50 år efter månlandningen: Hur rymdfärder lyfter människan på mer än ett sätt!

Det är 50 år sedan människans första fotavtryck på månen.

Det finns väl ingen företeelse i människans tillvaro som lika mycket som rymdfärder står för människans obegränsade förmåga att övervinna gränser genom kvalitativa insikter i universums lagbundenhet. 50-årsdagen av Apollo-månlandningen är därför ett tillfälle att minnas rymdfärdernas alla stora pionjärer och samtidigt förnya den optimistiska visionen om människans framtid och hennes förmåga att skapa nya civilisationer utanför jorden.

Lagom till denna märkesdag, som firas runt om i världen med otaliga jubileumsfestligheter, rapporterar Kinas nationella rymdmyndighet att månlandningssonden Chang'e 4 och månbilen Yutu2 fortsätter att leverera uppseendeväckande information från månens baksida. Indien planerar att skjuta upp sin rymdfarkost Chandrayaan-2, som ska göra en historisk landning nära månens sydpol, där man tror att det finns is – alltså vatten – i kratrar som befinner sig i ständig skugga. Ouyang Ziyuan, det kinesiska rymdprogrammets "fader", berättade nyligen på en presskonferens att Kina 2020 ska skicka iväg en farkost till Mars, för att undersöka om Mars lämpar sig för s.k. terraforming, d.v.s. om det går att skapa betingelser på den planeten som gör det möjligt för människor att varaktigt vistas där. Och i det största bilaterala tysk-ryska rymdprojektet ska röntgenteleskopet eRosita med hittills ouppnådd upplösningsförmåga utforska galaxer flera miljarder ljusår bort.

Det fantastiska med dessa nyheter är att de är beviset för att den mänskliga kreativiteten kan öppna ständigt nya horisonter; att, som den ryske vetenskapsmannen Vladimir Vernadskij insåg, immateriella idéer är en geologisk kraft i universum; och att, som redan Nicolaus Cusanus insåg, det finns en korrespondens mellan lagbundenheterna i makro- och mikrokosmos.

Rymdfärdernas och rymdforskningens betydelse ligger framför allt i att de så tydligt visar att jorden inte är ett slutet system, att alltså hela tesen om ändliga resurser och ett därav följande krav på nolltillväxt eller till och med negativ tillväxt är helt absurt. Hubbleteleskopet har hittills kunnat slå fast att det finns fler stjärnor i rymden än det finns sandkorn på jorden, och alla dessa himlakroppar är fulla med resurser – sådana som vi redan känner till, som helium-3 på månen, som kan tillhandahålla drivmedel till den andra generationen fusionsreaktorer, och sådana om vilka vi idag inte ens har en vetenskaplig frågeställning.

Om vi vill säkerställa vår långsiktiga överlevnad som art, då ligger framtiden i ett internationellt samarbete i utforskandet av den mänskliga kunskapens fundamentala utmaningar: utforskandet av rymden och den s.k. "djupa rymden", universums ursprung och historia, frågan om vad liv är, den mänskliga kreativitetens natur.

Om vi förenar våra ansträngningar på internationell nivå för att hitta svaren på dessa frågor, då har vi all anledning att ta oss an framtiden med optimism. I det sammanhanget vill jag lyfta fram två rymdfartspionjärer. Den första är min nyligen avlidne make Lyndon LaRouche, som skrev så här 1986, i artikeln "The Science and Technology Needed to Colonize Mars":

"Vad är en god människas högsta önskan? Vad annat än att kunna förstå skapelsens lagar mindre ofullkomligt, så att vår kunskap, som vägleder vårt handlande, avviker mindre från Skaparens vilja så som den visar sig i lagbundenheten som styr vårt universum. Vem kan vara god, och inte längta efter en sådan överensstämmelse med Skaparen, genom att på detta sätt minska ofullkomligheten i sin egen förståelse av skapelseordningens lagbundenhet?

Vad kan vara vackrare i den jordiska mänsklighetens existens än när vi höjer oss upp från stoftet på vår planet och träder ut i rymden, beredda att ta oss an varje utmaning som väntar på oss där? Tanken på att en sådan uppgift ligger omedelbart framför oss fyller oss med en vidunderlig känsla av skönhet.

På den här planeten har, särskilt de senaste 20 åren, en ökande del av befolkningen i Västeuropa och Amerika gripits av kulturell hopplöshet.

'Det finns ingen framtid', säger de undergångspredikande 'miljövännerna'. Ungdomarna som fallit offer för 'miljö'-propagandan söker tillfällig tillflykt i ett här och nu: Drogbruket breder ut sig, och förstör allt fler av våra ungdomar. Samma stinkande irrationalism och kulturpessimism som gav upphov till nazismens framväxt i Weimartyskland breder nu sig och fördärvar själva överlevnadsviljan hos våra nationer.

Vi måste rikta ungdomarnas uppmärksamhet uppåt, mot himlavalvet, och förklara för dem: 'Där ligger mänsklighetens framtid.' I den meningen är erövringen av rymden en oskattbar vinst."

33 år efter denna karakterisering av den gröna rörelsen har denna manipulerade irrationalitet och den  kulturpessimism den skapat antagit kliniska former. Medan FN:s klimatpanel IPCC, förespråkarna för ett Green New Deal och hela falangen av ändetidsprofeter i We don't have time-nätverket förra året gick ut med att mänskligheten bara hade tolv år på sig att avstyra en klimatkatastrof, och därmed utlöste en organiserad hysterirörelse bland tonåringarna, så skruvar prins Charles nu upp det ett varv till. Vid ett möte med Samväldesländernas utrikesministrar, alltså vad man kan kalla det brittiska imperiets högsta diplomater, reducerade han denna tidsfrist till 18 månader, som nu skulle vara den tid som finns kvar för att bringa naturen i den balans som krävs för att mänskligheten ska överleva.

