Al Gore & Adolf Hitler

Den just nu pågående statskuppen, med sikte på att snabbt göra vicepresident Al Gore till USA:s president, föreslogs offentligt av den f.d. amerikanske utrikesministern Henry A. Kissinger, i Londontidningen Daily Telegraph den 15 oktober. Mera nyligen, i Wall Street Journal av den 15 december, beskrev den f.d. Nixonrådgivaren Clay T. Whitehead det slags hemliga kommitté som Kissinger föreslog för Gores statskupp, så som den hade fungerat inne i Nixon-administrationen. Detta var i själva verket den s.k. "Watergate-operationen", som Kissinger samordnade under vicepresident Ford.

Whiteheads version av Kissingers förslag, då och nu, sammanfaller exakt med en serie samordnade aktioner som har pågått inom Clinton-administrationen, till stor del bakom ryggen på president Clinton. Dessa operationer, som är koncentrerade kring vicepresident Al Gore, har drivits fram som led i en plan för att förbereda presidentens avgång.

Ingendera av dessa två "hemliga kommittéer", varken den som opererade mot Nixon under Kissinger, eller den inte lika hemliga "säkerhetspolitiska" kabal som nu står uppställd mot Clinton, bakom Gore, är särskilt originell. Som författaren Plutarchos skulle ha beskrivit det, finns det olycksbådande likheter mellan det nu pågående kuppförsöket mot president Clinton och det sätt på vilket den tyske rikskanslern Kurt von Schleichers regering störtades den 28 januari 1933 av Hjalmar Schacht och från London stödda krafter i den tyska riksdagen, för att föra Adolf Hitler till makten.

Sambandet blir tydligt, om man studerar den process varigenom en annars icke valbar Hitler kunde göras till rikskansler, den 30 januari 1933, och utrustas med diktatoriska befogenheter den 28 februari 1933, knappt en månad senare. Samma anglo-amerikanska finansintressen, med centrum i London, och nu företrädda av premiärminister Tony Blair, som förde den då i princip icke valbare Hitler till makten i Tyskland, står bakom användningen av en rabiat anglofil, den i princip icke valbare presidentkandidaten Al Gore, i försöket att göra en parlamentarisk statskupp nu, mot Clinton, precis som man gjorde mot von Schleicher tidigare.

Både bevekelsegrunderna och metoderna bakom dessa statskupper är så nära nog identiska, inte bara i den förvånansvärda sinnrikheten i vissa detaljer, utan också i sina strategiska implikationer, att de kan skrämma vettet ur varje tänkande amerikansk medborgare.

Det är dags för oss alla att säga "Aldrig mer!", och låta Al Gore sitta sin tid ut som vicepresident, i den obemärkta och undanskymda ställning som vår nations säkerhetsintressen fordrar av honom.

Schacht och Hitler

Om vi undersöker båda sakerna i deras helt avgörande ekonomiska sammanhang, så finns det en direkt parallell mellan det från det brittiska Samväldet styrda försöket att sätta dit president Bill Clinton i ett "Whitewatergate", av president George Bushs misslyckade omvalskampanj 1992, och den tidigare processen som ledde fram till Hitlers "lagliga statskupp" mellan den 28 januari och den 28 februari 1933. Den ekonomiska bakgrunden framträder tydligast om man jämför den globala krisutveckling som bröt ut på allvar i oktober 1997, med den kollaps av den misskrediterade tyska socialdemokratiska regeringen och partiet som skedde efter börspaniken 1929 i USA.

Den socialdemokratiska regeringens försök att finna en "tredje väg" mellan den tyska befolkningen och galna internationella bankirer ledde till den regeringens fall (liksom senare även till Blairs "lookalike" Ramsay MacDonalds fall i Storbritannien). Därefter följde en rad "expeditionsministärer", fram till president Hindenburgs utnämning av Adolf Hitler till rikskansler den 30 januari 1933.

Den från London styrda nyckelpersonen i Tyskland under hela den här perioden var Hjalmar Horace Greeley Schacht, född i Brooklyn, New York, som i hela sitt liv tjänade J.P. Morgans intressen, och styrdes direkt av Montagu Norman på Bank of England. Detta var samme Norman som också var anställd av Averell Harrimans finanshus, under alla de aktuella åren före och efter Hitlers statskupp. Det var Schacht, med uppdrag från Norman att förmå New York-bankerna att ge sitt stöd till Hitler, som, med den brittiska underrättelsetjänstens hjälp, organiserade den tyska sidan av Hitlers statskupp mot Kurt von Schleichers regering (och senare Hitlers mord på von Schleicher).

