke till giftermålet. Den sista sorgedagen skulle bli den lyckliga dagen, som den gamla markisen, genom avträdandet av hela sin förmögenhet åt sin son, ärnade göra ännu mer högtidlig.

- Denna dagen kom, och Lorenzo mottog den darrande bruden vid altaret. Dagen gick förbi, en präktig måltid väntade de muntra gästerna i bröllopssalen, som var rikt upplyst, och en munter musik livade ännu mer den åter frigivna glädjen. Den lyckliga gubben ville att hela världen skulle dela hans förtjusning; alla gångar till slottet var öppnade, och var och en var välkommen som lyckönskade honom. - I denna folkmängden, -

Sicilianen tystnade - en ryslig aning genomträngde oss och kvävde andedräkten.

- I denna folkmängden, fortsatte han, uppmärksammade mig den som satt mig närmast på en franciskanermunk, vilken stod orörlig som en bild, lång och mager, med ett askblekt ansikte och en skarp sorglig blick oupphörligt fästad på brudparet. Glädjen, som synbart visade sig i vart och ett ansikte, gick förbi detta enda. Hans min förblev oförändrad. Han stod lik en byst bland levande varelser. Det utomordentliga i denna synen gjorde så mycket djupare intryck på mig som det överraskade mig mitt i glädjen och gjorde ett så rysligt avbrott mot allt annat som denna stund omgav mig. Detta intryck fästade sig så outplånligt i min själ att jag blott därigenom i denne munkens ansiktsdrag igenkände ryssens fysionomi (ty ni har väl förstått att munken och ryssen och er armenier är en och samma person.) Detta hade eljest varit mig omöjligt. Ofta försökte jag att vända bort ögonen från denna förskräckelsens bild, men ohinderligt var de där tillbaka, och var gång fann de honom oförändrad. Jag stötte till min granne, denne sin, och så gick det omkring hela bordet. Överallt samma nyfikenhet, samma förundran. Hastigt stannade samtalet, en allmän tystnad följde; på munken gjorde den ingen verkan. Han stod orörlig, beständigt lika; med en skarp sorglig blick oupphörligt fästad på brudparet. Den allmänna bestörtningen tilltog. Endast den unga grevinnan igenkände sitt eget bekymmer i främlingens ansikte, och fästade sig med ett hemligt nöje vid denna varelsen, som i hela sällskapet var den enda vilken tycktes förstå och dela hennes lidande. Småningom minskades folkmängden; midnatten var förbi, musiken började avtyna, ljusen dunklare och dunklare brinna och här och där slockna, samtalet bli allt mer och mer tyst, och slutligen förlora sig i en sakta viskning - och ödslig och med vart ögonblick ödsligare blev den dystra bröllopssalen. Munken stod orörlig, beständigt lika, med en stilla sorglig blick oupphörligt fästad på brudparet. Borden borttogs, gästerna spridde sig hit och dit, familjen drog sig tillsammans i en trångare krets; munken blev objuden kvar i denna trångare kretsen. Jag vet ej varav det kom att ingen ville tilltala honom. Ingen tilltalade honom. Redan samlade sig fruntimren omkring den darrande bruden, som kastade en hjälpsökande blick på den dystra främlingen. - Främlingen besvarade ej denna blick. Karlarna samlade sig på samma sätt omkring brudgummen. - En tung tystnad, full av väntan.

- Att vi alla är så lyckliga, sade äntligen den gamle markisen, som ensam tycktes ej märka den okände, eller åtminstone icke förundra sig över honom: Att vi är så lyckliga, och min son Jeronimo skall saknas!

- Har du bjudit honom, och har han icke kommit? frågade munken. Det var första gången han öppnade munnen. Vi såg förskräckta på honom.

- Ack! han har gått dit varifrån man aldrig återkommer, svarade den gamle markisen. Ärevördige herre, ni förstår mig icke. Min son Jeronimo är död.

