"Al-Yamamah-faktorn" i störtandet av Musharraf

Dagarna innan den 18 augusti, då Pakistans president Pervez Musharraf tvingades att avgå, befann sig en brittisk-saudiarabisk delegation i Islamabad för att säkerställa att den trängde statschefen avgick. Den bestod av Mark Lyall Grant, generaldirektör i det brittiska utrikes- och samväldesministeriets avdelning för politik, och en delegation saudiarabiska tjänstemän.

I stark kontrast till dessa anglo-saudiska manövrar kom ett uttalande från Lyndon LaRouche den 15 augusti, i vilket han varnade för konsekvenserna för Pakistan och regionen om Musharraf gav efter för påtryckningarna och lämnade sin post:

"Det är speciellt med tanke på hur 'Al-Yamamah'-komplikationen påverkar situationen som jag uppmanar alla att stoppa kampanjen för att avsätta president Musharraf. Det är inte riktigt att låta Bandar-gruppen i Saudiarabien bestämma Pakistans öde, och det är precis vad som kommer att hända om Musharraf tvingas avgå. Vi har att göra med en farlig knarkterroristisk faktor med centrum bland talibanerna och i Al-Qaida-nätverken. De får hela tiden stöd från vissa brittiska och saudiarabiska kretsar. Ger man dem bara en smal chans", avslutade LaRouche, "kommer de att utlösa kaos i hela regionen, och det tjänar verkligen inte USA:s eller regionens intressen."

"Al-Yamamah"-komplikationen har att göra med det avtal för byteshandel mellan olja och vapen som Storbritannien och Saudiarabien slöt 1985. Genom detta skapades en svart kassa, uppskattad till över 100 miljarder dollar, för hemliga operationer. Saudiarabiens förre ambassadör i USA, prins Bandar bin-Sultan, var en av huvudarkitekterna för Al-Yamamah-programmet. I en officiell biografi från 2006 skryter Bandar med att de svarta pengarna användes för att finansiera mujaheddin i Afghanistan. Talibanerna och al-Qaida är utlöpare från mujaheddin.

Trots kraftiga varningar från amerikanska underrättelsekällor om konsekvenserna av Musharrafs avgång, ingrep Bushs Vita Hus inte för att stoppa detta scenario. I ett uttalande den 20 augusti angrep LaRouche Vita Huset för att "än en gång ha begått en massiv strategisk dumhet. Bushs Vita Hus struntar fullkomligen i hur det verkliga läget ser ut", sa LaRouche och fortsatte: "Med tanke på den politik som Bush och kompani för ser det mer och mer ut som om Vita Huset har köpts av saudierna."

En av de viktigaste "fula rollerna " i angreppen mot Musharraf spelades av den förre premiärministern Nawaz Sharif. Efter general Musharrafs militärkupp för nio år sedan levde han i exil i ett saudiskt palats, finansierades av saudiaraberna och följde Riyadhs riktlinjer. Han får stöd från precis de fundamentalister som Musharraf bekämpade och som Saudiarabien och andra Gulfstater finansierar.

LaRouche sa: "President Musharrafs beklagliga avgång kommer bara att förvärra situationen. Enligt min mening är det president Bush och Bushs Vita Hus som bär ansvaret för det hela. Varje seriös amerikansk president skulle ha slagit näven i bordet och krävt att saudierna och deras brittiska allierade slutar lägga sig i Pakistans sitaution."

En rysk röst instämmer

Den 19 augusti bedömde en känd rysk TV-journalist, Michail Leontjev, situationen i södra Asien efter Musharrafs avgång på ett liknande sätt i ett program i Rysslands TV-1. Efter det att hans medreporter gått igenom hur Musharraf ingripit mot al-Qaida och talibanerna och undertryckt andra radikala islamister, sa Leontjev: "Musharraf var den ende ledaren som kunde upprätthålla stabiliteten i ett mycket komplext land som Pakistan, bromsa radikala islamister och garantera att den nukleära potentialen hölls under kontroll. Den s.k. oppositionens korrumperade ledare som släppts ut ur den anglo-amerikanska flaskan, hatar varandra och klarar varkendera. Amerikanska bedömare menar att den pakistanska bomben är mycket farligare än den icke-existerande iranska. Vem får den och vad kommer att hända med denna inte alls oviktiga och tättbefolkade region? Det här borde Amerikas europeiska allierade fundera över, och inte över att en paranoisk, slagen man i Georgien jämrar sig."