Är det någon som kommer ihåg skogsdöden? Den 14 februari 1983 proklamerade Der Spiegel skogens undergång under rubriken "Vi står inför ett miljö-Hiroshima", en kampanj som fördes massivt i framför allt de etablerade medierna. 2005 begravde 3sat skogsdöden i sitt NANO-program. Tesen vilade på "otillräckliga efterforskningar" och på "undertryckande av kritiska synpunkter" och hade gett upphov till en "överlag deprimerande stämning", hette det plötsligt.

Och vad hände med ozonhålet? Efter en störtflod av ideologiskt färgade datamodeller som förutspådde jordens undergång tog nobelpristagaren Crutzen, även känd som "professor ozonhål", i januari 1997 tillbaka sina ozonhålsvarningar som "alltför apokalyptiska", och i dag är det nästan ingen som minns denna fråga.

Hotet kommer inte från de påstådda katastroferna, utan från ideologin hos miljö- och klimaträddarna, som finansoligarkin underblåser i dess ständigt nya kostymeringar, å ena sidan för att penningplacerare som investerar i "hållbara finansprodukter" ska tjäna storkovan, å andra sidan för att hålla befolkningen i ett kulturpessimistiskt tillstånd, där de känner sig små, rädda och maktlösa.

Bakom detta gömmer sig inget annat än en uppfordran till att ge upp tanken på verkliga vetenskapliga framsteg, att låta ett litet skikt spekulanter och investerare berika sig ännu mer, och att säga till hundratals miljoner människor att de inte har rätt att kräva mat, rent vatten, sjukvård, bostäder och utbildning. Det handlar om dessa båda, diametralt motsatta sätt att se på människan, som kommer till uttryck i frågan om utforskningen av rymden och i miljöhysterin och bestämmer huruvida människorna är medvetna om sin kreativitet och därmed är fria, eller om de är manipulerade och vettskrämda och accepterar den nyliberala oligarkins axiom.

Global Times rapporterade förra året att Kina hade slutat med sin ettbarnspolitik, eftersom man förut felaktigt hade trott att resurserna var begränsade och att befolkningskontroll skulle hjälpa till att minska trycket på resurserna. Under tiden satsade man på innovationer och betraktade människorna, framför allt ungdomarna, som en källa till kreativitet. Nu menar man att fler människor skapar fler chanser och inspirerar till en aldrig sinande kreativitet. Den kinesiska modellens enastående framgångar talar för sig själva.

Inte bara Kina utan hela Asien inklusive Ryssland styr på en helt annan kurs än det nyliberala etablissemanget i Europa eller USA. "Västvärlden" håller på att avskaffa sig själv med sin gröna ideologi. Som man kan se på hur det står till i Europa med allsköns proteströrelser slår denna politik inte bara sönder fundamentet för de hitintills statsbärande institutionerna, utan denna villoväg är existenshotande. I förlängningen utgör denna västerlandets självförvållade nedgång en källa till nya konflikter och till och med risk för ett storkrig.

Miljörörelsen bygger inte på vetenskapliga fakta, utan bär en fundamentalistisk religions alla kännetecken; i sin fanatism förnekar den varje giltighet för förnuftet. Vad vi i stället behöver är en riktig naturvårdsrörelse, som utvecklar såkallade naturhärmande teknologier, som i enlighet med naturens lagar efterliknar de naturliga processer som förekommer i universum.

Det bästa exemplet på det är termonukleär kärnfusion och utforskningen av rymden. Ifråga om kärnfusion imiterar vi de processer som ger upphov till värme och ljus i solen, och ifråga om utforskningen av rymden är vi underkastade det som den store rymdpionjären Krafft Ehricke benämnde det "extraterrestriska imperativet", d.v.s. i rymden är vi tvungna att rätta oss efter de faktiska naturlagarna, om vi vill överleva där.

50-årsdagen av Apollo-månlandningen borde fylla oss alla med optimism för det perspektiv som Lyndon LaRouche drog upp i sin bok "Jordens kommande femtio år", nämligen att vi i Vernadskijs mening i allt högre grad kommer att präglas av noosfären, d.v.s. effekterna av den mänskliga kreativiteten.

Den första av Krafft Ehrickes tre fundamentalsatser lyder: "Ingen och ingenting i universums naturlagar lägger någon som helst begränsning på människan – utom människan själv." Det kommer an på oss att gestalta en ny fas i människans historia!

zepp-larouche@eir.de

Boken "Jorden kommande 50 år" av Lyndon LaRouch finns i svensk översättning och kan beställas hos Ny Solidaritet förlag. Pris 200 kr + porto Läs mer om boken här: http://www.larouche.se/artikel/jordens-kommande-50-ar

Se Schillerinstitutet konferens i New York till minne av Månlandningen för 50 år sedan i en dialog mellan kulturerna om hur människor och det kreativa arbetet kan utvecklas med perspektiv på de kommande 50 åren. Konferensen hölls den 20 juli och kan ses i efterhand här: https://larouchepac.com/20190714/schiller-institute-conference-apollo-50

Se också följande länkar:

https://larouchepac.com/20190714/humanitys-next-fifty-years-solar-system-and-beyond

https://larouchepac.com/20190713/could-mans-future-space-be-key-defeat-deadly-pessimism-empire

https://larouchepac.com/space

på svenska: http://www.larouche.se/fran-manen-till-mars