- Kanske han blott fruktar att visa sig i detta sällskap, fortsatte munken - vem vet hur din son Jeronimo nu ser ut! - Låt honom höra den röst som han sista gången i sin livstid hörde! - Be din son Lorenzo kalla honom.

- Vad vill detta betyda? mumlade alla. Lorenzo bleknade - Jag erkänner att håren började resa sig på mitt huvud.

Munken hade emellertid gått till skänken. Han tog ett fullt vinglas och förde det till munnen - Vår kära Jeronimos skål! ropade han. Den som älskade den döde följer mitt exempel.

- Vem ni ock är, ärevördige herre, sade den gamle markisen, ni har nämnt ett dyrt namn. Ni är välkommen! - Kom, mina vänner! (han vände sig till oss och befallde att glasen skulle bäras omkring) Låt icke en främling förekomma oss! Min son Jeronimos skål!

Säkert har aldrig någon skål blivit drucken med ett så sorgligt mod.

- Ännu står där ett fullt glas - varför vill ej min son Lorenzo följa vårt exempel?

Bävande mottog Lorenzo glaset av franciskanens hand - bävande förde han det till munnen - Min älskade bror Jeronimo! stammade han, och ryste - och satte det åter ned -

- Det är min mördares röst, ropade en förskräcklig bild, som i samma ögonblick stod mitt ibland oss, med kläder drypande av blod, och vanställd av gruvliga sår -

- Fråga mig icke vad som vidare hände, sade sicilianen, med alla märken av den yttersta fasa i sitt ansikte.

- Jag förlorade all känsla av mig själv i samma ögonblick då jag blev bilden varse. Ett lika öde hade alla de andra. Då vi återkommit till sansning kämpade Lorenzo med döden; munk och vålnad var försvunna. Man förde Lorenzo till sängs angripen av de häftigaste konvulsioner. Hans biktfar och den gamle olycklige markisen, som några få veckor därefter även lades i graven, var de enda som såg honom i hans sista stunder. Lorenzos bekännelse ligger djupt förvarad i biktfaderns bröst, och ingen dödlig har fått kunskap därom. Någon tid därefter skulle man rensa en brunn, som låg långt bort på bakgården, överväxt av vildskog, och som på flera år ej hade blivit nyttjad; under grävningen fann man ett benrangel. - Det hus, där detta hände, finns ej mer; familjen del M**nte är utslocknad, och i ett kloster vid Salerno visar man Antonies grav.

- Nu vet ni, sade sicilianen, när han såg att vi ännu stod stumma och bestörta. - Nu vet ni början till min bekantskap med denna ryska officeren, eller denna franciskanermunken, eller denna armeniern. Döm nu om jag ej hade skäl att darra för en varelse som två gånger på ett så förskräckligt sätt kastat sig i vägen för mig.

- Svara mig på ännu en fråga, sade prinsen, och steg upp. Har ni i er berättelse varit uppriktig i allt vad som rör riddaren?

- Jag vet intet annat -

- Ni ansåg honom således verkligen för en hederlig karl?

- Det gjorde jag, vid Gud! det gjorde jag. -

- Även då han gav er ringen? -

- Vad? - Han gav mig ingen ring - Jag har icke sagt att han gav mig någon ring -

- Gott, sade prinsen, drog på en klocksträng och ärnade gå till dörren. Och markis von Lanoys ande - frågade han, under det han gick tillbaka - som den där ryssen i går framkallade strax efter den som ni visade oss, anser ni då den för en verklig ande?

- Jag kan icke anse honom för något annat -

Fångvaktaren kom in.

- Kom, sade prinsen till oss. Ni min herre - han vände sig till sicilianen - skall vidare få höra av mig -

När vi åter var allena sade jag till prinsen:

- Den fråga, nådigaste herre, som ni sist gjorde sicilianen, önskade jag just få ställa till er. Tror ni att den andra anden var en verklig ande?

- Jag? Nej, i sanning, det tror jag icke nu mer!

- Icke nu mer? Ni har då likväl trott det?