LaRouches kommentar till Leontjevs bedömning var: "För mig var saken klar. I de diskussioner som jag hade med relevanta personer framkom det att medan stor oro redan rådde i Pakistan var det klart att Musharrafs avgång skulle släppa loss alla regionens instabiliter. Pakistan är en kärnvapenmakt, men viktigare att se är att Saudiarabien ligger bakom det hela. Det måste sägas. Och att vi har att göra med en anglo-amerikansk saudisk operation. ... Saudiarabiens Bandar-Al-Yamamah-operation är nyckeln till det hela. Och hela regionen är i fara, för det är Saudiarabien som leder destabiliseringen av hela regionen. Det är en saudisk-brittisk operation, och prins Bandar spelar huvudrollen i den. Bush-familjen står i stor tacksamhetskuld till dessa saudiska kretsar. Korruptionen når rätt in i den amerikanska regeringen. Den saudiska Bandar-operationen och Bushs förbindelse till den är absolut viktig."

LaRouche avslutade: "Leontjev har rätt; han träffade mitt i prick. Han utelämnade bara en sak, nämligen att det här rör sig om ett fall där operationen från London och saudierna - den BAE-anknutna operationen - är huvudmonstret och att det inverkar på hur USA förhåller sig. Barack Obama behövs inte som president, den verkliga presidentmakten är den saudiska monarkin. Vita Huset är beroende av den saudiska monarkin."

Pakistan imploderar

Precis det som LaRouche hade varnat för hände. Dagarna efter det att Musharraf, som hotades av ett riksrättsåtal, meddelat att han tänkte avgå, började koalitionsregeringen att bryta samman. Men värre är att Musharrafs avgång med USA:s tysta medgivande innebär att alla hinder för nya utbrott av asymmetrisk krigföring avlägsnats.

  • • Den 21 augusti dödade självmordsbombare 59 personer vid den stora ammunitionsfabriken i Islamabad. Pakistanska talibaner, en utgrening av den afghanska organisationen, påtog sig skulden bara nio dagar efter deras krigsförklaring mot staten. Flera dagar före fabriksbombningen dödades 14 anställda vid luftvapnet av en bombattack i Peshawar, en stad i nordvästra Pakistan som i praktiken kontrolleras av de islamska rebellerna.
  • • Mellan den 19 och 20 augusti angrep talibanerna flera mål i Afghanistan, bl.a. franska fallskärmsjägare och en amerikansk militärbas nära gränsen till Pakistan i Khost.

Amerikanska underrättelsekällor bekräftar att Musharrafs avgång, efter flera månaders anglo-saudiska ansträngningar att försvaga honom, öppnar dörren för omfattande uppror i Pakistans klanområden, riktade mot Kashmir, Afghanistan och Kinas västra provinser, där Uighur-separatister härjar. Upproren, som når in i Turkiet och norra Afrika, finansieras genom den vidlyftiga afghanska opiumhandeln. Man uppskattar att den drar in 160 miljarder dollar om året och att det mesta av pengarna för närvarande tvättas genom oreglerade bankcenter i Persiska Viken, t.ex. Dubai. En del av dessa vinster från opiumhandeln leds till talibanerna, al-Qaida och andra rebeller, i form av "välgörenhet".

"I den här situationen är en militärlösning inte lämplig", sa en högt uppsatt underrättelserådgivare till EIR. "Det som behövs är seriös strategisk planering och en omfattande handlingsplan, inklusive benhård diplomati. Detta är ett krig som USA inte kan vinna med stöveltramp. Musharrafs avgång innebär att vi har ett helt nytt läge."


Saudiarabiens prins Bandar bin-Sultan (till höger) tillsammans med USA:s president George W. Bush