Vad var de anglo-amerikanska finansintressenas direkta motiv för att föra Hitler till makten? Dessa bankirer i London och New York, som stod bakom Schacht, ville till varje pris förhindra förverkligandet av den ekonomiska återhämtningspolitik som hade utformats av en lysande person, dr Wilhelm Lautenbach från det USA-vänliga Friedrich List-sällskapet.

Lautenbachplanen, liksom traditionen från Friedrich List själv, var ett uttryck för de amerikanska grundningsfädernas ekonomiska filosofi, och var den enda politik, förutom den likasinnade president Franklin D. Roosevelts amerikanska återhämtningspolitik, som hade kunnat tillhandahålla en demokratisk lösning på det som i de flesta historieböcker benämns "den stora depressionen".

Denna Lautenbachplan, som liknar den mördade Deutsche Bank-chefen Alfred Herrhausens återhämtningsplan från november 1989, var tänkt att bli den tyska von Schleicher-regeringens ekonomiska återhämtningsprogram. Det var Normans nickedocka Schacht som reste till New York, för att uppbringa Wall Streets stöd för en statskupp som omgående skulle föra Hitler till makten i Tyskland.

Schacht motiverade statskuppen genom att förtala Lautenbachplanen och von Schleicher som "bolsjeviker" som måste stoppas, på samma sätt som Gores uppbackare använder den dumme Gore som sin spjutspets för att sätta "fiende"-stämpel på alla regeringar som försvarar sin nationella suveränitet, i Mexico, Kina, Ryssland, Malaysia och andra länder. Att Gore skickats ut av den brittiske hertigen av Edinburghs Transparency International för att stämpla försvar av nationell suveränitet som "korruption", avslöjar motivet bakom den rabiate anglofilen Gores blodiga hand i situationen i dag.

I en situation i dag som liknar den som rådde i Tyskland 1932-33, är det enda fungerande alternativet till det sammanbrott som nu pågår i världens finanssystem, det program för ett Nytt Bretton Woods som jag har presenterat. I och med den fulla bekräftelsen av min varning för en kris i oktober 1997 hamnade detta Nya Bretton Woods snabbt högt upp på världens agenda. Jag stötte på motstånd från samma typ av källor (t.ex. Londons Thatcher- och MacDonald-beundrare Tony Blair) som motsatte sig Lautenbachplanen 1931-33. Det är i grund och botten samma anglo-amerikanska finansintressen som stöttade Hitler och gick emot Franklin D. Roosevelt, från 1933 till 1938, som använder Al Gore som sitt redskap i dag. De ekonomiska, strategiska och sociala konsekvenserna av en statskupp för Gores räkning nu skulle vara liknande men mycket värre än utgången av den ursprungliga statskuppen för Hitlers räkning.

Resultatet av den reaktionen är tillsättandet av vad Kissinger och Clay T. Whitehead har beskrivit som en "hemlig kommitté", som ska förbereda en statskupp mot den amerikanska författningen och dess sittande president, Bill Clinton.

Det måste understrykas, återigen, att de strategiska implikationerna av en sådan anglo-amerikansk säkerhetspolitisk hållning, under nu rådande ekonomiska, politiska och sociala förhållanden i världen, skulle garantera ett mycket mer förödande resultat än de anglo-amerikanska bankirernas klartecken för Hitlers kupp 1933.

Stanken från 1932-34

En kronologi över de viktigaste händelserna i detta sammanhang i USA, Storbritannien och Tyskland 1929-34 ger en bild av situationen Ð då, och nu.

Nedräkningen till Hitlers statskupp började i Paris, med den ödesdigra upptakt till den stora depressionen som kom den 7 juni 1929, då det stod klart att Youngplanen inte kunde erbjuda någon lösning på den internationella katastrof som de olösta frågorna i den tyska krigsskadeståndsskulden höll på att frammana. Nästa slag kom i England, när premiärminister Ramsay MacDonald bildade sin andra Labourregering, den 9 augusti 1929. MacDonalds kvasi-fascistiska regering, som satt kvar till den 7 juni 1935, är förelöparen till våra dagars Blair-regim. På detta följde inte bara börspaniken i New York den 24 oktober 1929 utan också valet den 9 november 1932 av "de amerikanska metodernas" talesman, Franklin D. Roosevelt, till USA:s näste president. Roosevelt, en motståndare till Wall Street och London, var, i ekonomiska frågor, meningsfrände med den tyske förespråkaren för det amerikanska systemets ekonomiska politik, Wilhelm Lautenbach.