- Jag tillstår att jag för ett ögonblick var starkt frestad att anse detta spelet för något mer än ett bländverk.

- Och jag vill se den, ropade jag, som i samma omständigheter ej skulle råka ut för samma frestelse. Men vad skäl har ni nu att förkasta denna tanken? Den underrättelsen vi fått om armeniern borde snarare öka än minska förtroendet till hans undergörande makt -

- Den underrättelsen vi fått av en skälm? inföll prinsen mycket allvarsam. - Ty förmodligen måtte ni nu vara tämligen säker att vi haft att göra med en sådan? -

- Ja, sade jag. Men bör ej hans intygande -

- En skälms intygande kan aldrig komma att vägas emot sanningen och sunda förnuftet, om man också ej hade andra skäl att draga det i tvivelsmål. En människa som flera gånger har bedragit mig, som gjort bedrägeri till sitt hantverk, bör den äga vitsord i en sak där till och med den uppriktigaste kärleken till sanningen först måste prövas innan den förtjänar att tros? - En människa som kanske aldrig sagt en enda sanning för sanningens egen skull, förtjänar han väl att tros när han uppträder såsom ett vittne emot mänskligt förnuft och naturens egen ordning? Det vore ju just som jag skulle befullmäktiga en brännmärkt bov att föra talan emot den aldrig befläckade, aldrig anklagade oskulden.

- Men vad kan han väl ha för skäl att få upphöja en man som han har så många anledningar att hata, åtminstone frukta -?

- Jag vet icke - men det hindrar ej att han ändå kan ha sina goda skäl - Jag känner ej vem som lejt honom att bedraga mig - Jag tillstår att jag ännu ej kan se hela sammansättningen av hans bedrägeri; men det är visst att han alldeles icke understött saken för vilken han strider, när han visade sig för mig som en bedragare - eller kanske något ännu sämre -

- Jag erkänner att den där omständigheten med ringen synes mig något misstänkt.

- Den är mer än det, sade prinsen, den är avgörande. Den där ringen - jag vill nu anta att händelsen som han berättade verkligen tilldragit sig - Den där ringen fick han av mördaren, och han skulle i samma ögonblick nödvändigt bli övertygad att det var mördaren. Vilken annan skulle väl ha kunnat ta ifrån den döde en ring som, så länge han levde, helt säkert aldrig var skild från hans finger. Oss sökte han inbilla under hela sin berättelse att han själv blivit bedragen av Lorenzo då han trodde sig bedra honom. Vartill skulle detta konstgreppet tjäna, om han ej kände hur vådligt det var att ge oss någon anledning till den misstanken att han varit i något hemligt förstånd med mördaren? Hela hans berättelse är inget annat än en kedja av uppenbara osanningar, varmed han sammanfogat de få sanningar som han behagade meddela oss. Och när en skälm sagt mig tio uppenbara osanningar, skulle jag då tveka mera att beskylla honom även för den elfte än att rubba naturens grundordning, där jag aldrig funnit annat än harmoni?

- Jag kan ej svara er på detta, sade jag. Men jag kan ändå aldrig begripa den synen vi såg i går.

- Icke heller jag - sade prinsen. Men någonting har likväl fallit mig in, som jag tycker gör den mindre obegriplig -

- Vad?

- Kommer ni ihåg att den andra vålnaden, så snart han kom in, gick till altaret, tog krucifixet i handen och ställde sig på mattan?

- Ja.

- Och krucifixet var en ledare, efter sicilianens utsago. Därav synes att han var angelägen att snart bli elektrisk. Det värjstinget som Lord Seymour ärnade honom, skulle således nödvändigt förekommas av den elektriska stöten som förlamade hans arm.

- Alldeles - Det finner jag alltför begripligt - Men kulan som sicilianen sköt av på vålnaden, och vi hörde rulla långsamt på bordet?

- Vet ni då så visst att det var den rätta kulan som vi hörde rulla? - Jag vill ej påstå att marionetten eller den människan som föreställde anden, kunde vara så väl beklädd med harnesk att han var säker både för skott och sting - men tänk likväl litet efter vem det var som laddade pistolerna.

- Det är sant, sade jag och ett ljus gick plötsligt upp - Ryssen laddade dem. Men det skedde i vår närvaro, hur kunde något bedrägeri försiggå?

- Kunde? Varför icke? - Hade ni då redan något misstroende till honom, så att ni tyckte er böra fästa uppmärksamhet vid hans rörelser? Undersökte ni kulan innan han sköt av den. Den hade ju kunnat vara av kvicksilver, eller också endast en målad lerkula? Såg ni om han verkligen lade den i pistolpipan eller om han icke i det stället släppte den bredvid i handen? Hur vet ni, att han tog med sig till den andra paviljongen just de laddade puffertarna? Om de verkligen var skarpladdade och ej ett annat par, vilket alltför lätt kunnat ske, när det ej föll någon in att ge akt på honom, och vi dessutom var sysselsatta med att kläda av oss? Och när krutröken bortskymde honom, hade han då icke kunnat släppa ned på altaret en annan kula, varmed han i nödfall försett sig? Vilket av allt detta är omöjligt?

- Ni har rätt. Men denna likhet mellan vålnaden och er avlidne vän - Jag har ofta sett honom hos er, och kände nu åter fullkomligt igen honom.

- Jag också - och jag måste erkänna att bländverket var drivet till sin möjligaste höjd. Men när nu denne sicilianen efter några få flyktiga blickar som han kastade på min dosa, kunde ge sin målning en likhet som bedrog både er och mig, hur mycket mer bör man icke vänta av ryssen, som under hela måltiden hade fritt tillfälle att nyttja min dosa, utan att någon fäste uppmärksamhet därvid, och som dessutom fått veta av mig i förtroende vems porträtt det var? Lägg nu härtill - vad sicilianen också anmärkte - att det karakteristiska i markisens ansikte ligger just i sådana drag som även kunna efterhärmas i en grov målning - var är då det obegripliga i hela denna tillställningen?

- Men det han sade - underrättelsen om er vän?

- Vad? Sade icke sicilianen att han sammansatt en dylik historia av det lilla jag svarade på hans frågor? Bevisar icke detta att man naturligtvis skulle falla just på en sådan idé? - Dessutom var andens svar så orakellika och mörka att han ej behövde frukta att bli beslagen med någon osanning. Om nu denna människan som föreställde anden varit skarpsinnig och förslagen, och haft den minsta underrättelse om omständigheterna - hur långt hade icke då detta gyckleriet ännu kunnat drivas?

- Men besinna, nådigaste herre, hur vidlyftiga anstalter som måste företas av armeniern för ett så komplicerat bedrägeri! Hur mycket tid fordras icke att avmåla ett människoansikte så väl som här var nödvändigt? Hur mycket tid behövdes ej för att ge aktören en så fullkomlig undervisning att man kunde vara säker för alla grövre felsteg? Och hur mycket uppmärksamhet fordrar icke dessa många små biomständigheter, som antingen skall medverka, eller sättas i det skick att de ej förorsaka någon rubbning i det hela? - Och kom nu ihåg att ryssen ej var borta mer än en halvtimme. Månne väl blott de oundvikligaste anstalter kunde medhinnas på en halvtimme? - Det är visst, nådigaste herre, jag tror väl icke någon dramatisk författare, som sökte hålla sig till Aristoteles obevekliga tre enheter, skulle ha vågat införa i en mellanakt så mycket handling, eller tilltrott sin publik om så mycken tro.

- Vad? Ni anser då för alldeles omöjligt att alla dessa anstalter kunde göras på denna halvtimmen?