De anglo-amerikanska bankirerna svarade på krisen som uppstod när Youngplanen bröt samman, med att fälla den av socialdemokraten Hermann Müller ledda samlingsregeringen, den 27 mars 1930. Statskuppen utlöstes av en iscensatt kris i den tyska regeringen. Frågan om den andra tolkningen av den undergångsdömda Youngplanen förvandlades till en veritabel statskupp när de brittiska bankirernas agent Hjalmar Schacht den 7 mars plötsligt meddelade sin avgång från posten som riksbankschef. I den parlamentariska kris som uppstod föll regeringen Müller den 27 mars, och "Tysklands svar på Ramsay MacDonald", den brutale Heinrich Brüning, tillträdde den 30 mars.

Därefter, ända fram till den från London styrda statskuppen mot regeringen von Schleicher, som förde den annars icke valbare Hitler till makten den 30 januari 1933, regerades Tyskland av fyra på varandra följande expeditionsministärer, vilka samtliga, med undantag av von Schleichers regering, var redskap för Schacht och det av Schacht kontrollerade Centerpartiet.

Under hela den perioden, från 1928 fram till hösten 1932, då von Papens regering föll, tappade socialdemokraterna röster, samtidigt som nazistpartiet gick kraftigt framåt. Men i nyvalet till riksdagen i november 1932 vände sig många väljare bort från nazistpartiet igen. För Schacht framstod en statskupp mot von Schleicher som Londons sista chans att hålla Hitler-alternativet levande. London och Wall Street oroades av att Roosevelts status som blivande amerikansk president efter valsegern den 9 november 1932 sammanföll med von Schleichers planer på att förverkliga Lautenbachs "amerikanska" ekonomiska politik i Tyskland.

Britterna, tillsammans med Londons hantlangare Morgan och Harriman, gjorde följaktligen gemensam sak med London i att genomföra den parlamentariska statskuppen mot von Schleicher, och föra Hitler till makten.

En otäck läxa

Vi har en annan bitter läxa att lära oss av det som hände 1933-38. Den omedelbara, dåraktiga reaktionen på Hitlers utnämning till rikskansler, från kommunisterna, socialdemokraterna och andra, var: "Vänta bara tills tyskarna börjar fatta vem Hitler är; då kommer de att komma till oss." Det blev inte så. Märk tempot i händelseutvecklingen som ledde fram till Hitlers konsolidering av sin diktatoriska och strategiska maktställning.

Von Schleicher avsattes den 28 januari 1933. Hitler gjordes till rikskansler den 30 januari. Natten till den 27 februari brann det obevakade riksdagshuset ner, i en anlagd brand. Den incidenten användes av den nazistiska regeringen i Preussen, som leddes av Hermann Göring, till att sätta in en våg av terror mot nazisternas politiska motståndare och rivaler. Undantagslagar infördes (Verordnung zum Schutz von Volk und Staat) som gav Hitler rätt att styra med dekret. Den 7 april infördes Gleichschaltung-lagarna, den nazistiske propagandaministern Josef Göbbels motsvarighet till furst Metternichs Karlsbadbeslut 1819, och judar började rensas ut från höga befattningar i det preussiska samhället. De första nazistiska bokbålen ägde rum den 10 maj.

Hitlers diktatur befästes snabbt under de följande månaderna. I den beryktade folkomröstningen i november 1933 uppgavs nazisterna ha fått mer än 96 procent av rösterna. Allt effektivt motstånd upphörde sommaren 1934, cirka ett och ett halvt år efter Schachts iscensättning av statskuppen mot von Schleichers regering. Denna konsolidering av Hitlers personliga maktställning som diktator skedde i tre steg:

  • I "de långa knivarnas natt", den s.k. Röhm-kuppen den 30 juni 1934, undanröjdes inte bara eventuella utmanare till Hitler bland de populistiska "brunskjortorna" inom hans eget parti, utan man passade också på att mörda ett av huvudföremålen för Schachts hat, den f.d. rikskanslern och generalen Kurt von Schleicher.
  • Den 2 augusti 1934 avled president Paul von Hindenburg, vid en för Hitler läglig tidpunkt.
  • Hitler använde detta för att avskaffa presidentämbetet, en befattning som tillsattes genom val, och utropa sig själv till Führer på livstid.