- Jag anser det för nästan omöjligt. -

- Nästan omöjligt? Det talesättet förstår jag icke. Strider det mot alla tidens, rummets och fysiska verkningarnas lagar att en så förslagen man som denne armeniern verkligen är, med en kanske även så skicklig medhjälpare, gynnad av nattens mörker, sedd av ingen, utrustad med alla de hjälpmedel som en man av detta hantverket alltid måste ha i beredskap - att en sådan människa, med så många fördelar, kan på så kort tid åstadkomma så många saker? Är det alldeles obegripligt och orimligt att han genom några få ord eller tecken kan ge sin medhjälpare underrättelser och befallningar även om de vidlyftigaste operationer? Och kan man väl emot naturens eviga lagar sätta något annat än en ögonskenlig omöjlighet? - Vill ni hellre tro ett underverk än medge en osannolikhet? Hellre kullkasta naturens krafter än anta en konstlad och mindre vanlig förening mellan dessa krafter?

- Om också saken ej skulle rättvisa ett så dristigt omdöme, så måste ni likväl erkänna att den går vida över vårt begrepp.

- Jag är mycket fallen att ej heller medge er detta, sade prinsen småleende. Vad skulle ni säga, min kära greve, om det till exempel uppdagades att man arbetat för denna armeniern ej blott under och efter denna halvtimmen, utan hela aftonen och hela natten? - Kom ihåg att sicilianen tre fulla timmar var sysselsatt med sina tillrustningar.

- Sicilianen, nådigaste herre?

- Och hur kan ni då övertyga mig att sicilianen ej hade även så mycken del i den andra synen som i den första?

- Hur, nådigaste herre?

- Att han icke var armenierns första medhjälpare - med andra ord, att de icke är i samråd med varandra.

- Det torde vara svårt att förklara! ropade jag ej litet förundrad.

- Icke så svårt som ni tror, kära greve. Vad? Kan det vara en blott slump att dessa bägge människor, med så invecklade och ovanliga avsikter rörande en och samma person, träffas just på samma tid och samma ställe; att en så synbar harmoni, ett så fint utstuderat sammanhang förekommer mellan bägges operationer, att de bägge på samma gång liksom arbetar varandra i händerna? Har icke armeniern kunnat betjäna sig av ett grövre gyckelspel, för att därunder dölja ett finare? Har han icke kunnat skicka sicilianen före, för att utforska hur stor grad av tro han hade att vänta av mig? Att utspana tillgångarna till mitt förtroende; att genom detta försöket som kunde misslyckas utan att skada hans övriga planer, göra sig väl bekant med sin man; med ett ord, för att därefter stämma sitt instrument? Har icke hans avsikt härmed kunnat vara att då han å ena sidan väckte och fästade min uppmärksamhet, med detsamma avlägsna den ifrån en annan sida, som för honom var av största vikt? Det är ju möjligt att han, till vinnande av nödvändiga upplysningar, gjort några anstalter som han önskade måtte skrivas på sicilianens räkning, för att leda ifrån sig själv alla misstankar?

- Vad menar ni med det?

- Låt oss anta att han mutat en av mina betjänter, för att av honom få vissa hemliga underrättelser, kanske också dokument som kunde tjäna till hans ändamål. Jag saknar min jägare. Vad hindrar mig att tro att armeniern varit med i detta spelet? Men en händelse kan göra att jag får någon kunskap därom; ett brev kan uppsnappas, en betjänt skvallra. Hela hans anseende vacklar om jag upptäcker orsakerna till hans allvetenhet. Därför skjuter han sicilianen framför sig och söker därigenom inbilla mig att alla anläggningar kommer ifrån denna sidan. Han är angelägen att i god tid lära mig känna denna människan, och ge mig en vink om hans avsikter. Jag må då upptäcka vad som helst, så skall aldrig mina misstankar falla på denna gycklaren, och alla spaningar och konster som kommer armeniern till godo skall gå under sicilianens namn. Detta är den marionetten med vilken han låter mig leka, under det han själv obemärkt och, utan att misstänkas, lockar mig i sina osynliga snaror.

- Gott! men att han själv är behjälplig att förstöra detta bländverket, och för profana ögon avslöjar hela hemligheten av sin konst, hur kan väl detta förenas med dessa avsikter? Bör han ej naturligtvis frukta att, sedan han låtit er upptäcka bedrägeriet av hela denna till en så hög grad av sannolikhet drivna illusion, ert förtroende till det underbara i allmänhet skall försvagas, och hans tillkommande planer således i samma mån bli för honom svårare att utföra.

- Vad är det väl för hemligheter som han avslöjat för mig? Helt säkert ingen av dem som han tänker nyttja mot mig. Han har således ingenting förlorat genom att yppa dem - Men däremot, hur mycket har han icke vunnit om han, genom denna förmenta seger över bedrägeri och illusionskonster, kunnat göra mig trygg och säker, om han därigenom kunnat ge min uppmärksamhet en annan riktning, fästa min ännu villrådigt kringsvävande misstanke på föremål som är mest avlägsna från den egentliga anfallsorten? Han kunde förmoda att jag av eget misstroende eller på given anledning av andra, skulle förr eller senare i illusionskonsten söka förklaringen på hans underverk. - Den bästa utvägen för honom hade ju således varit att själv ställa dessa bägge bredvid varandra, att själv liksom ge mig prövningsmedlet i hand, och då han för den förra satte en konstlad gräns, dess mer höja eller förvilla mina begrepp om de senare. Hur många förklaringssätt och gissningar varpå jag i längden kunnat falla, har han icke härigenom i förväg vederlagt och förekommit! -

- Således har han ju däruti åtminstone handlat emot sin egen fördel, då han gjorde dem skarpsynta som han ville förblinda, och genom avslöjandet av ett så invecklat bedrägeri försvagade deras tro på underverk i allmänhet. Ni själv, nådigaste herre, är den bästa vederläggningen av hans plan, om han haft någon.

- Kanhända han därvid bedragit sig på mig; men hans uträkning är därför lika djuptänkt. Kunde han förutse att jag skulle behålla i minnet just det som kunde tjäna till upplösning av underverket? Låg det i hans plan att hans medhjälpare skulle så blottställa honom och sig själv? Hur vet vi om icke denne sicilianen vida överskridit sin fullmakt? - Med ringen helt säkert - Och likväl är det i synnerhet denna enda omständigheten som bestämt mitt misstroende till denna karlen. Hur lätt kan en så raffinerat fin plan skadas av ett grövre verktyg? Det var helt visst icke hans mening att bedragaren skulle i torgskrikarton utbasunera för oss hans ryktbarhet, att han skulle undfägna oss med den där sagan som vid minsta eftertanke vederlägger sig själv. Hur till exempel skall denne bedragaren kunna påstå att hans undergörare klockan tolv var natt måste upphäva allt umgänge med människor? Har vi icke själva sett honom mitt ibland oss just denna tiden?

- Det är sant, ropade jag. Det måtte han ha glömt! Men det ligger i detta slags folks karaktär att överdriva sådana uppgifter, och genom sitt för mycket försämra vad ett försynt och måttligt bedrägeri kunnat göra förträffligt.

- Jag kan ändå icke övertyga mig, nådigaste herre, att hela detta spel ej varit något annat än tillställning. Vad? Sicilianens förskräckelse, konvulsioner, vanmakt, hela hans jämmerliga belägenhet som väckte till och med vårt medlidande - Allt detta skulle då ha varit en inövad roll! Om jag medger att ett teatraliskt gyckelspel kan gå även så långt, så kan likväl aktörens konst ej befalla över hans lekamens organ.

- Vad det beträffar, min vän - har jag sett Richard III av Garrick¹³ - och hade vi i detta ögonblicket den köld och det lugn som fordras för att vara oväldiga åskådare? Kunde vi undersöka denna människans affekt, då vi var överväldigade av vår egen? Dessutom är en avgörande kris även i ett bedrägeri en så viktig sak för själva bedragaren att väntan kan hos honom lätt förorsaka även så häftiga symtom som surprisen hos den bedragne. Räknar ni även häribland polisbetjäningens oförmodade ankomst?