Den 19 augusti 1934 var sålunda Hitlers diktatur konsoliderad. När 1938 gick till ända, efter överfallet på Tjeckoslovakien i oktober och "Kristallnatten" i november mot judarna i Berlin, var Hitler politiskt positionerad att starta ett nytt världskrig.

Sådana är de katastrofer som folket får utstå i en nation som tolererar det slags statskupp som nu håller på att genomföras mot den amerikanska författningen och presidenten, en kupp som genomförs av de republikaner och andra som har uttalat sin benägenhet att omgående hälsa den annars icke valbare Al Gore välkommen till presidentämbetet.

Schacht och Gore

Om man ska uttala sig rent objektivt, är Al Gore som person en ideologiskt perverterad träskalle; han saknar all synbar kognitiv intelligens, men äger en förslagen och otäckt svekfull feghet, är icke desto mindre en skamlös tory-anhängare av den brittiska monarkin, och kumpan och nerblodad medbrottsling till fascisten av Ramsay MacDonalds märke, den "galne bombaren" Tony Blair. Politiskt sett är han heltigenom kontrollerad av samma gäng som skapade hans politiska karriär, de kretsar som umgås med den brittiska kungafamiljen, i synnerhet hertigen av Edinburgh och prins Charles, vilkas aversioner och perverterade intressen den brittiske lakejen Gore blev förbunden med genom sin gynnare och kontrollör Armand Hammer. Det som Gore är i sig själv är i princip ingenting. Politiskt är han ett redskap för dem som inte väjer för att solka sina händer genom att ta över, manipulera och, när den tiden kommer, lika skamlöst göra sig av med de patetiska politiska kreatur, som Gore, som de inte bara har använt sig av, utan förbrukat. Det är lätt att känna förakt för Gore, men i sig själv är han, i likhet med byfånen och ortens bråkstake, visserligen ett betydande hot mot den allmänna säkerheten, men, som alla beklagansvärda psykfall, knappast förtjänt av en så stark känsla som personligt agg. Han används av Henry A. Kissinger m.fl., på samma sätt som Kissinger fick den president han manipulerade, Richard Nixon, att styra mot sin egen undergång i Watergateaffären. Om man betraktar Gore som den patetiska bipolära personlighet han är, så kan man lätt förstå hur han manipuleras av Henry Kissingers gelikar, som använder sig av honom, som om han vore bara en nickedocka.

Problemet med Gore inskränker sig till två områden: För det första det strategiska syfte för vilket han används, som ett rent offer för sina egna patetiska ambitioner; för det andra den avskyvärda korruption som uppvisas av t.ex. Clay T. Whitehead, eller folk i Henry A. Kissingers och Bushs kretsar, som medvetet förråder USA på ett sådant sätt att de utsätter inte bara den nationen utan en stor del av världen för strategisk fara. Detta är en risk så stor att ingenting som tidigare hänt under detta århundrade, inte ens de två världskrigen, kan mäta sig med det ohyggliga i de landsförrädiska saker som dessa medbrottslingar till den "hemliga kommittén" kring Gore sysslar med.

I frågan om Gore är det således dags för amerikaner och andra att se den verklighet i vitögat som den tyska befolkningen 1932-33 vägrade att se. Jämförelsen mellan statskuppen runt Gore och det tidigare Hitler-exemplet är inte bara befogad; det är moraliskt angeläget att den jämförelsen görs, och basuneras ut högt och tydligt och vida omkring.

Gore behöver bara lära sig att spela solvargen vid de barnsliga tillfällen, som maskerader, som han tycker passar hans begränsningar bäst; låt honom därmed avlägsna sig, lyckligt fnissande, men omärkligt, från scenen. Blair däremot måste bort. Om inte dessa båda åtgärder vidtas kommer ingen att gå säker någonstans på den här planeten särskilt länge till. Hela helvetet håller på att bryta lös de närmaste veckorna. Vakna! Ställ Gore försiktigt i bakgrunden, och Blair åt sidan där han inte kan göra mer skada än han redan gjort, inte bara för Storbritannien utan för hela världen. Den som ännu inte har förstått vikten av att tvinga fram dessa två åtgärder nu, vet inte mycket av vikt om det som händer i världen just nu.