- Även den, nådigaste herre - det var väl att ni erinrade mig därom. - Skulle han väl vågat blottställa en så farlig plan för rättvisans ögon? Sätta sin medhjälpares trohet på ett så betänkligt prov? Och till vad ändamål?

- Låt honom sörja för den saken. Han känner sitt folk. Vi kan ej veta vilka okända förbrytelser som försäkrar honom om denna människans tystlåtenhet? Ni har hört vilken syssla han bekläder i Venedig. - Och låt också detta föregivande vara en saga - kan det väl vara så svårt för honom att hjälpa en karl som ej har någon annan anklagare än honom själv?

(Utgången har ock fullkomligen rättvisat prinsens tanke i denna delen. När vi några dagar därefter skickade att underrätta oss om vår fånge, fick vi till svar att han försvunnit.)

- Till vad ändamål? frågade ni - Kunde han väl på något annat än ett våldsamt sätt låta avtvinga sicilianen en så osannolik och neslig bekännelse, vilken likväl var så nödvändig? Månne någon annan än en förtvivlad människa som ej har något mer att förlora kan förmås att lämna så vanhedrande underrättelser om sig själv? I vilken annan belägenhet skulle vi väl ha trott honom?

- Jag kan medge allt detta, sade jag till slut, - att bägge synerna var gyckelspel, att sicilianens berättelse blott var en saga, som han lärt av sin principal, att bägge i förening arbetar för ett och samma ändamål, och att alla de underbara saker som under loppet av denna händelse förvånat oss låter förklara sig av denna förening; vi saknar ändå förklaring på det första underverket, som öppnade alla de andra - spådomen om er kusins död; och, vartill tjänar oss upplösningen på de andra, när vi ej kunna upplösa detta?

- Säg snarare så här, min greve: Vad bevisar alla dessa underverk, om jag bland dem upptäcker blott ett enda bedrägeri? Den där spådomen - det tillstår jag också - går över mitt begrepp. Vore den ensam hade armeniern med den slutat sin roll såsom han därmed började den - Jag erkänner, jag vet icke hur långt den hade kunnat föra mig. Men i detta låga sällskapet förefaller den mig något misstänkt -

- Jag kunde medge detta allt, nådigaste herre! Men det är ändå lika obegripligt, och jag trotsar alla våra filosofer att kunna ge mig upplysning därom.

- Skulle den verkligen vara så omöjlig att förklara? fortsatte prinsen, sedan han några ögonblick besinnat sig. Jag är långt ifrån att göra mig något anspråk på namn av filosof, och jag skulle ändå kunna känna mig frestad att uppsöka en naturlig orsak till detta underverket, eller snarare avkläda det allt utseende av utomordentligt -

- Kan ni göra det, min prins, sade jag med ett misstroget småleende, så är ni det enda underverk jag tror.

- Och till bevis, fortsatte han, för hur litet vi är berättigade att ta vår tillflykt till övernaturliga krafter, skall jag visa er två särskilda sätt att förklara denna händelsen, utan att i det minsta göra våld på naturen.

- Två förklaringar på en gång! Ni gör mig högst nyfiken.

- Ni läste de närmare underrättelserna jag fick om min kusins sjukdom och död. Han dog av slag under ett anfall av frossa. Det ovanliga i detta dödsfall föranlät mig att inhämta några läkares tankar härom, och den upplysning jag då fick sätter mig i stånd att kunna vägleda mig även i denna labyrinten. Den dödes sjukdom, en av de fasligaste och minst vanliga, har detta egendomliga symtom att den sjuke under frysningen faller i en så djup sömn att han ej kan väckas, och som vanligen apoplektiskt dödar honom, när paroxysmen andra gången infinner sig. Som nu paroxysmerna alltid återkommer ganska ordentligt och på viss tid, så är också läkaren i stånd att bestämma dödstimmen, så snart han känner sjukdomen. Men tredje paroxysmen av annandagsfeber inträffar, som bekant är, på femte dygnet - och just så mycken tid behöver ett brev för att komma från ***, där min kusin dog, till Venedig. Om vi nu antar att vår armenier har en uppmärksam korrespondent bland dem som omgav den döde; att det är av mycken vikt för honom att få underrättelser därifrån; att han har avsikter beträffande mig, vilka min tro på det underbara och utseendet av övernaturliga krafter kan befordra - så har ni en naturlig förklaring på denna spådomen, som synes er så obegriplig. Nog - ni finner därav möjligheten att en tredje person kan ge mig underrättelse om ett dödsfall som i samma ögonblick då han nämner det tilldrar sig på fyrtio mils avstånd.

- Det är visst, min prins, ni sammanbinder här saker som för sig själva betraktade synas naturliga, men till denna sammanbindning fordras likväl något som ej är stort lättare än trolleri -

- Vad? Ni fruktar således mindre för det underbara, än det vi söker, det ovanliga? Så snart vi antar att armeniern har en plan, där jag antingen är ändamålet, eller ärnad blott till ett medel - Och är vi icke nödsakade att anta detta, vi må döma om hans person vad vi vill? - så är intet onaturligt, intet tvunget, som kan föra honom genaste vägen till sitt mål. Och finns det någon genare väg att försäkra sig om en människa än kreditiv av en undergörare? Vem motstår en man som befaller över andarna? Men jag medger att min förklaring är något invecklad. Jag är också själv ej nöjd med densamma. Jag vill ej vara envis, ty jag tycker det lönar ej mödan att uppställa en så invecklad och överlagd plan i en sak där en blott tillfällighet kunnat ge anledning till alltsamman.

- Vad? inföll jag, en blott tillfällighet - -

- Föga annat - armeniern kände min kusins fara. Han träffade oss på S:t Markusplatsen. Tillfället gav honom anledning att våga en spådom som blott var ett förfluget ord om den slog fel, men kunde medföra de viktigaste följder om den inträffade - Försöket lyckades - och nu först hade det kunnat falla honom in att använda denna gåvan av en slump till en sammanhängande plan. - Tiden skall förklara denna hemligheten, eller också icke förklara den - Men tro mig, min vän (han lade sin hand på min, och antog en ganska allvarsam min), en människa som kan befalla över högre krafter behöver ej gripa till något gyckelspel - Han föraktar det.

Så slutade vårt samtal. Jag har anfört det oavkortat, därför att det visar de svårigheter som skulle övervinnas hos prinsen, även som jag hoppas att det skall freda hans minne för den tillvitelsen att han blint och obetänksamt störtar sig i de snaror som en oerhörd illslughet lade för honom. Jag fruktar - fortsätter greve von O** - att icke alla, som i detta ögonblick kanske med hånlöje se ned på hans svaghet, och i stoltheten av sin aldrig uppenbart prövade styrka, anse sig berättigade att döma honom, jag fruktar att icke alla dessa skulle så manligt ha genomgått detta första provet. När man nu, oaktat denna lyckliga början, ser honom falla; när man finner att den svarta anläggning för vilken hans skyddsande så långt före varnade honom icke dess mindre besegrar honom, så skall man mindre le åt hans dårskap än häpna över höjden av de bovstycken som övermannade ett så väl försvarat förnuft. Världsliga avseenden kan ej inverka på mina uppgifter, ty han, som jag därigenom skulle göra mig förbunden, är ej mera till. - Hans förskräckliga öde är slutat; hans själ har längesedan renat sig inför sanningens tron, där även min länge stått, när världen läser dessa blad. Men - må man förlåta mig den tår som minnet av en outsägligt älskad vän tvingar ur mitt öga! - men jag är skyldig sanningen och rättvisan det vittnesbörd: Han var en ädel människa, och skulle säkert ha blivit en prydnad på den tron på vilken han, förledd, ville uppstiga genom ett brott.